#karolinerna

Se modern som ammar sitt barn vid brösten, och ler, när det stammar med späda rösten ett ljud ett joller ett ord ett namn freden minsann. Hon matar en låga på kärlekshärden hon formar en fråga vars svar är världen hon rustar ett skepp för en fjärran hamn och ankrar det ängsligt ömt i sin famn..

Hon är som freden den kärleksmilda, hon ser det lilla det enda stora, hon vill ej förlora, ett joller från små läppars rand, det är ett bud från fjärran land.

Färdens resa blir lång och blickarna vakta sitt allt, sitt allt i världen. Hon är som våren som jämt förnyar igenom åren sin sol, sina skyar. Hon vann åt livet ett segerbyte, som hon i sin kärlek försvarar än.

Hon är den eviga freden, oroliga barn i hennes famn, i hennes trygghet vi söka vår hamn, hon är den eviga freden. Ni som har lyssnat till kulornas sång, och hjälpt förtryckta människornas gång att kedjorna slita, genom mödor, kval under livets gång.

Ni är dröm porten för människobarnen att lysa i sorgernas vimmel, i varje hjärta som sorgset och ensamt i tystnaden kämpar och lider. Se modern som ammar sitt barn vid brösten, och ler, när det stammar med späda rösten ett ljud ett joller, ett ord, ett namn, freden minsann..

nu må ljuda den sista sången farväl vi bjuda för sista gången farväl så stilla i jordens famn ditt land skall gömma och aldrig glömma ditt ädla namn du rallare och gruvarbetare där ni kämpade för vår välfärd

i flera hundra tals kilometer du och dina vänner la räls, ni la räls ditt land skall gömma och aldrig glömma ditt ädla, ditt ädla namn du rallare och gruvarbetare där ni kämpade för vår välfärd

en man som glömdes för sent i norden fast han nu gömmes i den mörka jorden med kraft ej mattad av döden blev kallt ditt bröst för känslan svalnat och elden falnat i livets, i livets höst

vem sörjer så en vän som ingen en man som få en man som kämpade för Svea rike ändå