#hallaolafsdottir

(You can find this text in Swedish here.) The questions I have asked in this project have often led to conversations about the loneliness of travelling. When I met the choreographers Halla Ólafsdóttir and Amanda Apetrea, it was the companionship of travelling that came up instead: how working communities create temporal and spatial frameworks for relationships, and how personal desire shapes and is shaped by these communities.

The first time I met Halla and Amanda was around 2010. They impressed me and still do, with their creative autonomy and their collectivities influenced by feminism.

  Halla Ólafsdóttir and Amanda Apetrea

Amanda: 2013 was a groovy travel year. We were at the spring meeting of PAF (Performing Arts Forum). It’s always both up and down at PAF. But we had confit de canard and smoked pot and went to the store and bought huge amounts of food and ice cream. Then we went on to Barcelona with a group made for work and friendship that we called The Future. It was this luscious dream encounter where we read interesting texts, talked, smoked even more pot, cooked even more food, munched cookies. And later that summer, we were in Vienna, where Halla and I played our show and won a prize. Maybe it wasn’t a dream for you, though, Halla, you had a burnout. Halla: I had a burnout after. It was because I was doing, like, twenty projects at the time. That summer was insane. John Moström and I had a residency in Berlin. There was a heat wave and we made Giselle, which involved meeting a large group of people and being with them for two consecutive weeks. It took a lot more energy than I had imagined. And there was no air conditioning, neither in Vienna, nor in Berlin. Amanda: Right. There was a thunderstorm and we were lying naked with the windows wide open in Vienna, trying to not let our skin touch anything. Halla: After that, I toured with The Knife. I wouldn’t have wanted to say no to any of that. But when I took time off in the autumn, I hit the wall. I think I managed to avoid the big crash. I was full of sorrow for four months. I never want to go there again. Since then, I have learned to leave spaces in my calendar. It’s completely unreasonable for me to go from one place to the next without a break in between. Amanda: I know a bit about that stress, your shoulders rise as soon as the phone buzzes. When I started studying choreography under Mårten Spångberg and realised how much we would be travelling, I panicked. I was in a so-called closed relationship. I couldn’t see how that could work alongside. At that time, travelling was such fun and super-annoying at the same time, because everything happened at once. We had to do a solo while on tour. We had to always be available and always socialise and always cook food and serve it. For one and a half year, we were never in Stockholm for more than two weeks at a time. My relationship ended as a direct consequence of my education. I don’t regret anything, but it came at a price. Halla: I also experienced that, in several closed relationships with men. Very few can stand being with someone who has my lifestyle. When I was younger, it was also important for me to demonstrate that I didn’t depend on anyone, that I was prepared to sacrifice everything to be a dancer, move anywhere if that was what it took. It was a huge insight when I realised that I didn’t have to audition for jobs I didn’t want; that I could work with myself and my friends.

Amanda: I don’t quite recognise that thing of putting dance before everything else. I tend to invest that energy in making my relationships work instead. You probably need more time to work out how to live if you don’t want to do the heteronormative family thing.

 Halla: When I spend longer periods of time in Iceland, I sometimes feel like an UFO. There aren’t that many women who are single and don’t want kids. Whether you’re straight or gay, it’s important there to have family and children and a partner and a flat. People get pregnant three months after meeting. I feel, not just in Iceland but here as well, that I should be respectable now that I’ve turned forty. That it’s shameful to want to party, to want to go out dancing, to laugh, to talk. That it’s selfish to put my own interests first.

Amanda: It’s also self-sacrificing to not contribute to over-population. Who wants to bring a child into this shitty world? I do, but that’s just because I want to be imortalised. I have massive death anxiety. But it would still have to be something outside the norm. I’m exploring that in different constellations.

Halla: Back in Iceland, I have a big group of friends that I’ve known since I was fifteen. We go on meeting. But the kind of friendships I have through my job, they stopped having fifteen years ago. I get to lie in bed and chitchat until late at night with amazing people. I get to be really nerdy about dance and choreography, discussing, analysing. I love my life. But there’s room for improvement. I haven’t been in a steady relationship for seven years. It’s mostly been short-term. And I often worry about money. And all my homes are sublets, and I’ve moved at least every other year since I was nineteen. I would like to try living in one and the same place for longer now, just to see what it feels like.

Amanda: I’m glad I have a home, it feels safe and important, but I’m thinking of a person that we met many times on these travels. He’s phased out having a fixed abode; he just travels. It’s interesting to think what relationships you would need, living like that.

Halla: Friendships often develop for practical and logistic reasons. Like a friend I always stay with when I visit the city where she lives. Without that, we wouldn’t have got to know each other as well. There is also something beautiful about becoming part of someone else’s context when you travel; coming along to dinners and things.

Amanda: Me and the choreographer Mica Sigourney created a logistic structure in order to develop our friendship. Our whole relationship is based on Swedish funding. We had an instant crush when we met in Vienna. We started talking about art and life and shared the same perspective. I immediately suggested that I should apply for money for us.    In the beginning, it was super difficult to keep up the relationship with Mica. I just wanted to fast-forward and look back to see how it worked out. But now, we have got more into the long-distance relationship thing. You check on the fb-chat what’s up, and then you go deeper into the relationship every time you meet. I no longer have the sense of constantly having to start over. I know what it feels like when he’s sitting in my sofa. But I would like to merge the San Francisco life with life here in Stockholm. San Francisco could contribute with fun queer contexts and parties, and Sweden the money for our relationship. Halla: You and Mica seem to work quite a lot like we do when we work together. A big part of the work for us is to have a good time. You don’t get creative ideas just by trying to use your time efficiently. Amanda: We like to be slow. Slowing down is part of the intimacy I share with Halla. It bleeds into our work as well. It can be hard to dare to tell others that you would prefer only working after lunch. You feel like a fuck-up. But Halla and I have worked really hard to get there, to be proud of what we do.

Halla: I’m better now at saying: “This is not a situation where something happens. Can we change it?” But that also depends on the context, of course, on what you want to resist and why. I’m thinking of when we won that prize at ImPulsTanz in Vienna in 2013. Then we got a residency. If we had already won the prize, why should we be diligent festival-participants and show our faces everywhere? We stayed in bed and talked and read poetry instead. We told them to give our studio time to someone else. And it turned out fine.

Amanda: Residencies are good. Like when we launched our latest process with Samlingen.

Halla: Samlingen is a group of five choreographers who are also friends. Since we’re all doing a thousand other things, it’s hard to meet all of us outside work. The first thing booked in the calendar is what ends up happening. So, working together can be a way of seeing each other.

Amanda: The people in Samlingen live very different lives. That is more or less evident, depending on what we do. When we spent five days together in the archipelago, having different needs in our everyday lives wasn’t a problem. Halla: Then we had time to read aloud to each other before going to sleep. You don’t take that kind of time – to lie down and think in something soft – when you’re in the studio at some institution. The studio is associated with efficiency. Amanda: Things were more equal during the residency than when we worked at Riksteatern later. At Riksteatern, some needed to get home to their families as early as possible, while Halla and I would have preferred to sleep in.

Halla: It takes time to achieve consensus with so many brains involved.

Amanda: We are five super-strong people, so you really have to fight for your ideas. If you go to the bathroom, seven thousand decisions have been made when you get back. Halla: I’ve started saying: “Don’t talk while I’m gone, be quiet!” Amanda: It’s also often insanely intense when we’re on tour with Samlingen. Halla: It’s because we meet a new group every time and make a show with them for a couple of days: it’s not like an ordinary tour where you can do a warm-up and go for a walk in the city. Amanda: You hardly have time to send a text message. There‘s no limit to the amount of work, or the limit is when you close your hotel door. I have no idea how to wind down afterwards. I have a need to be alone, but then I get a lot of fomo. And when I come home, I miss my friends, like we haven’t been together. We just went on some trains together and didn’t even get to sit next to each other.

Halla: I actually prefer playing the same show many times instead of travelling all the way to Brussels or Kortrijk to do only one. And I’d love to play more times in one place, preferably in projects that I’m not in charge of. Then I can take care only of myself and I know exactly what to do on stage. The routines in that kind of tour are good for the body.

Amanda: But being on tour can also be difficult. You eat food that you’re unaccustomed to and your stomach goes weird. You perform on completely different floors, such as in a cold and windy tent. You forget to stretch. On one tour, I had constant bacterial vaginosis. I had to go on antibiotics every other month for more or less a year. I don’t know if it was related to the travelling, but I was constantly thinking about it while travelling. In every new place, it was, like: “Where’s the pharmacy, can I get hold of medication?” And it hurt on stage wearing tight shorts.    In the last years, I’ve probably travelled less than earlier. Maybe I’ll visit ten places and be away approximately two months in a year. I think it’s because some shows I worked with were more local; we both rehearsed and played here in Stockholm. Then you don’t get invited anywhere except here. If you travel with a show, you get to travel more. I think you travel more than I do, Halla.

 Halla: I’m probably away from Sweden for four or five months a year. People still ask me if I live in Sweden. I moved here in 2000 to do a dance programme at Balettakademin. So, I started going back and forth between Iceland and Sweden. After finishing, I stayed here to have a context around me. It’s not that Stockholm is a dream city, but it’s possible to work and have friends here. I have also worked a lot in Europe. And we did a tour with The Knife in the USA. At night, the tour bus drove through the Arizona desert, which I had always dreamed of seeing. Through the little window by the bed, I could only see darkness. So, I’ve been to the Arizona desert, but I haven’t seen anything. But the tour bus was amazing, because we drove right up to the venue. And we never had to think of what to eat. I’m so used to doing things myself. I’ve started getting jittery before travel because there’s so much to keep in mind: waking up, packing, getting one transport to the central station, then another… I hate the central station. And trains make me nauseous. Planes make me think of death. 

Amanda: I like horses. I was a horse girl for a long time. Maybe this is not in the near future, but it feels like a good possibility that we could travel by horse and wagon. We should go slower, shut things down and invest the little energy that exists in servers so we can stay in touch over distances. Preferably with a bit more developed technology than now, to make the virtual sex more real. I get slightly panicky thinking that the people I want to keep in touch with can disappear from my life because of distance. Like Mica. Why did I get a best friend who lives so far away? Can’t everyone just be here? Or around a lake in Ulricehamn? There is a really pretty lake in Ulricehamn.

Halla: But If I can’t fly, I lose half of my jobs and I won’t see my family and friends. I can’t afford to go by boat to Iceland, it costs a thousand euro and is really slow. I don’t want that to happen. Within Europe, I could maybe imagine going by train, if the institutions who book and pay tickets are also okay with it taking three days longer. Or a month longer. The people who programme could stop flying in a show for just two days, and instead start cooperating with other venues in the nearest town, or the same town. If we had genuine cooperation with organisers who were prepared for a group to come and settle for a month, maybe we could start talking for real about how to build an audience. Because that is something we are asked in every application. But how are we supposed to build an audience if we play only one performance in a city where we don’t have a network?

(You can find an English translation of this text here.) Frågorna jag har ställt i det här projektet har ofta lett till samtal om resandets ensamhet. I mötet med koreograferna Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea framträdde snarare resandets tillsammans: hur arbetsgemenskaper skapar tidsliga och rumsliga ramar för relationer, och hur det egna begäret formar och formas av dessa gemenskaper.

 Första gången jag träffade Halla och Amanda var runt 2010. De gjorde intryck på mig, både med sitt kreativa egensinne och med sina feministiskt influerade kollektiviteter. Det gör de fortfarande.

 Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea:

Amanda: 2013 var ett härligt reseår. Vi var på springmeeting på Performing Arts Forum. Det är alltid både upp och ner på PAF. Men vi åt confit de canard och rökte gräs och åkte till butiken och handlade jättemycket mat och glass. Sedan åkte vi vidare till Barcelona med en grupp för arbete och vänskap som vi kallade The Future. Det var ett ljuvligt drömmöte om konst där vi läste intressanta texter, pratade, rökte ännu mer gräs, lagade ännu mer mat, åt kakor. Och senare på sommaren var vi i Wien där jag och Halla spelade vår föreställning och vann ett pris. Fast det var kanske inte drömmen för dig, Halla, du var ju utbränd. Halla: Jag blev utbränd efter. Det var för att jag gjorde typ tjugo projekt åt gången. Det var en galen sommar. Jag och John Moström hade residens i Berlin. Det var värmebölja och vi gjorde Giselle, som involverar att man träffar en stor grupp människor och är med dem två veckor i streck. Det tog mycket mer kraft än vad jag trodde. Och det var ingen air-conditioning, varken i Wien eller Berlin. Amanda: Just det. Det åskade och vi låg nakna med öppna fönster i Wien och försökte att inte nudda med huden vid någonting. Halla: Efter det åkte jag runt med The Knife. Inget av allt det där hade jag velat säga nej till. Men när jag tog ledigt på hösten gick jag in i väggen. Jag tror att jag lyckades undvika den stora kraschen. Jag var sorgsen i fyra månader. Fyfan vad jag aldrig vill hamna där igen. Efter den perioden har jag lärt mig sätta luckor i kalendern. Det är helt orimligt att jag ska åka mellan platser utan någon paus emellan.

Amanda: Jag vet lite om den där stressen, axlarna kan resa sig så fort telefonen plingar. När jag började koreografiutbildning under Mårten Spångberg och insåg hur mycket vi skulle resa fick jag panik. Jag var i en så kallad stängd relation. Jag förstod inte hur den skulle funka parallellt. Resorna då var på en gång jättekul och skitjobbiga, för allting hände samtidigt. Vi skulle göra ett solo medan vi reste. Vi skulle alltid vara tillgängliga och alltid mingla och alltid laga mat att bjuda på. Under ett och ett halvt år var vi som längst två veckor i taget i Stockholm. Min relation tog slut som en direkt konsekvens av utbildningen. Jag ångrar verkligen ingenting, men det var ett pris jag fick betala. Halla: Det har jag också upplevt i flera stängda kärleksrelationer med män. Det är få som pallar att vara ihop med en som har min livsstil. När jag var yngre var det även viktigt för mig att demonstrera att jag inte var beroende av någon, att jag var beredd att offra allt för att bli dansare, flytta vartsomhelst om det krävdes. Det var en stor insikt när jag kom på att jag inte behövde gå på auditions för jobb jag inte ville ha: att jag kunde jobba med mig själv och mina vänner.

Amanda: Jag känner inte riktigt igen mig i det där med att dansen går före allt. Jag har nog snarare ägnat den energin åt hur mina relationer hänger ihop och ska fungera. Man kan behöva mer tid att tänka på hur man ska leva om man inte vill göra den heteronormativa familjegrejen.

Halla: När jag är längre perioder på Island kan jag känna mig som ett UFO. Det är så få kvinnor som är singlar och inte vill ha barn. Oavsett om folk är hetero eller gay är det viktigt där att ha familj och barn och partner och lägenhet. Folk blir gravida tre månader efter att de träffat någon. Jag känner, inte bara på Island utan här också, att jag borde vara ordentlig eftersom jag fyllt fyrtio. Att det är skamligt att vilja ha ett festliv, att vilja gå ut och dansa, skratta, prata. Att jag är egoistisk som ställer mina egna intressen först.

Amanda: Det är också oegoistiskt att inte bidra till överbefolkning. Vem vill föda ett barn till en jävla skitvärld? Jag vill det, och det är bara för att jag själv vill leva vidare. Jag har jättemycket dödsångest. Men det skulle behöva bli någonting utanför normen då. Jag undersöker det i olika konstellationer.

Halla: Jag har en stor kompisgrupp hemma på Island som jag har känt sedan jag var femton. Vi fortsätter ses. Men den typ av vänskapsrelationer som jag har genom mitt jobb har de slutat ha för femton år sedan. Jag får ligga i sängen och snacka till långt in på natten med fantastiska människor. Jag får nörda ner mig i dans och koreografi, diskutera, analysera. Jag älskar mitt liv. Samtidigt finns det utrymme för förbättringar. Jag har inte haft en kärleksrelation där jag varit ihop med någon på sju år. Det blir mer korta förbindelser. Och jag är ofta orolig över pengar. Och jag har bott i andra hand och flyttat minst vartannat år sedan jag var nitton. Jag skulle vilja testa att bo på samma ställe en längre tid nu, bara för att veta hur det känns.

 Amanda: Jag är glad att ha ett hem, det känns tryggt och viktigt, men jag tänker på en person som vi har träffat ofta på de här resorna. Han har avvecklat en fast plats och bara reser. Det är intressant att tänka på vilka relationer man skulle behöva om man levde så.

Halla: Vänskaper utvecklas ofta av praktiska och logistiska anledningar. Som en vän jag alltid sover hos när jag kommer till staden där hon bor. Utan det hade vi inte lärt känna varandra så djupt. Det är också något fint med att få bli del av någon annans sammanhang när man reser, hänga med på middag och sånt.

Amanda: Jag och koreografen Mica Sigourney skapade en logistisk struktur för att få utveckla vår vänskap. Hela vår relation har byggt på svenska statliga bidrag. Vi hade en instant crush när vi träffades i Wien. Vi började prata om konsten och livet och hade samma perspektiv. Direkt föreslog jag att jag skulle söka pengar för oss.    I början var det skitjobbigt att upprätthålla relationen med Mica. Jag ville bara spola fram och se tillbaka på att det funkade. Men nu har vi kommit in mer i distansrelationsgrejen. Man kollar in på fb-chatten hur läget är, och sedan fördjupar man relationen varje gång man ses. Jag har inte längre känslan av att behöva börja om hela tiden. Jag vet hur det känns när han sitter i min soffa. Men jag skulle vilja slå ihop San Francisco-livet med livet här i Stockholm. San Francisco skulle bidra med roliga queera sammanhang och fester, och Sverige med pengar till min och Micas relation. Halla: Du och Mica jobbar väl lite likt så som vi jobbar när vi jobbar ihop. Då är en stor del av arbetet att vi ska ha det bra. Det är inte för att man försöker använda sin tid effektivt som man får kreativa idéer. Amanda: Vi gillar att ta det långsamt. Att sakta ner är en del av min och Hallas intimitet. Det färgar vårt arbete också. Det kan vara svårt att våga formulera för andra att man helst bara vill jobba efter lunch. Man känner sig ju som en jävla fuck-up. Men jag och Halla har jobbat stenhårt på att komma dit, att vara stolta över vad vi gör.

Halla: Jag har blivit bättre på att säga: ”Det här är ingen situation som något händer i. Kan vi flytta på oss?” Men det beror förstås på sammanhanget också, vad man vill göra motstånd mot och varför. Jag tänker på när vi vann det där priset 2013 på ImPulsTanz i Wien. Då fick vi ett residens. Om vi redan vunnit priset, varför skulle vi vara duktiga festivalbesökare och visa oss överallt? Vi låg i sängen och pratade och läste poesi istället. Vi sa åt dem att de kunde ge bort vår studiotid. Och det blev bra.

Amanda: Residens är bra. Som när vi började vår senaste process med Samlingen.

Halla: Samlingen är en grupp på fem koreografer som också är vänner. Eftersom vi gör tusen andra saker är det svårt att ses allihop utanför jobbet. Först in i kalendern är det som blir av. Så att jobba ihop kan bli ett sätt att ses.

Amanda: Vi i Samlingen lever väldigt olika liv. Det märks mer eller mindre beroende på vad vi gör. När vi var fem dagar allihop i skärgården gjorde det inget att vi har olika behov i vår vardag. Halla: Då hann vi läsa högt för varandra innan vi gick och la oss. Den sortens stunder, att ligga ner och tänka i något mjukt, tar man sig inte när man är i studion på en institution. Studion är kopplad till effektivitet. Amanda: Det blev mer jämställt på residenset än när vi jobbade på Riksteatern senare. På Riksteatern behövde några gå hem till sin familj så tidigt på dagen som möjligt medan jag och Halla helst ville ha sovmorgon.

Halla: Det tar tid att hitta konsensus mellan så många hjärnor. Amanda: Vi är fem superstarka personer, så man får verkligen tampas om sina idéer. Går man på toa har det tagits sjutusen beslut när man kommer tillbaka.

Halla: Jag har börjat säga: ”Säg ingenting medan jag är borta, var tysta!” Amanda: Det är också ofta sjukt intensivt när vi är ute på turné med Samlingen. Halla: Det är för att vi träffar en ny grupp varje gång och sätter upp en föreställning med dem på ett par dagar: det är inte som en vanlig turné där man kan värma upp och gå runt i staden. Amanda: Man hinner knappt skicka ett sms. Det finns inga gränser för jobbet, eller gränsen går när man stänger sin hotellrumsdörr. Jag blir förvirrad kring hur jag ska varva ner efteråt. Jag har behov av att vara själv men får mycket fomo då. Och när jag kommer hem känner jag att jag saknar mina vänner, alltså vi har inte setts. Vi bara åkte några tåg ihop och fick inte ens sitta bredvid varandra.

Halla: Jag gillar egentligen att spela samma föreställning många gånger istället för att resa hela vägen till Bryssel eller Kortrijk för att köra en enda. Och gärna spela flera gånger på samma plats. Och helst i projekt som jag inte leder. Då kan jag ta hand om bara mig själv och vet exakt vad jag ska göra på scenen. Kroppen mår så bra av att ha rutinerna i den sortens turné.

Amanda: Men att vara på turné kan även vara jobbigt. Man äter mat man är ovan vid och blir konstig i magen. Man är på helt olika golv, till exempel i ett blåsigt, kallt tält. Man glömmer att stretcha. Under en turné hade jag konstant bakteriell vaginos. Jag fick ta antibiotika varannan månad i typ ett år. Jag vet inte om det hade med resandet att göra, men det var så närvarande i resorna. På varje nytt ställe var det: ”Var är apoteket, kan jag få tag på medicin?” Och det gjorde ont att stå på scenen i tajta shorts.    De senaste åren har jag nog rest mindre än förut. Kanske besöker jag tio olika platser och är borta i ungefär två månader på ett år. Jag tror att det är för att några föreställningar jag jobbade med var mer lokala, vi både repade och spelade här i Stockholm. Då blir man liksom inte inbjuden någonstans, utom hit. Har man en show som man reser runt med kommer man att få resa mer. Jag tror att du reser mer än jag, Halla.

Halla: Jag är nog borta från Sverige fyra-fem månader per år. Folk frågar mig fortfarande om jag bor i Sverige. Jag flyttade hit år 2000 för att gå på Balettakademin. Då började jag resa mellan Island och Sverige. Efter utbildningen stannade jag här för att ha ett sammanhang kring mig. Det är inte så att Stockholm är en drömstad, men det är möjligt att arbeta och ha vänner här. Jag har också jobbat mycket i Europa. Och så gjorde vi en turné med The Knife i USA. På natten körde turnébussen genom Arizonaöknen, som jag alltid drömt om att få se. Genom det lilla fönstret som finns i sängarna syntes bara mörker. Så jag har varit i Arizonaöknen men jag har inte sett något. Men turnébuss var fantastiskt, för man åkte rakt in på venuet. Och man behövde aldrig tänka på vad man skulle äta. Jag är så van vid att göra saker själv. Jag har börjat få resfeber kring allt jag måste hålla ordning på: vakna, packa allt, ta ett färdmedel till centralen, sedan ett till… Jag hatar centralen. Och tåg gör mig illamående. Flyg får mig att tänka på döden. Amanda: Jag gillar hästar. Jag var hästtjej länge. Det kanske inte ligger så nära i framtiden, men det känns som en bra möjlighet att vi ska resa med häst och vagn. Vi ska sakta ner, stänga av och satsa den lilla energin som finns på servrar så att man kan ha kontakt på distans. Det får gärna vara lite mer utvecklad teknologi än nu, så att man kan ha verkligare virtuellt sex. Jag får lite panik av att tänka på att folk man är sugen på att ha kvar kan försvinna ur ens liv på grund av avstånd. Som med Mica. Varför skaffade jag en bästa kompis som bor så långt borta? Kan inte bara alla vara här? Eller runt en sjö i Ulricehamn? Det finns en jättefin sjö i Ulricehamn.

Halla: Men om jag inte kan flyga förlorar jag hälften av mina jobb och träffar inte min familj och mina vänner. Jag har inte råd att åka båt till Island, det kostar tio tusen och det går jättelångsamt. Jag vill inte att det ska bli så. Inom Europa skulle jag kanske kunna tänka mig att resa med tåg, om institutionerna som bokar och betalar biljetter också är med på att saker får ta tre dagar längre. Eller en månad längre. De som repertoarlägger skulle kunna sluta flyga in en show två dagar bara, och istället börja samarbeta med andra spelplatser i nästa by, eller samma stad. Om man på riktigt har ett samarbete med lokala arrangörer som är beredda på att en grupp kommer och bosätter sig i en månad kanske man skulle kunna börja prata på riktigt om hur man bygger en publik. För det ska man ju alltid svara på i alla ansökningar. Men hur ska det gå till om man spelar en enda gång i en stad där man inte har ett nätverk?