#gestaltajudd

(You can find a Swedish translation of this text here.)

I have often crossed routes with Gestalta Judd, who is one of the few in Europe who teaches bondage for a living. I wanted to speak to her because of her intimate knowledge of what has been coined as “rope nomadism”, which I think of as an interesting parallel to travelling for performing arts – but also because I was curious about how Brexit would affect her travel. Gestalta brought another subject to the table: her attempt to stay on the ground in 2019 for political reasons.

Gestalta Judd: My income is entirely based on doing rope, mostly teaching. I have to travel to teach – I wouldn’t make enough otherwise. What I usually do is a combination of workshops and performances, where the performances don’t really give much income. It’s really more of a break-even situation where I offset unpaid work with a paid job in the same place. This is how I usually manage to do creative things that I like, such as performing or photo and film.

I’ve been travelling for rope events since about 2014, but I was travelling quite a bit already before: for photographic modelling and stuff like that. So actually, I’ve been travelling my whole adult life. There is no clear pattern to how I travel, but I’ve been to most countries in Europe at some point. For a while, I did lots of trips to Prague in a row, and now I’ve done lots of trips to Norway. It’s similar for most teachers, I think. You teach what you have, and then you won’t come back to that particular area again until you have new content, or until the group has changed enough that there is new interest.

It was rope that made me go outside Europe; I’ve taught in Australia, for example. But I’ve never been to the States. One of the reasons is that I’m afraid of being turned away at the border and then both losing the payment for the job and not being reimbursed for the money I spent on the ticket. No one is ever going to get me a working visa to do anything considered adult. So, I’d have to go on a tourist visa and hope that they don’t google me, because Gestalta is a legal name and very uncommon. Even if I’d do something for free, if I’m there for an event that is making money, that’s already too much for the States. When I teach abroad, the travel is often calculated out of the workshop fee. This means that cheap flying and cheap buses are what generally allow this kind of teaching to happen. Since I get refunded and paid only if I show up, it’s lucky that I’ve never been too sick to go. If I had to cancel under those circumstances, it would be a trust thing. I think most organisers are decent people and would be able to discuss who was in a better financial position to cover the loss of the travelling cost. I bring as little as possible: my ropes, a bar of soap, my toothbrush, light clothes like leggings and stuff. If I’m going to a cold country, I try to take only one heavy outfit that I can wear over all my other clothes. Then I hope that I can borrow whatever else I need when I get there. While travelling, I try to sleep, or I take my headphones and just zone out completely for a while. If it’s a very long trip, I might try to do some writing, like workshop descriptions or such.

I would normally stay with one of the organisers or a student; whoever has a spare room or sofa. It’s very rare to get a hotel. It’s hard to afford that kind of thing. I often try to stay in places where there’s a kitchen and I can cook for myself and box it up to bring wherever I go. I’ve found that I get less tired when I’m eating what my body is used to, rather than having to rely on an unfamiliar diet. Every year for the last three years, I’ve been thinking that I will definitely stop travelling. But every year something new comes up. It’s a bit of a love-hate relationship. I absolutely can’t imagine what I would be doing if not rope. And I love doing it once I get there. But I’ve reached a point where the thought of travelling is actually horrible. And when I get home, I’m not really quite at home either, because I spend so little time there. I feel annoyed about the difficulty of putting down roots. The reason why I still want to continue is that I learn so much from the differences in how people construct their communities. I get to see rope from so many perspectives. And I have this familiarity with people globally, like they have become locals to me. There is no longer a strict divide between the teacher and the student like there used to be, when travelling teachers were less common. It’s more of an exchange now. It happens that I go to someone’s workshop and then the next day that person comes to my workshop. I used to feel more isolated. Being at a workshop in a room full of people talking about how great it is using this tool to connect with your partner, I sometimes had this strange sense of, “Oh but I’ve been travelling for so long I don’t really have any partners ’cause it’s impossible for me to sustain any meaningful connection with someone that I never see…” It was a bleak kind of feeling.

How much I travel varies greatly. At the heaviest, I could be flying twice a week, easily, and that could go on for months. At the lightest, I take months off and try not to go anywhere. If I do a big trip outside Europe, I try to earn enough to be able to rest when I come home. I have to be organised and hyper-focused when I work. If there’s too much going on outside what I’m focusing on, I start to forget things, and if I start to forget things, it’s over. Relationships at home just have to take a back seat. The times when I’ve been travelling the most, I either didn’t have any intense relationships or they broke up as a result of it. My long-term friends are used to sometimes not seeing or hearing from me for a while.

At the moment, I’m based in Leeds in the north of England. I just moved here a few months ago from Berlin. It was a bit of an accidental move. I thought I was just going to stay for the summer, partly to get an Irish passport in order to avoid getting my travelling opportunities limited by Brexit. We’re almost apathetic about Brexit now, just crossing our fingers for it not to happen, but I moved just in case. I thought I would hate living here. But I’ve been too busy to change my passport so I can’t leave yet, and also bizarrely I really love this slightly obscure town. We’ll see how long it continues.

As it happens, I’m fairly involved with the climate change movement in the UK – and I made a promise not to fly so much for 2019. In March, I did my first workshop outside UK for the year. For the first time in my international long-distance travelling, I decided that the workshop was paying enough for me to get the train. It’s my goal to continue doing that. Economically it will be interesting: I’ll have to look carefully at what jobs I can afford to take, or where I can make up for the extra cost. I’ve been justifying my way of travelling before by saying that I never fly for holidays, only for work. But it’s getting to a point where I feel that isn’t much of an excuse anymore. It’s not like I’m a surgeon saving lives. Not to say that my work lacks value, but it’s for pleasure whether it’s for me or for the people taking the workshop. The rope scene has lived through a very special time. Without really even thinking about it, we’ve been able to build friendships with people who don’t live in our country. It’s not like, “We’ll see each other in three years,” when you leave; it’s more of a casual “Yeah, see you soon.” It’s been a really short and unique time, and I don’t think it’s going to last unless we come up with some serious changes. This is sad, especially for a community that has such a niche interest. But if we’re doing something to make a change now, we are still making the choice. I think at the point where we’re forced into doing these changes, the survival of the rope community will be the least of our worries.

(Texten finns också på engelska här.)

Jag har ofta korsat vägar med Gestalta Judd, som är en av de få i Europa som lever på att undervisa i repbondage. Jag ville prata med henne eftersom hon är nära förtrogen med det som kallas för ”repnomadism”, och som utgör en intressant parallell till att resa för scenkonst. Jag var också nyfiken på hur Brexit kan påverka hennes resande. Gestalta själv tog upp ett annat ämne: sitt försök att stanna på marken under 2019 av politiska skäl.

Gestalta Judd: Min inkomst är helt baserad på rep, framför allt undervisning. Jag måste resa för att undervisa – jag skulle inte tjäna tillräckligt annars. Det jag oftast gör är en kombination av workshops och att uppträda, där uppträdanden inte egentligen ger någon vidare inkomst. Det är mer av ett nollsummespel där jag jämnar ut obetalt arbete på en plats med ett betalt jobb. Det är oftast så jag ser till att få göra kreativa saker som jag gillar, som att uppträda eller foto och film.

Jag har rest för repevenemang ungefär sedan 2014, men jag reste ganska mycket redan innan: som fotomodell och liknande. Så jag har faktiskt rest hela mitt vuxna liv. Det finns inget tydligt mönster i hur jag reser, men jag har varit i de flesta länder i Europa vid något tillfälle. Ett tag reste jag flera gånger i rad till Prag, nu har jag gjort många resor till Norge. Det är så för de flesta lärare, tror jag. Man undervisar det man har, och sen kommer man inte tillbaka till just den platsen förrän man har något nytt, eller förrän gruppen har ändrats tillräckligt för att det ska finnas nytt intresse.

Det var rep som tog mig utanför Europa: jag har till exempel undervisat i Australien. Men jag har aldrig varit i Staterna. En anledning till det är att jag är rädd för att bli avvisad vid gränsen och sedan förlora både pengarna för jobbet och ersättning för pengarna jag lagt ut på biljetten. Ingen kommer någonsin att ge mig arbetsvisum för att göra någonting som förknippas med sexindustrin. Så jag skulle vara tvungen att resa på turistvisum och hoppas att de inte googlar mig, för Gestalta är ett juridiskt namn och väldigt ovanligt. Det är till och med för mycket för Staterna om jag skulle göra någonting gratis om jag gör det på ett evenemang som kostar pengar. När jag undervisar utomlands är resan ofta inräknad i min ersättning för workshopen. Det innebär att billiga flyg och billiga bussar är det som i allmänhet gör den här typen av undervisning möjlig. Eftersom jag får reseersättning och betalt bara om jag dyker upp så är det tur att jag aldrig har varit för sjuk för att åka. Om jag skulle behöva ställa in under sådana omständigheter skulle det vara en fråga om tillit. Jag tror de flesta arrangörer är schyssta och skulle vara öppna för att diskutera vem som har bäst ekonomiska förutsättningar för att täcka den förlorade kostnaden för resan. Jag tar med så lite som möjligt: mina rep, en tvål, min tandborste, lätta kläder som tajts och så. Om jag ska till ett kallt land försöker jag att bara ta en uppsättning tjockare kläder som jag kan ha ovanpå allt annat. Sedan hoppas jag kunna låna vad jag nu kan behöva mer när jag kommer fram. När jag reser försöker jag sova eller tar mina hörlurar och bara låta världen sjunka undan ett tag. Om det är en väldigt lång resa kanske jag försöker skriva lite, workshopbeskrivningar eller så. För det mesta bor jag hos en av arrangörerna eller kursdeltagarna: någon som har ett extrarum eller en soffa. Det är väldigt ovanligt att man får ett hotellrum. Det är svårt att få råd med sånt. Jag försöker ofta bo på ställen där det finns kök så jag kan laga mat till mig själv och lägga i en låda som jag kan ta med vart jag än ska. Jag har märkt att jag blir mindre trött om jag äter det som min kropp är van vid, snarare än att behöva förlita mig på obekant kost. Varje år de senaste tre åren har jag tänkt att jag helt ska sluta resa. Men varje år kommer det något nytt. Det är lite av en hatkärlek. Jag kan absolut inte föreställa mig vad jag skulle göra om jag inte höll på med rep. Och jag älskar det när jag väl är framme. Men jag har kommit till en punkt när själva tanken på att resa faktiskt är fruktansvärd. Och när jag kommer hem så är jag inte riktigt hemma heller, för jag är så lite där. Det irriterar mig att det är så svårt att rota mig. Anledningen till att jag ändå vill fortsätta är att jag lär mig så mycket av skillnaderna i hur folk bygger sina communities. Jag får se rep från så många perspektiv. Och jag har blivit hemtam med folk i hela världen, det känns som att vi bor på samma ställe. Det finns inte längre någon strikt uppdelning mellan lärare och elev, så som det fanns när resande lärare var mindre vanligt. Det är mer av ett utbyte nu. Det händer att jag går på någons workshop och sedan kommer den personen på min workshop nästa dag. Förut kände jag mig mer isolerad. När jag höll i workshop för en massa människor och pratade om hur bra det här verktyget är för att anknyta till sin partner hamnade jag ibland i en underlig stämning, typ: ”Åh, men jag har rest så länge att jag inte egentligen har någon partner för det är omöjligt för mig att upprätthålla ett meningsfullt band med någon som jag aldrig träffar…” Det var en dyster känsla.

Det varierar hur mycket jag reser. Som mest flög jag minst två gånger i veckan, och det kunde pågå i månader. Som minst tar jag ledigt några månader och försöker att inte åka någonstans. Om jag gör en stor resa utanför Europa, försöker jag tjäna så pass mycket att jag kan vila när jag kommer hem. Jag måste vara organiserad och superfokuserad när jag arbetar. Om det är för mycket som pågår utöver det jag har fokus på börjar jag glömma saker, och om jag börjar glömma saker är det ute med mig. Relationer hemma får helt enkelt stå åt sidan. De perioder då jag rest som mest har jag antingen inte haft några intensivare relationer eller så har de tagit slut till följd av det. De vänner jag känt länge är vana vid att ibland inte träffa mig eller höra ifrån mig på ett tag.

Just nu är jag baserad i Leeds i norra England. Jag flyttade hit för några månader sedan från Berlin. Det var lite av en oavsiktlig flytt. Jag trodde bara jag skulle stanna över sommaren, dels för att skaffa ett irländskt pass för att undvika att mina resmöjligheter blev begränsade av Brexit. Vi är nästan apatiska kring Brexit nu, vi bara håller tummarna för att det inte ska hända, men jag flyttade utifall att. Jag trodde jag skulle hata att bo här. Men jag har varit för upptagen för att byta pass så jag kan inte flytta än, och konstigt nog så älskar jag den här aningen obskyra staden. Vi får se hur länge det varar.

Jag har förresten blivit ganska engagerad i klimatrörelsen i Storbritannien – och jag har lovat att inte flyga så mycket 2019. För första gången i mitt internationella långdistansresande beslöt jag mig för att en workshop var tillräckligt välbetald för att jag skulle kunna ta tåget. Min målsättning är att fortsätta med det. Ekonomiskt blir det intressant: jag får titta noga på vilka jobb jag har råd att ta, eller hur jag kan spara in extrakostnaden. Jag har tidigare rättfärdigat mitt resande med att säga att jag aldrig flyger för att semestra, bara för att arbeta. Men det har gått så långt att jag inte tycker att det håller som ursäkt längre. Det är inte som att jag är kirurg och räddar liv. Jag menar inte att mitt arbete saknar värde, men det är ändå för mitt nöjes skull, eller för dem som tar workshopen. Repscenen har varit med om en väldigt speciell tid. Utan att ens riktigt tänka på det har vi kunnat bygga vänskaper med människor som inte bor i vårt land. Det är inte ”Vi ses om tre år” när man åker, det är mer ett vardagligt ”Mm, ses snart”. Det har varit en väldigt kort och unik tid, och jag tror inte att den kommer att fortsätta om vi inte får till några rejäla förändringar. Det här är sorgligt, speciellt för ett community med så nischat intresse. Men om vi förändrar någonting nu så är det fortfarande ett val. Jag tror att vid den punkt då vi tvingas till förändring så kommer repcommunityts överlevnad vara det minsta av våra bekymmer.

Det är dags att börja tänka kollektivt kring vad vi kan göra som community. Det finns ingen anledning till att var och en enskilt ska flyga till ett stort repevenemang när tjugo personer kommer från Sverige och tjugo från Spanien. Jag vet att det är jobbigt att ta buss, men om de skulle dela på kostnaden så skulle det bli väldigt prisvärt. Ja, det skulle ta dem tjugo timmar längre och det skulle vara obekvämt och det skulle kräva samordning och att någon tog på sig ansvaret, men det kanske är sådant vi behöver överväga nu. Dessutom, om folk skulle bli lite strängare med vad de tillåter sig att göra så kanske tågföretag, bussföretag och andra alternativ till flyg skulle vara tvungna att komma ikapp och göra både priser och information mer tillgängliga. Men för att verkligen ställa om hur människor reser behöver staten ge incitament till bättre transportalternativ. Antingen är flygpriserna för billiga eller så är tågpriserna för dyra. De behöver byta plats. I Storbritannien är tågbiljetter obscent dyra. Jag är mer eller mindre avskuren från tågresor av ekonomiska skäl. Till exempel: istället för att resa två timmar från Leeds till London tar jag buss i sex timmar. Jag har egentligen ingenting emot att vara instängd där, men ju längre resa, desto mer utmattad blir jag. Det är just nu ingen stor uppoffring för mig att ta tre dagar ur schemat för att göra en helgworkshop. Men realistiskt sett, om jag skulle ta bussen till ett annat land i Europa så är det ett dygns resa, och sedan skulle jag förmodligen vilja komma en dag tidigare för att återhämta mig. Och sedan är det två dagars workshop, och ett dygns resa hem. Och sedan skulle jag nog vilja ha ytterligare en dag hemma för återhämtning. Då blir två dagars workshop sex dagars jobb. Jag kan verkligen se det framför mig. Kostnaden i termer av tid och trötthet och den sortens känslomässiga grejer är den största svårigheten, speciellt när jag tänker på tiden som jag redan nu är borta från vänner och familj. Ett annat sätt att hantera det här skulle vara att organisera mer: att försöka vara flera veckor i följd på en plats eller i ett område. Det skulle innebära mer tid borta från familj och vänner, men sedan kanske jag skulle kunna vara hemma med dem månaden därpå utan att behöva resa överhuvudtaget. Kanske är det en berättigad uppoffring, men det kräver samarbete med och mellan olika arrangörer.