Igår var jag och Bruno på möte med föräldragruppen vi är med i. Jag är ensam pappa i den (föga förvånande) men det gör inte så mycket. Vi har trevligt och ett bra utbyte av erfarenheter. Mammorna i gruppen uppskattar att det är en pappa med och att dom får höra hur jag tycker och känner. Innan jag skulle dit så pratade jag med en nybliven mamma som jag känner. Hon var förvånad att jag fick vara med. Konstigt att hon tyckte det tyckte jag. Då berättade hon att pappan till deras barn också hade varit på föräldraträff men att dom mammor som varit med på den hade tyckt att det kändes obekvämt att det var en pappa med. Alltså, vafan! på ren svenska. Vad lever vi i för verklighet? Om vi ska nå fram till en jämlikhet där mamma och pappa delar lika på föräldraskapet och föräldraledigheten så finns det inget utrymme för att stänga ute den andra parten från vissa aktiviteter. Man har ett barn tillsammans!

Så länge mammor tycker så här kan man inte heller begära att pappor ska ta ut sin föräldraledighet. Om man blir utestängd från att umgås med sitt barn på lika villkor så finns det ingen anledning att ta ut sina dagar som pappa.