Hon
Ibland kĂ€nns det som om jag kan tap-ea in pĂ„ andras tankebanor. Som om mina kĂ€nslospröt nĂ„r ut i mĂ€nniskor och jag kan tolka om kĂ€nslorna i bilder och lite ord. Det sĂ€gs ju att det finns sĂ„nna som kan det. En slags kraftfull empati typ. Det kĂ€nns som att jag dĂ„ överger mig helt Ă„t vad som helst. Utan att vilja ha ett specifikt svar och dĂ€rför Ă€r lika öppen för alla svar. En hĂ€ngivelse dĂ€r jag överger mig för den personen ett ögonblick typ.Â
Jag tror jag gör det för jag söker svar. Jag fick aldrig svar av henne sĂ„ jag gjorde det med henne nyss. Jag sĂ„g hur vi var fastkedjade i en loop och hon ville vidare och mĂ€rkte att jag inte tog mig loss. SĂ„ hon behövde slita sig loss. Och det innebar SLITA. Halva armen gick av och ena foten slets av. Det blev ett bad av blod men hon kröp ivĂ€g. Hon grĂ€t bĂ€ckar men fortsatte. Hon kom dit. Hon satte allt i bandage men bĂ€ckarna fortsatte att porla. Till sist sĂ„ började blodet att koagulera och hon fortsatte att leva dĂ€r, en halv arm och en fot mindre. Det var ett högt pris men priset att stanna i kedjan var Ă€nnu högre. Hon var tvungen. Hon hatade det. Som att behöva skada sig sjĂ€lv för att komma loss.Â
Idag har hon proteser. Men de kommer aldrig vara som det va dĂ„. Hon kan sakna sin riktiga arm och foten och dĂ„ smetar hon pĂ„ med bedövningsmedel. Det ska inte kĂ€nnas. Hon kan inte tĂ€nka pĂ„ det...för hon riskerar att springa tillbaka dĂ„. Hon riskerar att vĂ€lja loopen framför allt. DĂ„ ger hon upp sitt liv, sin utveckling och det hon behöver. Det skulle bara bli samma sak igen och sen skulle hon behöva slita sig. Det skulle bli blodbad Ă„terigen och nu Ă€r det andra armen och... det Ă€r som att hon vet det. SĂ„ istĂ€llet sĂ„ baddar hon med bedövningssalva. Det blir mer kallt och dött men...hon vet inget annat sĂ€tt.Â
Kanske ses vi sen nĂ€r jag inte lĂ€ngre sitter dĂ€r i loopen. Kanske var det den största kĂ€rleksförklaringen hon kunde ha gjort. Den största hjĂ€lpen för att jag...skulle ta mig ur den. Kanske offrade hon oss för mig och sig. För jag vet vilket galet band vi har och hade. Jag saknar henne som FAN men Ă€ven jag har vant mig. Jag fick samma blodiga sĂ„r jag och jag hatade henne to no end. Men Ă€ven mitt blod koagulerade till sist. Jag har provat alla möjliga proteser, visserligen mjukare men lika dött. Jag har funnit mig i att jag fick en arm mindre. Det gĂ„r att leva med en arm ocksĂ„. SĂ„ fort jag har trĂ€ffat henne sĂ„ fĂ„r jag kĂ€nningar om hur det var med tvĂ„ armar. Men hon lyckas slita av den just in time Ă„terigen.Â
EfterĂ„t blir det Ă„terigen en tydlighet av att jag har en arm mindre. Hon slĂ€nger pĂ„ extra mycket bedövningskrĂ€m dĂ„. Jag kĂ€nner snarare sĂ„ret pĂ„ nytt. Hon slĂ€nger pĂ„ sĂ„ mycket att hon inte lĂ€ngre kĂ€nner att hon ens har armar. Sen fortsĂ€tter hon (ooooh lord...! Ă€r det DĂRFĂR hon fĂ„tt den dĂ€r bedövningen i huden över halva kroppen?!).
Men jag kan inte sĂ€ga det hĂ€r till henne. Hon skulle bara behöva slĂ€nga pĂ„ mer bedövningskrĂ€m dĂ„. Kanske vet hon redan.Â
SĂ„ vad gör man? Jag fĂ„r leta efter andra armar. Men ingen kommer vara som hennes that is for sure. Kanske kan vi funka pĂ„ nĂ„t sĂ€tt i framtiden. Vem vet?Â
