V skriver:
Just nu finns det inget sÀtt för mig att bli juridisk förÀlder i vÄr lilla familjekonstellation.
Jag har inga spermier och det Àr inte jag som ska bÀra barnet. Jag kommer alltsÄ inte vara biologisk förÀlder till barnet. m och jag Àr inte gifta och har heller inget tanke pÄ att gifta oss.
I Sverige idag Àr det bara den gifta eller registrerade partnern till en gravid person som har rÀtt att göra en nÀrstÄendeadoption av barnet. Det finns nÄgra undantag, men inget som Àr applicerbart pÄ oss. En sambo kan erkÀnnas som förÀlder om denna har samtyckt till en insemination i förvÀg.
I ett gift par dÀr partnern till den gravida personen Àr en man sÄ blir denne automatiskt den andra förÀldern. Om nÄgon annan Àr biologisk förÀlder till barnet kan partnern förneka förÀldraskapet och dÄ blir den biologiska förÀldern försörjningsskyldig. Den biologiska förÀldern Ä sin sida kan antingen hÀvda faderskap eller avsÀga sig förÀldraskapet till förmÄn för den gifta partnern som dÄ fÄr nÀrstÄendeadoptera. Om den andra biologiska förÀldern Àr okÀnd, som vid t.ex. insemination, kan den gravides partner ocksÄ göra en nÀrstÄendeadoption. Vill partnern inte adoptera sÄ bli den gravida ensam juridisk förÀlder. SÄ Àr ocksÄ fallet om den gravida inte Àr gift eller sambo, dÄ ingen annan fÄr göra nÀrstÄendeadoption eller hÀvda förÀldraskap.
En kÀnd donator kan alltsÄ inte avsÀga sig förÀldraskapet till förmÄn för en person som inte Àr gift (eller sambo?) med den som Àr gravid.
Eftersom lagen bara erkÀnner upp till tvÄ juridiska förÀldrar till ett barn och eftersom den inte har nÄgot sÀtt att hantera mer Àn tvÄ personer som sammanboende sÄ skulle inte spela nÄgon roll om vi bodde ihop alla tre. Jag skulle inte gillas för att ge samtycke till en insemination och pÄ sÄ sÀtt bli juridisk förÀlder.
En skulle ju kunna tycka att vi hade kunnat göra det enklare för oss. Varför vÀlja varandra nÀr det blir sÄ nedrans svÄrt? För det första vara tre, för det andra inte ha egen sperma och för det tredje... vad vet jag, det borde helt enkelt inte ha varit vi.
Men nu Àr det sÄ. Vi har valt. I den mÄn det ens Àr ett val. För vem vÀljer sina kÀnslor? Vi kommer bli underbara förÀldrar tillsammans och det borde vara det enda som spelar roll.
Det Àr bara det att allt kommer bli sÄ mycket svÄrare nÀr jag inte juridiskt erkÀnns som förÀlder.
Inga förÀldradagar, inga pengar frÄn försÀkringskassan, ingen rÀtt att ta med till sjukhuset, hÀmta ut medicin, fatta beslut för barnets rÀkning osv. Vi kommer ordna sÄ mycket vi kan med fullmakter, men det rÀcker inte hela vÀgen. Det Àr helt enkelt jÀvligt drygt.
