#doomdogs

DoomDogs - DoomDogs (High Roller Records, 2010)

Doomdogs - Unleash The Truth (Doomentia Records, 2011)

By Lara Noel

DOOMDOGS may not need an official introduction to this crowd, although if you’re unfamiliar with the Swedish doom metal/stoner band, Doomdogs, that have already released two heavy hitting albums with stellar reviews, you’ll want to dive in full force. The update here is that Doomdogs has a new vocalist: The Dutchman, Paul Nannen.

Just a few months after leaving Holland for Sweden, Paul joined forces with Doomdogs in early April 2016. Paul spent many years on other projects: vocalist (and also played guitar) in the Dutch Stoner/Grunge/Alternative-metal bands AliennatioN and Collect The Guns. The band is now writing new material with Paul for an upcoming third full-length album.

In recent conversation I had with guitarist, songwriter, and founder of Doomdogs, Christer Cuñat Candela, he had this to say about the addition of Paul on vocals:

Paul is such a great vocalist and such a goddamn creative and awesome musician in general, and he's also a really, really nice guy and an overall very cool dude… I so love working with this guy... At the moment, Paul and I are collaborating and working together on vocal melodies and lyrics for five new songs for the next Doomdogs full-length album… This time around the emphasis is kind of more or less all on heavy-as-hell "melodic" doom-metal with a '70s vibe and not so much "stoner" as some songs on the two previous albums. The latest new song "Those Bloody Voices" did kind of somewhat set the standard for the rest of the upcoming new material, so stay tuned all you doomsters…!

Although a slight departure from previous work, there is an undeniable progression of artistry here. Doomdogs recently released a track titled, "Those Bloody Voices" with Paul Nannen, who added his vocals to music from the original demo recording, before it was mixed and mastered.

This is like taking a step back in time and well into the future all at once; a vortex of everything you’d want in the doom you crave combined with the undeniable spirit of heavy 70’s rock.

Welcome to the future of Doomdogs!

Listen and download the Doomdogs discography here.

Getvargen gillar inte hippies. Har du långt hår? Gillar du att gå barfota? Tycker du om Thé? Är djembetrumman ditt favoritinstrument? Vänligen vänd i dörren! Hur som haver så begav Getvarg S sig in i hippie-lands mörka hjärta för att se Pentagram, enligt hemsidan skulle första bandet gå på klockan 20.00 men då Getvargen vet bättre än att lita på en hippie begav jag mig hemifrån först en timme efter utsatt start. Väl framme möts jag av en halvtom lokal, självfallet är det ännu långt kvar innan första bandet ska gå på scenen. Mitt inre blir till en vitmenad grav då jag inser att jag ska stå där och blänga på hippa svenska ungdomar i flera timmar. Unga kvinnor i moderiktiga kläder som dansar utmanande till rock n roll förvirrar en Getvarg. Varför har dom roligt? Dom ler, hur gör man det? Mängden randiga tröjor, tygkassar och konversationer om "handbryggt öl" var skyhög. Som den neurotiska och otroligt bittra människospillra jag är, valde jag att dyka ner i merchbåset. Tyvärr fanns det inget nytt under begravningsmånen där, Doomdogs skivomslag lockade knappast till inköp så jag lät det hela bero och drack Hancock Sport Cola istället.

Klockan 22.15 går svenska doomdogs på scen, dom ser ut och spelar som ett gäng it-tekniker ifrån Hisingen. I min värld finns det inget positivt i någon av ovan nämnda attribut, Getvargen lyssnar igenom två låtar och går sedan ut för att hitta något att äta i fristaden Christiania. Jakten på föda var förgäves, gangsterungdommar i hiphopkläder erbjuder mig hasch, jag tackar bryskt nej. Jag förbannar motorcykel-gänges enfaldhet och förbannar den råa kapitalismen. Här finns ingen plats för omtanke, tonåringar står i isande decemberkyla och säljer knark, knarkare sitter huttrande och röker runt omkring. Ett välkänt faktum är att knarkar du hasch så blir du hungrig, munchies kallas det. Knarket säljs öppet, men maten står ej att finna! TOO EXTREME! Utropar getvargen och drar sig in i värmen igen.

Väl inne i värmen har lokalen fyllts upp, det är kö in och om bara ett litet tag ska danska Moonless gå på scenen. Getvarg S är extremt skeptisk mot alla former av Dansk musik, speciellt Dansk metall. Dom har King Diamond men utöver honom; intet! Hur som haver så lyckas danska Moonless piska upp en hyffsad dommedagskänsla, ett långsamt, blytungt och högst Iommiskt framträde gör att min mörka själ hatar sin omgivning något mindre. Publiken är uppskattande men ändock något avvaktande. Klockan är 23.37 när dom går av scenen, det är söndag.

Jag har under kvällens gång sprungit in i ett gäng bekanta, jag och rockguden Christian Crow klämmer oss långt fram mot scenkanten. Christian ska upp 06.30 dagen efter och vi skämtar lite om att det kommer bli en sen kväll, efter lite drygt en timme har vi inget att skämta om längre. Att loppen är kända för att dra ut på tiden är allmän vetskap, hippies kan inte hålla tider. Getvargarna är två neurotiska typer och vi gillar inte när man inte håller det man lovar, vi tycker om punktlighet och fasta ramar. När Victor Griffins pedalrigg bestämmer sig för säga adjö till världen och begå harakiri på scen hörs djupa och irriterade suckar från Getvarg S. Inombords rasar jag över hur oproffsigt det är av spelstället att dra ut på tiden, dom kunde väl för fan ha genomfört en soundcheck tidigare tänker jag. Nog dyrkar vi Bobby men de flesta på plats är vuxna, ansvarsfulla människor och vill hem i rimlig tid. Min ilska och frustration växer med tiden, den når orkanstyrka och jag funderar på att gå hem när jag får se Bobby Liebling titta ut bakom ett skynke. Stormen i mitt inre bedarrar på ett ögonblick. Lite drygt tre timmar efter annonserad speltid går äntligen bandet på, Bobby är märkbart trött. Trött som i att det är sent på natten och söndag. Konserten öppnas med några korta ursäkter och sedan dras Forever My Queen igång, det är lite trevande, osäkert. Bandet velar, Bobby känns liten och skör där han står ett par decimeter framför mig. Treat Me Right och Review Your Choises avklaras och det står nu klart att alla sura miner har suddats bort, Sign of the wolf går igång! Jag och Christian Crow står längst fram och slåss med en flock långhårte jäwlar, vi headbangar och trycks fram över monitorerna. Det puttas, knuffas, kramas och här ifrån är det ren extas! När Relentless går på kan jag inte hålla emot längre, jag blir bortknuffad av ett gäng mycket unga svenska tjejer, dom röjer som valkyrior. Jag är lycklig och genomsvettig, letar mig längst bak i lokalen och avnjuter de resterande två låtarna i något som liknar ett post-orgasmiskt rus. Bobby har gått från en skör liten gubbe till en universums mäktigaste trollkar, hans närvaro på scenen är monumental och till och med total-fylleristerna som ligger utslagna i hörnen gör horntecken och headbangar. Att komma hem halv tre en måndagsmorgon, få fyra timmars sömn och spendera en kväll i ett hippie-näste var värt det. Stackars Stockholm som missade detta!

Fight The Greed - Doomdogs