Jag har lÀst och uppskattat @niklasorrenius lÄnga texter i flera Är. Konstigt nog kÀnns "Skotten i Köpenhamn" inte sÄ mycket lÀngre Àn hans reportage, trots att den Àr 400 sidor lÄng. Orennius idé Àr att undersöka yttrandefrihetens grÀnser i Sverige med Lars Vilks som studieobjekt, men konstnÀren Àr inte sÄ mycket i fokus som jag vÀntat mig. Orrenius har vett att göra huvudpersonen till bifigur för att rikta ögat mot bokens huvudÀmne, och Àr glÀdjande nog inte med sÀrskilt mycket sjÀlv heller. Han observerar ett möte hÀr, blir visiterad dÀr, lÀmnar en lapp under en sekatör dÀr. Efter nÄgra hundra sidor undrar jag vad Orrenius egentligen tillför? Analyserna verkar fÄ och det tycks nÀstan som om han bara observerar och skriver ut observationerna rakt av. Det Àr förstÄs skickligt gjort att fÄ lÀsaren att kÀnna sÄ, och dÀri ligger Orrenius storhet som berÀttare. Han tar inte stÀllning, stör inte med onödiga krumelurer och kommentarer kring vilka han trÀffar och effekten Àr att hans röst inte dyker upp pÄ sidorna, utan i mitt huvud, sammanblandad med mina egna tankar, helt utan den distans till en bok som jag brukar kÀnna. Kanske Àr det dÀrför boken inte kÀnns lÀngre Àn ett vanligt DN-reportage? Och kanske Àr det dÀrför han vinner #augustpriset för den hÀr boken imorgon? Jag tror det. #persboktips #niklasorrenius #skotteniköpenhamn #reportage #fackbok