#kanske

(Men, rörde sig inte Bengtssons bröst ännu? Hävde det sig inte svagt i små oregelbundna andetag?

Nej, hon måste sett fel, inbillat sig. Bengtsson hade ju själv sagt att det var för sent för honom, och han borde väl veta. Och Clint var precis bredvid när mannen dog, han skulle ha märkt om Bengtsson bara svimmat.

Fast… Clint var bara ett barn. Clint hade aldrig sett någon dö. Clint visste ingenting om sjukvård.)

Clint grät.

Moa sneglade på Pontus—och insåg att hennes man stod och funderade på precis samma sak som hon. Hon kände igen den tvehågsna blicken, och sättet den rörde sig mellan den döde (eller inte döde) mannen på marken och Clint som fortfarande tryckte sig mot sin mor.

Pontus såg upp på Moa, och deras blickar möttes. De hade inte sett varandra på fem (ett) år, men ändå var det som att ingen tid alls hade passerat: de förstod varandra precis lika bra som förr, de behövde inga ord för att tala.

Borde vi? Borde vi inte?

De skulle ju äntligen bli en familj igen. Efter år av separation så skulle de äntligen får vara tillsammans, och det sista de behövde var en obehaglig tjuv som bara tänkte på sig själv och—

Clint grät. Clint grät, över Bengtsson.

Fan. Med en inre svordom och mot bättre vetande kapitulerade Moa för sin sons sorg och allmän anständighet.

”Vänta, älskling”, sade hon och lösgjorde sig försiktigt från Clints omfamning. ”Jag ska bara kolla… ” Hon avslutade inte meningen, utan gick istället fram Bengtsson och knäböjde vid hans sida. Lade en hand på bröstet, medan den andra sökte halspulsådern.

Och jodå. Han andades. Pulsen var regelbunden och stark.

Fan igen. Luspälsen hade inte ens den goda smaken att vara ordentligt död. Antagligen inte ens döende.

”Vad gör du?” Det var Clints röst, ostadig av gråt. ”Lever han?”

Det var så oerhört frestande att ljuga. Så oerhört, oerhört frestande att bara lämna honom där trots allt. Bengtsson hade inte gjort annat än att skapa problem för hennes familj. Han var opålitlig, otrevlig, och allmänt skum.

Men… hoppet i Clints röst. (Samma envisa hopp som hållit fast vid Pontus alla dessa år, långt sedan Moa själv gett upp. )

Hon kunde inte släcka det.

”Ja”, sade Moa, och ordet var bittert, bittert i hennes mun. ”Han lever, Clint.”

”Va? Är du säker?”

Och sedan var Clint bredvid henne, och han stirrade intensivt på Bengtssons ansikte, som om han med blotta viljan skulle kunna få mannen att vakna upp igen. ”Han ser död ut”, sade han tveksamt.

”Ja, men han är inte det, gubben. Han har bara svimmat. Jag tror inte ens att han är allvarligt skadad, han har nog mest fått en smäll i huvudet.” Rätt åt honom.

Clints leende strålade som solen genom uppsprickande moln. Med ett stygn av smärta så insåg Moa att hon inte kunde minnas senast hon sett sin son så glad. Eller jo: det var ju bara igår, när hon till slut hade förstått att det han och Vida sagt var sant, och att det fanns en chans för dem att rädda Pontus.

(Vad var det med den här förmätna tjuven som gjorde Clint till synes lika fäst vid honom som vid sin egen pappa?)

”Så då kan vi ta honom med oss?” frågade Clint. ”Han kommer att bli bra igen?”

Moa kastade en blick på Pontus, som såg lika olyckligt resignerad ut som hon kände sig. ”Jadå”, försökte hon. ”Klart han blir bra igen. Han behöver nog bara vila lite, faktiskt, så om vi åker hem och så kan han ligga och ta igen sig här—”

Clints glädjestrålande leende förbyttes i en oroande mörk blick. ”Men, vi måste ta honom med oss! Han kan inte vara kvar här, vad händer om överhultarna kommer tillbaka?”

Fan för tredje gången. Clint hade rätt. Och hur illa hon än tyckte om Bengtsson så kunde Moa inte med berått mod lämna honom att bli slaktad av arga vikingar, inte när han hade retat upp dem för att rädda henne och hennes familj… (Även om alltihopa var hans fel från början. Och vem visste – kanske skulle de inte ha ihjäl honom? Kanske skulle de ta honom som träl, vilket vore precis vad han förtjänade efter vad Pontus hade fått genomlida.)

Moa suckade. Ibland var det faktiskt väldigt jobbigt att vara vuxen, och inte psykopat. ”Okej. Vi åker hem och tar honom till sjukhus och—”

Men nu skakade Pontus på huvudet.  ”Vi kan inte ta honom till sjukhus, Moa. Hur skulle vi förklara var han kommer ifrån?”

En rimlig invändning, men… ”Vi får säga att vi hittade honom på gatan, i en snöhög. Vi har ingen aning om vem han är eller hur han hamnade där. Vi gjorde bara en god gärning. Vilket är betydligt mer än vad han förtjänar”, tillade hon mörkt.

”Polisen kommer att ställa frågor”, insisterade Pontus. ”Förhöra oss om vad vi har sett. Och om de börjar fråga om vart jag har varit i… var det fem år, för er? Vad säger vi då?”

”Vi kan berätta sanningen”, föreslog Vida, som fram till nu bara hade följt det som skett med sin sedvanligt klentrogna tonårsblick. ”Om de inte tror oss kan vi bara visa dem kikaren. Då fattar de ju att det är sant.”

”Nej!” sade Pontus, Moa och Clint samtidigt. ”Jag tror inte att det är en bra idé, älskling”, tillade Moa snabbt.

”Det här med tidskikaren är stora grejer”, förklarade Pontus. ”Jag tror det är bäst att inte prata för mycket om den, innan vi har… jag vet inte, haft tid att tänka över saken.” Haft tid att använda den lite mer själva, såg Moa att han tänkte, och hon rynkade bister pannan. Det ska vi nog bli två om.

”Okej.” Vida ryckte på axlarna, till synes likgiltig. Ibland beundrade Moa henne. Hur kunde man vara så lugn hela tiden? ”Men vad ska vi göra med honom då?”

”Vi kan inte lämna honom här!” ropade Clint (ifall någon skulle ha glömt bort hans åsikt i frågan).

Moa såg på Pontus. Pontus såg på Moa. Du vet vad vi måste göra, sade hans blick.

Moa visste, och hon kände sig med ens mycket trött. Det här var verkligen inte vad hon ville. Vad hon ville var att åka hem med sin familj – och bara sin familj – och fira jul och glömma allt vad tidsresor och Bengtsson hette.

Men nu var det som det var. Man kan inte krossa sin sons hjärta, och man kan inte lämna folk att dö. Det var bara att bita i det sura äpplet.

”Vi tar med honom hem”, sade hon. ”Jag och pappa har gått första hjälpen-kurser, vi kan ta hand om honom. Blir han sämre får vi ta honom till sjukhus, oavsett hur många frågor det blir”—Pontus såg ut som att han ville protestera, men han tystande när hon gave honom En Blick—”men vi kan börja hemma hos oss. Det blir bra, gubben”, försäkrade hon, och lade armen om Clint. ”Han blir bra.” Och så fort han kan stå på egna ben igen så ska han ut ur vårt hus och våra liv, för gott.