#mazetti

Les gentils délires d’une tendre ado

J’aime beaucoup le titre et je viens de lire du même auteur « Le caveau de famille » que j’ai apprécié. Je suis déçue par ce texte, un peu gentil, un peu convenu, un peu longuet. Le propos n’est pas si gentil, puisqu’il s’agit d’une ado qui se remet difficilement de la mort de sa meilleure amie. Les discussions entre les deux ados sur Dieu, la vie, l’amour, la mort, la politique, m’ont rapidement lassée. Les mots de la fin rattrapent le reste. « Comme elles sont belles ! me suis-je exclamée. Pia aimait les myrtilles. – Et maintenant, à cet instant précis, c’est toi qui les manges, a dit grand-mère. »

Tout va de travers : faut pas s’en faire

La lecture est agréable et divertissante, tout comme « Le mec de la tombe d’à côté » dont ce livre est la suite. Je gardais de ce premier livre un souvenir confus, un moment plaisant sans être époustouflant. Heureusement, le résumé du premier livre est donné en début du second. La confusion de mes souvenirs ne posait aucun problème. Ce que j’apprécie particulièrement dans ce récit, est le côté inéluctable des catastrophes en boucle de la vie quotidienne. Bien que les héros de l’histoire aient conscience du chaos dans lequel ils s’enfoncent, un atavisme les pousse à poursuivre néanmoins, car au fond il n’y a pas d’autre bonheur. Un portrait de société qui change agréablement des récits convenus où les héros résolvent tous les problèmes du quotidien par une magie finalement assez méprisante. En marge du récit, Katarina Mazetti fait une petite critique des directives européennes si éloignées des problèmes des paysans suédois. Par ailleurs, la traduction est particulièrement fluide.

qualche foto della kulturhuset mazetti http://www.malmo.se/mazetti

sulla carta un posto estremamente interessante per la nostra ricerca: centro culturale con offerta di formazione (laboratori musicali), gallerie, università (di arti performative), ecc.

il tutto dentro un ex fabbrica di cioccolato

mi spiegava una delle responsabili (della city of Malmö) del centro che però queste attività non sono coordinate tra loro. sono tutte vicine, ma l'elemento spaziale (insieme al fatto che la proprietà è pubblica) è l'unico fattore di continuità

anche in questo caso, la deregolamentazione gestionale è quasi completa. e in effetti dall'esterno si coglie una strana introversione dell'edificio. che non è altro che una suddivisione molto netta al suo interno

När dagens feminism debatterades i SVT efter sändningen av Fittstim kunde Katarina Mazetti konstatera att en av deltagarna framträder i lånta fjädrar. Att Helene Bergman endast spelat en perifer roll i det legendariska radioprogrammet Radio Ellen anser hon att även SVT borde ha tagit reda på.

I SVT:s ”Debatt” som följde på Belinda Olssons Fittstim-program förekom en fräck identitetsstöld. En viss Helene Bergmanpresenterades som ”programledare för det feministiska programmet Radio Ellen”, och det var inte första gången personen i fråga gick ut i media under denna flagg: ibland är hon till och med ”legendarisk programledare för Radio Ellen” (Newsmill med flera). Utifrån den plattformen levererar hon numera hätsk kritik av dagens feminism. Och hon kan göra det ostraffat – vem minns vad som sades i radio för trettio år sen?

Radio Ellen var alltså ett P1- program om genusfrågor som sändes i P 1 1981 till 1996. Det presenterade sig som ”Ett program av kvinnor, för kvinnor och män”, och hade under årens lopp sammanlagt ett tiotal anställda journalister, programledare och producenter varav en faktiskt var legendarisk: Isa Edholm, programmets skapare, fick stora journalistpriset och tidningen Vis journalistpris samt blev hedersdoktor för sina insatser.

Programmet hade stor betydelse i genusdebatten – men ingen av de anställda programledarna hette Helene Bergman! Så här låg det till: Isa Edholm ville en period att programmet skulle höras från flera platser än Umeå, där redaktionen låg. Hon och de andra anställda programledarna/producenterna reste till ibland till andra städer, bland annat Västervik där Helene Bergman fanns, och sände därifrån. Det är denna tillfälliga frilansmedverkan som Helene Bergman nu framställer som om det var på hennes axlar programmet vilade i åratal.

Isa Edholm var generös mot sina medarbetare, bland annat fick just Helene Bergman göra ett par mycket dyra inslag från Bangladesh. Dessa inslag sändes också men ledde till att Radio Ellen fälldes för osaklighet och partiskhet i radionämnden. Det är knappast förvånande att Helene Bergman inte fick förnyat förtroende efter detta, men dålig stämning uppstod och hon stämde Sveriges radio. I sin bok Med svärtad ögonskugga (tolerant recenserad av Inga–Lisa Sangregorio) framställer hon det hela som att Radio Ellen inte ville låta henne göra program (och nya dyra resor) om kvinnliga gerillasoldater – därför att redaktionen ville framställa alla kvinnor som "fredliga"(!)...

Jag som var programledare/producent för Radio Ellen 1989 -1996 har aldrig mött Helene Bergman och jag vet alltså inte om hon faktiskt själv tror på vad hon säger eller om hon utnyttjar de lånta fjädrarna för att bli uppmärksammad i media, bland annat för sin nyutkomna bok. "Legendarisk" tycks hon också ha blivit helt nyligen, men under de sju år jag arbetade på Radio Ellen (och de åtta på uppföljaren Freja!) hörde jag aldrig Helene Bergmans namn nämnas, trots att redaktionens många medarbetare med förtjusning brukade berätta programminnen för varandra.

Efter Fittstim-programmet fick jag ett utbrott på min privata Facebook-sida om denna identitetsstöld och det delades vidare av många före detta Ellen-lyssnare som var lika förvirrade som jag över denna mystiska legendar som ingen mindes. Helene Bergman har därefter i nättidningen Magasinet Paragrafbeklagat sig över att jag inte "vänt mig till henne", samt ifrågasatt att jag över huvud taget varit journalist (15 år som fast anställd på Sveriges radio, kolla gärna).

Men jag har alltså ingen personlig konflikt med Helene Bergman – det känns bara så surt att hon tillåtits kapa vårt hjärtebarn! För ni ska veta att ingen av de före detta anställda på Radio Ellen har tagit avstånd från vare sig det programmet eller feminismen! Kanske skulle vi haft olika uppfattningar om Belinda Olssons Fittstim, den interna debatten på Ellen var livlig. Vi hade en manlig feministpanel och uppemot hälften av lyssnarna var män, enligt undersökningar. Män som berättade vad som hänt deras fruar, systrar, döttrar, med mera, gav oss en del av de allra bästa programtipsen (detta om "manshat" i programmet).

Katarina Mazetti

"Et j'étais tombé amoureux d'elle. Ce n'était pas exactement un déclic. Plutôt comme quand je touche la clôture électrique sans faire gaffe."

_