#fredsprocessen

“We are children of the conflict but parents of peace”. Article in Swedish ETC about the polarization in Colombia and the frustration among young people when the country had voted against peace. 

Snart två veckor efter folkomröstningen om fredsavtalet lever Colombia fortfarande i ovisshet. Omförhandlingarna av avtalen går trögt, protesterna avlöser varandra och landet är mer polariserat än någonsin.  

 Det är tisdag förmiddag och på Plaza Bolivar i Bogota sitter en grupp människor på torget och syr. Det är flera hundra tygstycken som ska sys ihop. Varje tygstycke bär ett namn av ett offer från den 52-åriga långa konflikten. Namnen är symboliskt skrivna med aska. Det är Doris Salcedo, en av Colombias främsta konstnärer, som leder installationen till minne för konfliktens offer.  

– Vi har upplevt mycket smärta i Colombia, men sorgen när de tog ifrån oss freden har varit den värsta smärtan av alla, säger konstnären till BBC.

– När det blev nej i folkomröstningen kände jag direkt att jag var tvungen att göra något.

 Och hon är inte ensam om att känna så.  Aktivistaktionerna på gator och torg har de senaste veckorna avlöst varandra. Hundratusentals ja-sägare, framför allt unga, har mobiliserat sig i hela landet. ”Vi är krigets generation men föräldrar till freden” lyder deras paroll. I min bekantskapskrets pratar man knappt om något annat än fredsavtalet. En kompis gråter över att forna klasskamrater har röstat nej.  

– Jag har aldrig känt mig så uppgiven, säger hon.

Polariseringen är uppenbar. Nej-sidan känner sig attackerad av ja-väljare som är arga på hur de kan ha röstat ner ett förslag som skulle kunnat leda Colombia till fred efter ett halvt sekel i konflikt.

 Och det blir inte bättre när nej-sidans kampanjledare dagarna efter folkomröstningen avslöjar att man med flit har spridit lögner om avtalet. ”Bland de högre sociala klasserna fokuserade vi på att prata om skattereformer och straffrihet, och bland lägre sociala klasser om bidrag för gerillan” avslöjar kampanjledaren som senare avgår. Före detta president Uribe som representerar nej-sidan nekar till anklagelserna.

En av de politiker som har legat på mest för att fredsavtalet ska gå framåt är Claudia Lopez, senator från partiet Allianza Verde (Colombias miljöparti).

– Vi får inte fly freden, det viktigaste är nu att få fram ett nytt avtal som fungerar, säger hon.

– Men tyvärr har nej-sidan inte tagit ansvar, de har inte kommit med några konkreta förslag till vad de vill förbättra. Nu börjar det bli bråttom att ta ett beslut, säger Claudia Lopez och syftar på vapenvilan med FARC som gäller fram till sista oktober.

Det spekuleras i att nej-sidan blev tagna på sängen när de fick majoritet i omröstningen och att det är anledningen till att de inte har kunnat komma fram med tydliga förslag på ändringar.

Och när Uribe häromdagen väl gick ut med ändringar som hans parti ville göra visade det sig att det inte handlade om ändringar, utan om punkter om redan fanns i avtalet. Vad den forne presidenten verkligen vill är otydligt.

– Givetvis måste president Santos lyssna till nej-sidan. Men man kan inte ta för mycket hänsyn, menar Claudia Lopez. Trots allt vann de bara omröstningen med 60 000 röster.

 Men att 65 procent av befolkningen överhuvudtaget inte gick och röstade är också ett faktum. Väderförhållanden, lathet, likgiltighet har räknats som anledningar. Men också att man som medborgare inte känner sig representerad. En av dem är Carmen Quintero som sedan några dagar tältar på Plaza Bolivar tillsammans med andra fredsaktivister.

– Jag hittar inget stöd i avtalet. Ingenting som hjälper mig som offer, säger hon.

På sitt tält har hon tejpat upp ett foto på sin man som är försvunnen sedan 30 år tillbaks. Vad som verkligen hände har hon aldrig fått veta.

– Han visste om något om gerillan som de inte ville att han skulle veta.

Efter att själv ha blivit hotad av gerillan var Carmen Quintero tvungen att lämna sitt hem.  

– Vad jag vill ha är rättvisa och upprättelse. För någon månad sedan fick jag vet att jag inte får hjälp att ta tillbaks min gård. Det på grund av att det inte var FARC som tog över den utan någon annan som inte hade med kriget att göra. Men att jag åkte därifrån var på grund av konflikten, säger Carmen Quintero.

 Många är också trötta på det maktspel som pågår mellan president Santos och hans forna partikollega och chef Uribe.

Studenten Àngela Guerrero som röstade nej menar att hon inte stödjer Uribe. Att hon röstade nej berodde på något helt annat.

– Jag röstade nej för att jag tycker att regeringen gav efter för mycket åt FARC. Och det står jag för. Jag gillar inte heller att avtalet skulle gå direkt in i vår konstitution. Det hade kunnat ge FARC mycket makt.

Vi träffas på ett torg utanför det universitet där Àngela Guerrero pluggar i stadsdelen Chapinero i centrala Bogota. Santos har precis blivit tilldelad fredspris. ”Från helvetet till himlen” skriver den colombianska tidskriften Semana om att landets president fått Nobels fredspris. På en vecka har han förlorat sitt största nederlag till att blivit tilldelad världens finaste fredsutnämning.  

Àngela Guerrero fnyser är jag frågar om han är förtjänt fredspriset.

– Det har helt klart varit ett av hans mål med de här åren av förhandling.

– Om Santos och Uribe kommer komma överens till slut? Ja, de verkar som att de är vänner nu helt plötsligt, skrattar hon.

– Men jag tror inte på politikerna i det här landet, om de förhandlar fram ett nytt fredsavtal är det för deras egen fördel. Inte för Colombias.

 Faktaruta

Den 2 oktober röstade colombianerna nej till fredsavtalet. Nej-sidan vann med 50,24 procent mot 49,75%.

65 % av befolkningen deltog inte i omröstningen.

Den colombianska regeringen ska även inleda förhandlingar med gerillagruppen ELN.

 Vad säger FARC?

Artikel för ETC som publicerades dagarna innan Colombia gick till val om fredsavtalet.  

Article for the Swedish newspaper ETC published the days before the election about the peace deal in Colombia.  Photographer: Andy Tejeda Cantillo 

Efter fyra års förhandlingar har Colombias regering och FARC har skrivit under ett fredsavtal. Men ännu saknas det att Colombias befolkning ska säga sitt. På söndag går de till val för rösta om landets framtid.  

 På Plaza Bolivar i Bogota vajar fredsflaggorna framför en storbildsskärm. Den colombianska regeringen och FARC har precis skrivit på fredsavtalet i den karibiska staden Cartagena i norra delen av landet. Ett avtal som kan få slut på den konflikt som härjat i Colombia i 52 år.

– Jag är lycklig. Egentligen är jag mer vänster politiskt men i senaste valet röstade jag på Santos enbart för freden. Jag visste att han skulle lyckas ta oss så här långt, säger Isabel Cordoba som är afro-colombianska från den konfliktdrabbade stilla havsregionen Chocó.

För 35 år sedan flydde Isabel Cordoba från Chocó till Bogota. Hon är en av hundratusentals interna flyktingar som kriget i Colombia har producerat. Det längsta krig på den latinamerikanska kontinenten som skördat hundratusentals liv. Avtalet som är ett resultat av fyra års förhandlingar är nu påskrivet. Men innan det kan börja gälla måste det godkännas av det colombianska folket.

– Jag är helt säker på att det blir ett ja, säger Isabel Cordoba.

– Kriget är slut nu.

 Många av Bogotas väggar är tapetserade med ”Si”, ”Si a la Paz”, ”ja till freden”. Och särskilt bland de unga finns det ett hopp om ett Colombia i fred.

– Vi unga är trötta på konflikten. Under vår barndom var den alltid närvarande, säger Fernando Posada, 24 år, journalist och aktivist i fredsrörelsen.

Fernando Posada är uppväxt i staden Cali som under 90-talet var hårt drabbat av attentat och kidnappningar från FARC.

– Vänner och deras familjer i min omgivning påverkades. Många var tvungna att lämna landet. Här väcktes min dröm om en annan framtid för Colombia, säger Fernando Posada som 2010 skrev en uppsats under sina studier där han presenterade ett möjligt fredsavtal mellan regeringen och FARC. Något som då verkade omöjligt. Två år senare inleddes förhandlingarna på Cuba.  

– Fyra år kan låta länge men under den här tiden har ingen av parterna lämnat förhandlingsbordet en enda gång. Och det är fjärde gången man har försökt förhandla med FARC. Man har aldrig kommit så här långt, menar Fernando Posada.    

 ”Mångfalden är Colombias styrka” inleder presentatören fredsavtalsceremonin i Cartagena. Men denna mångfald bidrar givetvis också till ett delat Colombia. Att alla ska tycka lika i ett av världens mest ojämlika länder där många bär på olika slags trauman är en omöjlighet. ”Kriget har förenat oss medan freden splittrar oss” är ett citat som postas av flera bekanta på min Facebook. Freden polariserar. Opinionssiffrorna inför valet visar en liten majoritet för ja-sidan. Bland de som ska rösta nej finns många av före detta president Uribes anhängare. Oron bland dem är att FARC ska få för mycket inflytande och att Colombia politiskt ska gå för mycket åt vänster. Bli ett nytt Venezuela.

– Givetvis är jag för fred. Vem är inte för fred? Men jag vill inte ha att en gerilla som FARC ska få politisk makt och jag vill inte betala skatt som går till att ge bidrag till gerillasoldater, säger Miriam Vasquez som är från södra Colombia men bor i Bogota.

– Jag är orolig över vad som ska hända, fortsätter hon.

 I fredsavtalet ingår en anpassningsperiod för före detta gerillamedlemmar på sju år. Under den tiden ska de få ekonomisk hjälp av staten.

– Risken är att de soldaterna går tillbaks till sina vapen om samhället inte stöttar dem. Det var exempelvis det som hände när paramilitären avmobiliserades, säger Fernando Posada.

En annan kritik mot avtalet är att straffen för gerillasoldaterna är alldeles för milda. Men att soldater kommer gå helt ostraffade är enligt Fernando Posada inte sant.

– Modellen bygger på att berätta sanningen. Gör du det är straffet samhällstjänst, att hjälpa till att bygga upp Colombia igen, exempelvis röja minor, säger Fernando Posada som trots sitt engagemang för freden inte är hundra procent nöjd med avtalet.

– Jag personligen vill inte se FARC i kongressen men vad man måste förstå är att det här är ett avtal mellan två parter och att regeringen var tvungen att kompromissa.  

 – Att förlåta är det viktigaste steget för att kunna gå vidare och för att uppnå fred. Annars kommer vi leva kvar i konflikten och fortsätta tänka på hämnd, säger Sebastian Arismendi på telefon från Cartagena. Sebastian Arismendis pappa var politiker och kidnappades och dödades av FARC när Sebastian var liten. För några veckor sedan träffade han i Havanna de gerillasoldater som dödade hans pappa.

– Förlåtelseprocessen har varit väldig viktig för mig men redan innan dess var jag för fredsavtalet. Att förlora en familjemedlem är det är värsta som kan hända. Om vi kan förhindra att dödandet fortsätter i Colombia är det värt alla uppoffringar som avtalet innebär, säger Sebastian Arismendis och fortsätter.

– Det finns legitima argument bland de som ska rösta nej men det florerar också många lögner. Som att FARC aldrig kommer be om ursäkt. Vi ser att de redan har börjat den processen.

Det viktigaste argumentet för Sebastian Arismendis för att rösta ja är att FARC lägger ner sina vapen.

– Ett land som vill gå framåt och utvecklas kan inte ha en gerilla.

Med FARC som politiskt parti kommer Colombia bli mycket mer civiliserat och stabilt.

 Enkät

 Alejandro Calderon, 35 år, musiker – ja

Jag gjorde ett musikprojekt med gerillasoldater tidigare i år och fick då en annan förståelse för konflikten. I medierna blir vi matade med bilden om gerillan som de onda. Man hurrar över hur många militären har lyckats döda. Under projektet fick jag för första gången se gerillasoldater gråta och jag fick höra deras historier. Ett Colombia i fred är stort. Det betyder att vi kan drömma igen. Att vi får tillbaks vår värdighet.

 Andrea Sandoval, 26 år student Bogota – ja

Jag har läst avtalet och det finns saker som jag inte gillar till hundra procent, exempelvis att kriminella, som jag anser att FARC ändå är, ska få bidrag. Men jag förstår att det är i förebyggande syfte och jag tror att regeringen har gjort sitt bästa.

 Miriam Vasquez, 30 år, assistent – nej

Jag vill inte att gerillan ska få politisk makt. Det är inte den framtid jag vill se för mina barn. Situationen just nu oroar mig för det verkar som att ja-sidan kommer vinna.

  Faktaruta

När Colombias president Juan Manuel Santos fick Nobels fredspris bad nätmagasinet Kit.se mig att fråga fem som röstat nej till fredsavtalet vad de tyckte. Läs intervjuerna här