Det kanske kan gÄ
Han har kramat mig nĂ„gra gĂ„nger extra de senaste dagarna. Faktiska kramar, sĂ„nna dĂ€r varma och inte bara kalla armar i en form. Han nynnade just och jag kĂ€nde hur mys bubblade upp i mig. NĂ€r vi satt nĂ€ra imorse sĂ„ var det som om han började smĂ€lta isen runt mitt hjĂ€rta igen. Vi pratade lite. Jag nĂ€ra mig, han var nĂ€ra sig.Â
Jag vĂ„gade vara nĂ€rvarande och kĂ€nna. Jag fick kĂ€nslan av ett nĂ„got. DedĂ€r gamla. DedĂ€r som jag nĂ€stan dött för. Det Ă€r inte mycket men ett hopp lever kvar. En lĂ„ga som plötsligt blev en liten eld. Om man snickrar, lagar och fixar och böjer sig lite utan att man gĂ„r sönder sĂ„...kanske. Kan vi bli det dĂ€r gamla fast i ny tappning? Eller va det en lĂ„ga som var tillfĂ€llig och jag vĂ€grar se att det bara Ă€r glöd kvar? Ăven om det Ă€r sĂ„, sĂ„ uppskattar jag lĂ„gorna som fan. Jag försöker uppskatta det vi har hĂ€r och nu och dörren som leder till imorgon Ă€r oviss. Det Ă€r nog det bĂ€sta jag kan göra.
