Black River Run 100 miles - Race Report
Sofi, Erin, Mattias, Anders och Ellen <3, tack frÄn hela mitt hjÀrta. Stort tack ocksÄ Anders B för att du Ànda in i det sista var beredd att springa som min pacer, trots trasig fot.
Teamet â vilket grymt jobb vi gjorde tillsammans! Allt jag behövde göra var att sĂ€tta den ena foten framför den andra.
Planen
Jag hade en plan. En plan som var sÄ galen att jag knappt vÄgade berÀtta den för nÄgon. Jag hade lÀnge varit sugen pÄ att springa ett ultralopp, och göra det riktigt bra. Drömde om att debutera som ultralöpare pÄ den lÀngsta distans man kan springa i Sverige och att göra det pÄ en tuff terrÀngbana och gÄ i mÄl som segrare. Men sen hittade jag dessutom en lista med de bÀsta svenska resultaten genom tiderna pÄ 100 miles och jag tyckte att det minsann fanns en ganska stor lucka mellan tvÄan och trean pÄ listan. DÀr ville jag in! I sÄ fall skulle jag behöva springa de 16 milen pÄ under 16 timmar. Det vill sÀga en snittfart pÄ milen pÄ strax under timmen. Milen pÄ under timmen klarar jag ju under nÀstan vilka förhÄllanden som helst. Det kunde vÀl inte vara sÄ svÄrt?
Fast sen blev luckan mellan tvÄan och trean lite mindre nÀr Johan Steene och Andreas Falk plötsligt sprang in tider pÄ ca 15:44 pÄ ett 24-timmarslopp i maj. AlltsÄ var jag tvungen att revidera ursprungsplanen pÄ 15:55 till 15:42. Det lÄter kanske inte sÄ mycket, men nÀr det handlar om vilket snittempo man kan tillÄta sig att hÄlla i 16 mil sÄ kÀnns det mycket. Den galna planen blev plötsligt Ànnu galnare och jag meddelade glatt mina pacers att nu Àr det inte 5:55-tempo som gÀller lÀngre utan nu kör vi 5:45 istÀllet.
5:45-tempo istÀllet för 5:55. I nÀstan 16 timmar. Det kan gÄ. Det borde gÄ. Det mÄste bara gÄ! Fast sen rekade vi banan.
Förberedelser och Äter förberedelser
För att nĂ„ högt uppsatta mĂ„l krĂ€vs förberedelser. Och förmodligen mer förberedelser ju svĂ„rare mĂ„l. AlltsĂ„ var det sjĂ€lvklart att vi skulle Ă„ka till VĂ€sterĂ„s och provspringa banan. SĂ„ hĂ€r i efterhand hade det nog varit schysst att inte bara ta med mig Ellen och provspringa utan Ă€ven lĂ„ta alla pacers fĂ„ en chans att se hur banan sĂ„g ut. Ăven om vi försökte beskriva de olika partierna sĂ„ Ă€r det ett tufft uppdrag att dra mig runt pĂ„ en exakt tid utan att i förvĂ€g veta hur banan ser ut.
I alla fall kunde vi konstatera att det inte skulle bli lÀtt. Skogspartiet var stundtals vÀldigt tekniskt och det var mÄnga backar pÄ slutet, varav en var en trappa och en var en uppförsbacke lika brant som en vÀgg. NÀr jag dessutom vid en provspringning rÄkade ut för en total genomklappning, förmodligen orsakad av bÄde vÀtske- och saltbrist, sÄ blev inte sjÀlvförtroendet starkare. Men det gav mig en enorm respekt för banan, vilket nog var viktigt.
Jag förstod redan första gÄngen jag sprang banan att om tidsmÄlet skulle hÄlla sÄ gick det inte att promenera i backarna pÄ sedvanligt ultravis. Annars Àlskar jag ultrapass med ultrabackar. I lÄnglöpningsvÀrlden behövs det inte sÄ mycket motlut för att det ska kÀnnas okej och till och med smart att gÄ, för att kunna spara pÄ krafterna till partier dÀr energin gör mer nytta.
Jag bestÀmde mig för att om planen skulle hÄlla sÄ fick jag gÄ uppför trappan och uppför vÀggen, men de fÄ metrarna mellan trappan och vÀggen mÄste springas. Och den planen höll ocksÄ. Faktum var att lördagen den 21 september 2013 var en sÄn dag dÄ alla planer höll.
Kan man springa progressivt?
PÄ en förelÀsning med ultralöparlegenden Rune Larsson tidigare i somras tog jag mod till mig och frÄgade om han trodde att det gick att springa sÄ lÄnga lopp som 100 miles progressivt (alltsÄ negativa splits, det vill sÀga att man springer andra hÀlften av loppet fortare Àn den första). Det Àr sÄ mycket som hÀnder; man blir trött, det blir mörkt, energin tar slut, magen krÄnglar, hjÀrnan och pannbenet börjar brÄka⊠För att inte tala om sÄ enkla saker som att man kan fÄ blÄsor.
â Visst kan man springa progressivt, svarade Rune glatt och rĂ€knade upp ett antal ultralöpare som lyckats med det. â DĂ„sĂ„, tĂ€nkte jag, dĂ„ ska jag ocksĂ„ göra det.
Jag resonerade som sÄ att om jag öppnade lugnt sÄ skulle det helt enkelt handla om hur lÀnge jag orkade hÄlla samma fart. Det lÀt i min vÀrld helt logiskt. Om jag lyckades med det skulle jag i alla fall ge mig sjÀlv chansen att göra en bra tid. Om jag dÀremot gick ut för hÄrt och tog slut sÄ skulle det ju garanterat inte gÄ. Att jag sen aldrig lyckats med negativa splits vare sig pÄ maran, Lidingöloppet, milen eller 5 km bekymrade mig inte det minsta. Det hÀr var en helt annan sak. Det var nu det var dags att visa ultravÀrlden how it's done. Att visa att man kan göra det som alla tror Àr omöjligt. SÄklart vÀldigt kaxigt att tÀnka sÄ. Men inte mer kaxigt Àn att försöka ta sig in pÄ topp tre pÄ Sverigelistan.
21 september 2013 â det var nu det gĂ€llde!
Loppdagen började strÄlande. Fantastiskt vÀder och fantastiskt humör. Vi var bara lite sena och jag var tvungen att Àta min blodpuddingsfrukost (ytterligare ett Rune Larsson-tips) i bilen. Jag, Ellen och Sofi var nog alla lite nervösa eftersom vi lyckades köra fel ett antal gÄnger pÄ vÀgen och höll pÄ att missa starten, men energin var det inget fel pÄ! En sÄn hÀr dag kan inget gÄ fel och missar jag starten, ja dÄ fÄr jag vÀl springa ikapp!
De tvÄ första varven öppnade jag lugnt och höll det planerade 6-minuterstempot nÀstan pÄ sekunden. Jag hade bestÀmt att det hÀr var mina tvÄ uppvÀrmningsvarv och sprang bara rakt igenom dem. Jag njöt av solen, naturen och banan, och drack smoothie och Ät pannkaka. Sprang en hel del ihop med Ann-Sofie Forsmark som senare slutade som vinnare i damklassen och vi diskuterade vÄra galet högt stÀllda mÄl. Vi var överens om att inget Àr omöjligt. Gör man dÀremot som alla andra blir resultatet ocksÄ dÀrefter.
Efter tvÄ varv (20 miles = 32 km gjorda) ökade jag farten till 5:45-tempo. Vid varvningen kunde jag inte lÄta bli att slÀppa fram mitt start-skri. Nu började mitt lopp pÄ riktigt! Och jag var taggad. Det kÀndes som om jag flög fram i spÄret och jag sprang om löpare efter löpare. Jag insÄg att redan sÄ hÀr dags i loppet började andra bli trötta. SjÀlv hade jag knappt börjat och kÀnde mig bara starkare och starkare.
Jag mediterar mycket. Ănnu mer i förberedelserna inför Black River Run. Ălskar mindfulness och tror till fullo pĂ„ att man kan klara nĂ€stan vad som helst bara man bestĂ€mmer sig. Och sen hĂ„ller sig till planen. KĂ€nslan av att jag nu bara blev starkare ju lĂ€ngre jag sprang pĂ„ banan var pĂ„taglig och jag spann vidare pĂ„ den tanken. Jag kĂ€nde mig som en superhjĂ€lte â en superhjĂ€lte som blir starkare ju mer man slĂ„r pĂ„ mig och i mitt fall dĂ„ ju fler varv jag gör. Jag började fundera pĂ„ var banan "slog pĂ„ mig" som mest och kom fram till att det var i trappan. DĂ„sĂ„. DĂ„ Ă€r det dĂ€r jag blir som starkast och varje gĂ„ng jag tar mig upp för trappan sĂ„ fĂ„r jag kraft. Plötsligt sĂ„g jag fram emot banans jobbigaste parti och kĂ€nde hur jag gick riktigt sög kraft upp ur trappan och gick starkare ur den varje gĂ„ng. För vem behöver inte mer kraft under ett 100-miles lopp?
VĂ€tska, salt och pannkaka â det dĂ€r som skiljer agnarna frĂ„n vetet
Schemat var lagt sÄ att jag skulle Àta (och tugga) mest i början och sen gÄ över mer och mer till lÀttsmÀlta, flytande saker lÀngre in i loppet. Sista större matintaget skulle göras efter varv tre.
Teamet vid varvningen var verkligen fenomenalt. Som ett depÄstopp för Formel 1-bilar. Jag stannade inte utan sprang rakt igenom kontrollen och teamet gjorde allt som skulle göras pÄ nÄgra fÄ sekunder. Inklusive att nÄgon gÄng byta min tröja, smörja in mina knÀn med linement, varje varv byta till nypÄfyllt vÀtskebÀlte och lyckas fÄ mig att ta ett bra grepp om maten jag fick i handen. Det fanns ingen tid för frÄgor utan allt gick enligt ett pÄ förhand bestÀmt schema.
Vid varvningen inför fjÀrde varvet tog jag som vanligt loss vÀtskebÀltet redan innan jag var framme, slÀppte det i marken och fick ett nytt bÀlte runt magen och en pannkaka i handen av Sofi. Och nu visste jag att det var viktigt att jag fick i mig bra energi. Men redan efter 48 km Àr det dÀr med att tugga inte sÄ sjÀlvklart lÀngre⊠Jag var fast besluten att det skulle gÄ och bestÀmde mig för att hela dagens resultat hÀnger pÄ om jag fÄr i mig den dÀr pannkakan. Om jag sÄ skulle behöva gÄ för att fÄ ner den i magen sÄ skulle den ner.
Jag tog en tugga av pannkaksrullen med hummus och oliver och fick direkt kvÀljningar. Lyckades kontrollera situationen med en klunk vatten men insÄg allvaret. Johnny, ditt lopp hÀnger pÄ den hÀr pannkakan. Jag stannade inte men fokuserade helt pÄ andningen. Höll jÀmn och lugn fart. VÀntade. Provade att tugga igen. Drack pyttelite vatten. Andades mer. Och lyckades till sist fÄ i mig allt utom allra sista biten. HÀrligt! Jag hade klarat loppets första riktiga utmaning. DÄ var det alltsÄ bara att fortsÀtta springa.
Magen...
Sen följde ett par varv med magproblem. Kroppen hade inga som helst problem med tempot. Men konsten var att fÄ i sig lagom mycket vÀtska och energi. Varken för lite eller för mycket. I princip undvek jag att dricka vatten utan anvÀnde merparten av vattnet i flaskorna till att svalka mig med. VÀtskan jag fick i mig ville jag helst ha uppbunden i energirika smoothies eller lÀttdrucken med korrekt osmolalitet i min hemmagjorda kokosvattenbaserade sportdryck. Jag funderade ocksÄ pÄ om jag skulle bli tvungen att ta ens en enda kisspaus. Paus var över huvud taget nÄgot jag helst inte ville ta, men efter mycket resonerande med mig sjÀlv kom jag fram till att jag skulle fÄ kissa pÄ varv sex och nio.
Men plötsligt fick jag inte i mig den energi jag hade planerat. I depÄn hade teamet ögonen öppna och innan jag visste ordet av hade de tvingat i mig en shot bestÄende av salt och elektrolyter och jag fick en resorb med mig i vÀtskebÀltet. Jag blev irriterad. Jag hade bestÀmt schemat och det hÀr fanns verkligen inte med pÄ det. Fast jag hade i det lÀget i alla fall vett att hÄlla kÀft och lyda order. Och nÄgonting vÀnde i och med det och jag kunde börja fÄ i mig energi igen, Àven om femte och sjÀtte varvet stundtals var riktigt jobbiga.
I skogen gjorde jag sĂ€llskap med Laila Ăjefelt som var ute pĂ„ sitt sista varv och var pĂ„ vĂ€g mot vinst i damklassen pĂ„ 50-miles. Fast det visste hon inte dĂ„ eftersom hon kĂ€nde sig yr och trött och visste att hon hade ledaren framför sig. Vi pratade en stund och sen var jag tvungen att dra vidare i mitt tempo. Att sen springa om dĂ„varande ledaren pĂ„ damernas 50 miles som ocksĂ„ verkade ha det tungt i skogen och inte kunna meddela Laila att hon snart var i kapp kĂ€ndes tufft. Men nu var det mitt lopp det gĂ€llde och jag hade mina egna utmaningar.
Magen var spÀnd och jag var trött. Jag fick rapporter om att ledaren i herrklassen pÄ 100 miles lÄg 40 minuter före mig. Det borde kanske ha oroat mig, 40 min Àr mycket i vilket lopp som helst, men det gjorde det inte. Jag var helt trygg med att om min plan hÄller sÄ kommer jag att ta hem det hÀr. Men skulle den hÄlla? Pace on Earth
Efter sjÀtte varvet skulle jag fÄ pacer och jag sÄg fram emot det oerhört mycket. DÄ skulle jag kunna slÀppa koncentrationen, lÄta mina pacers hÄlla farten och bara följa med. Jag skulle inte ens behöva ha klocka lÀngre.
Jag hade lovat Erin att hennes pass skulle börja 19:27. SÄ Ätminstone fram till dess var jag tvungen att hÄlla farten, sen fick vad som helst hÀnda. Jag var trött men tÀnkte: det Àr aldrig för sent att ge upp, sÄ det kunde jag skjuta pÄ ett tag till. Min planerade kisspaus pÄ varv sex blev nÄgot av en nytÀndning. Magen passade pÄ att slÀppa ut massor av gaser, vilket jag tackade för, och jag kunde dricka ordentligt igen.
Erin och jag gick ut pÄ sjunde varvet kl 19:25. Jag hade sprungit 96 km, satt distansrekord och vi lÄg tvÄ minuter före schemat. Skogspartiet började dock bli riktigt trixigt nu i mörkret. Det kÀndes som om vi bÄda snubblade fram, Erins mobiltelefon hoppade ur fickan och efter bara nÄgra minuter inne i skogen dog hennes pannlampa. För en gÄngs skull sÄ var vi glada över reglerna som sa att man mÄste ha med sig extralampa. Fram med handhÄllna lampan och full fart framÄt igen. Jag Àlskar att springa i skogen men nu efter 10 mil sÄ var det fantastiskt att komma ut i glÀntan och ut ur skogen. 6 mil kvar. Just nu var det lÀttlöpt och skulle sÄ vara i ungefÀr ytterligare en mil. MÄnen var uppe, vi hade bara en pannlampa och jag fick ett infall. Jag bad Erin om att vi skulle prova att slÀcka vÄra lampor.
Det hÀr var ett av de hÀftigaste ögonblicken under hela loppet. Vi sprang med slÀckta lampor i mörkret, i tystnaden och just dÄ fanns inget annat Àn vÄra steg mot stigen, natten, mÄnen, SvartÄn och vÄr taktfasta pace mot marken. Pace on Earth.
Min sjungande IronMan
Varv Ätta och nio skulle Mattias gÄ pÄ som pacer. Jag och Mattias hade inte trÀffats pÄ sÀkert 15 Är, men följt varandras trÀning pÄ Funbeat de senaste Ären, och under studenttiden i Uppsala hade vi det riktigt bra ihop. Eftersom han Àr en IronMan med ett sjuhelvetes pannben sÄ var jag övertygad om att vi skulle ha det Ànnu bÀttre ihop i spÄret, mitt i natten, med sisÄdÀr 13 mil i benen.
Det var mĂ€rkligt att se honom i depĂ„n men jag hann inte hĂ€lsa mer Ă€n att jag vrĂ„lade: â Det Ă€r GOTT att se dig Mattias!
Sen höll jag kĂ€ft. Mattias hade sĂ€kert förestĂ€llt sig att fĂ„ höra ett och annat om mitt liv sĂ„ trots min tystnad frĂ„gade han efter en liten stund: â Johnny, vill du prata? â Nej. â Ok. Vill du att jag berĂ€ttar nĂ„t? â Nej.
StrÀckan precis efter varvning var en av de allra besvÀrligaste och jag behövde hÄlla fokus pÄ löpningen för att kunna ta mig framÄt. Till och med att lyssna var för krÀvande. Lyckligtvis kunde jag börja prata lite nÀr vi var ute pÄ det mer lÀttlöpta partiet och vad som var Ànnu bÀttre var att vi kunde sjunga!
Min hjĂ€rna hade börjat tycka att det hĂ€r var alldeles för lĂ„ngt, att nu var det dags att dra ner pĂ„ tempot, jag skulle Ă€ndĂ„ vinna och 16 timmar Ă€r ocksĂ„ bra. Den försökte resonera med mig och kom med rationella argument om att 17 eller 18 timmar Ă€r riktigt bra av en debutant. Men jag ville inte lyssna. Benen och kroppen fungerade hur bra som helst. SĂ„klart var de ocksĂ„ hur trötta som helst, men inte alls i behov av att sluta. Jag var mycket nĂ€rmare att sluta springa under Stockholm Marathon Ă€n nĂ„gon gĂ„ng under hela Black River Run. Det gör ont att springa fort. Att springa lĂ„ngt Ă€r bara â lĂ„ngt.
SÄ vi sjöng. DÄ slapp jag lyssna pÄ hjÀrnan och det Àr fantastiskt hur mÀktiga studentsÄnger om Àra, framgÄng och starka och modiga mÀn gör sig bra i VÀsterÄs en lördagsnatt. Vi sjöng starkt. SÄ starkt att Mattias efter ett tag tyckte att jag borde anvÀnda min energi till nÄgot annat. Att springa till exempel.
SÄ hÀr dags fick jag inte lÀngre ner nÄgot av maten jag hade med mig. Men det var bara tre varv kvar nu. Mantrat gick i huvudet. Efter det hÀr varvet Àr det bara tvÄ varv kvar. Antalet varv var det enda jag relaterade till. Var i spÄret jag var kvittade, jag mÄste ju ÀndÄ springa klart hela varvet och ge mig ut pÄ nÀsta.
â Hur mĂ„nga varv Ă€r det kvar, Mattias? â TvĂ„, Johnny. â Bra. Kan du sĂ€ga det igen? â TvĂ„, Johnny. â Bra.
Och sĂ„ höll jag pĂ„. Jag kĂ€nde mig inte som vĂ€rldens bĂ€sta pratsĂ€llskap nĂ€r vi nu hade all tid i vĂ€rlden att ta igen vad som hĂ€nt de senaste 15 Ă„ren â barn som fötts och blivit stora, hus som köpts och renoverats, Ă€ktenskap och skilsmĂ€ssa, ny kĂ€rlek, karriĂ€r och spĂ€nningen i att vĂ„ga chansa och starta nytt, men jag bara: â Visst har vi sprungit ett varv nu Mattias, sĂ„ nĂ€sta gĂ„ng vi kommer till varvning, hur mĂ„nga varv Ă€r det kvar dĂ„? â Ett, Johnny. â Bra, kan du sĂ€ga det igen? â Ett varv kvar, Johnny. â Bra.
Och nu började kÀnslorna komma. Efter detta varv bara ett varv kvar. Jag började tala om för funktionÀrerna att de var fina mÀnniskor. Hejade extra mycket pÄ mina favoritfunktionÀrer under bron som var sÄ bra pÄ att heja tillbaka. Dessutom var akustiken under bron sÄ hÀftig att alla rop blev till vrÄl och mitt i natten var det en mÀktig kÀnsla.
Kroppen var sÄklart galet trött. Och huvudet var Ànnu tröttare. Men om jag bara klarade de sista backarna upp till varvningen sÄ var det ju sjÀlvaste f-n om jag inte skulle klara ett ynka varv till.
Mattias och jag kÀmpade oss upp för sista backarna fram till varvningen. Jag trippade med smÄ, smÄ myrsteg och Mattias sprang med kramp. Han hade fokuserat sÄ mycket pÄ att fÄ i mig energi och vÀtska vid alla kontrollerna att han glömt bort sig sjÀlv. TvÄ varv och 32 km i bra fart utan mer Àn bara lite vatten var kanske inte jÀttesmart Àven om man Àr en luttrad IronMan. Och mina ben gillade inte nedförslöpningen. Under hela loppet hade jag försökt springa pÄ bra nedför för att kunna ta igen den förlorade tiden uppför och nu började det göra ont. 14 mil i hög fart kÀnns mer utför Àn uppför. Jag lovar.
Ăntligen! Men tĂ€nk om?
Nu var det dags. Ărevarvet. Allt jag ville var att komma i mĂ„l. Anders gick pĂ„ som pacer och jag orkade inte hĂ€lsa honom vĂ€lkommen heller. Vi bara sprang. Sista gĂ„ngen genom de trixiga skogspartierna, sista gĂ„ngen pĂ„ den lĂ€ttlöpta rakan lĂ€ngs SvartĂ„n, sista gĂ„ngen förbi vattenkranen vid kyrkogĂ„rden. Den hĂ€r gĂ„ngen stannade jag inte och svalkade mig, nu hade jag bara mĂ„let i sikte och jag vĂ„gade inte stanna. TĂ€nk om jag inte skulle fĂ„ igĂ„ng benen igen. TĂ€nk om inte hjĂ€rnan ville lĂ€ngre.
Jag var orolig. Jag visste inte om mitt sÄ noga utrÀknade tidsschema verkligen skulle hÄlla. Jag hade rÀknat pÄ 160 km, men vet ju att en mile Àr 1609 meter. De dÀr sista 9 metrarna hade jag aldrig haft med i min tidsberÀkning. TÀnk om de lÄg dÀr och lurade? 100 miles och 9 orÀknade meter pÄ varje. TÀnk om de lÄg dÀr och vÀntade pÄ mig. NÀstan en hel kilometer till som jag inte kalkylerat med. HjÀrnan gjorde smÄ ansatser till att försöka rÀkna men jag var alldeles för trött för att fÄ nÄgon ordning pÄ det. Anders hade sÀkert kunnat rÀkna Ät mig men jag hade inte nog med energi för att formulera oron i ord. Dessutom skulle det i sÄ fall kanske betyda att jag mÄste springa Ànnu fortare, vilket jag absolut inte ville. SÄ jag höll tyst. Och sprang.
â Ta mig i mĂ„l Anders, var allt jag orkade sĂ€ga.
Jag tog farvÀl av banan. Tog farvÀl av funktionÀrerna vid södra kontrollen, norra kontrollen och de fina, fina mÀnniskorna under bron. Tog farvÀl av de fruktansvÀrda uppförsbackarna och de Ànnu mer fruktansvÀrda nedförsbackarna. Jag sa till Anders att jag Àlskade honom. Det hÀr var Àrevarvet.
Och igen: â Ta mig i mĂ„l Anders.
Sitter du ner, Johnny?
Med nĂ„gra knappa hundra meter kvar till mĂ„l mötte Ellen och Erin oss. Att veta att de stod dĂ€r i mörkret och vĂ€ntade hjĂ€lpte nĂ„got enormt sista kilometrarna. De skrek nĂ€r vi nĂ€rmade oss: â Ăr det Johnny och Anders? Ăr det ni? KOMMER NI NU???
De applÄderade och vrÄlade och började springa fort. SÄ fort att jag undrade om jag var sen, om de visste nÄgot som inte jag visste, om de visste att jag lÄg efter i tidsschemat, men nu spelade inget nÄgon roll. Jag tog Ellens hand en kort sekund och kÀnde att nu, nu springer vi in i mÄl tillsammans!
Vi sprang ihop alla fyra de sista hundra metrarna. Jag mÀrkte det inte sjÀlv men jag började grÄta och samtidigt ökade jag farten sÄ mycket att de andra inte hann med. Ellen sa efterÄt att hon sprang sÄ fort hon kunde men att hon ÀndÄ inte kunde hÄlla jÀmnt tempo.
â HĂ„ll höger, hĂ„ll höger! StĂ€mpla, STĂMPLA! FunktionĂ€rerna och den lilla tappra publik som fanns pĂ„ plats klockan 01:40 vrĂ„lade. Erin, Anders och Ellen skrek bakom mig. Speakern sa i högtalarna: â HĂ€r kommer Johnny HĂ€llneby, vinnaren pĂ„ 100 miles! PĂ„ en tid somâŠ
Men jag hörde inget av det. KĂ€nslorna som kom över mig var sĂ„ starka. Jag grĂ€t, skrattade, skrek: â JAAAAAA, JAAAAAAA, JAAAAAA!!!! Kramade folk till höger och vĂ€nster, vilket var tur eftersom det kĂ€ndes som om jag inte kunde hĂ„lla balansen sjĂ€lv. Fortsatte grĂ„ta. Fortsatte skratta. Jag hade klarat det â jag hade fixat det!
Jag sĂ„g en stol och bara föll ihop i den. Struntade i att det var nĂ„gon annans stol och teamet surrade runt mig. Av med blöta tröjan och jackan, pĂ„ med torr tröja, mössa, filt runt benen och överkroppen. Av med skorna och strumporna, och jag nĂ€stan skrek: â Kolla in de hĂ€r fötterna, jag har ju för fan inga blĂ„sor!!!
Sen hörde jag speakerns röst i högtalarna igen: â Sitter du ner Johnny? â Jaaaaaa, skrek jag tillbaka, jag sitter ner! â DĂ„ ska jag lĂ€sa upp Sverigelistan för dig. Första plats Jonas Buud med tiden 12:32:04. Andra plats Rune Larsson med tiden 13:56:09. Tredje plats Johnny HĂ€llneby med tiden 15:40:41. Och dessutom Ă€r ju Rune Larssons tid satt pĂ„ ett 24-timmars lopp pĂ„ bana, sĂ„ den enda som gjort en bĂ€ttre tid pĂ„ 100 miles i terrĂ€ng Ă€r Jonas Buud! Vad sĂ€ger du om det, va?
Jag klarade det... Jag lyckades genomföra min galna plan. Jag slog mig in pÄ Sverigelistans topp tre frÄn ingenstans. Som ultradebutant. Jag gjorde det alla sa var omöjligt. Det ingen trodde pÄ utom jag och mitt fantastiska team. De visste. Jag visste.
Jag Àr ultrakung.
/Johnny
PS. Fler bilder finns pÄ instagram.com/paceonearth och facebook.com/paceonearth
