My Feldt och tivolikiosken â en Ă„ktur i livets karusell
My Feldt balanserar fram genom livet som pĂ„ lina; faller hon Ă€r hon snart uppe igen. ĂndĂ„ efterstrĂ€var hon inte ens balans utan lĂ„ter kaos och glĂ€dje styra. Och glĂ€djen för stunden â den strömmar ut ur hennes senaste projekt.
Redan nÀr man tittar in genom fönstren till Feldts tivolikiosk ser man att hÀr har nÄgon skapat en egen liten vÀrld mitt i hjÀrtat av Halmstad. Utanför mÄ det vara grÄtt, vinden viner, stadskÀrnan liknar en schweizerost, och man möts av bistra miner.
Men öppna dörren till tivolit och nĂ„got hĂ€nder; alla ens sinnen aktiveras och mungiporna dras uppĂ„t. HĂ€r inne möts Willy Wonka och Cirkus Scott som gifter sig och blir till konsten i My Feldts akvareller. Dessa pryder i stort sett allt som sĂ€ljs i butiken â vilken utgör ena halvan av tivolikiosken. Den andra halvan Ă€r ett cafĂ© med nĂ„gra sittplatser och ett kolakokeri bakom kassan. HĂ€r inne trĂ€ngs fĂ€rgglada ballonger med busiga tapeter och tĂ€nkvĂ€rda citat. Det ska visa sig att tivolit Ă€r sĂ„ mycket My Feldt att det Ă€r svĂ„rt att avgöra var det slutar och My börjar.
Efter att ha köpt ut sin ex-man och svÀrfar ska hon nu sköta karusellerna och kakorna tillsammans med sin bror Patrick Oscarsson. Hon förklarar att det kÀndes naturligt efter bageriet och cykelcaféet att skapa nÄgot som representerar henne till hundra procent. Samtidigt kunde omstÀndigheterna vara bÀttre.
En riktig uppförsbacke
â Det Ă€r vĂ€l en helt vĂ€rdelös tajming för en nystart nu; samtidigt sĂ„ vĂ€grar jag ge vika för en pĂ„gĂ„ende pandemi. Det Ă€r klart att det Ă€r en riktig uppförsbacke, men Ă€r inte livet alltid det?
Det verkar lite motsÀgelsefullt att My Feldt ser livet som en uppförsbacke. Denna energiska bagare och entreprenör med en sÄ smittsamt positiv framtoning i tv, sociala medier och sina böcker. Men ju mer bilden av henne klarnar, ju tydligare blir det att hennes angrepp pÄ livet Àr ett vÄgspel mellan plus och minus. Att totalt tömma och sedan ladda batteriet om vartannat Àr det som tar henne upp för backen.
â Man jobbar kanske bĂ€st i motvind pĂ„ ett sĂ€tt. Man behöver stĂ€lla sig in pĂ„ att det kommer vara ganska lite kunder som kommer, och sĂ„ fĂ„r man hitta lösningar: saker som lockar.
Hon refererar till Ärets utmaningar och menar att pandemin bidragit till att kunderna blivit lite bortskÀmda. Plötsligt har de kunnat stÀlla nya krav och marknaden har blivit till nÄgot av ett spel.
â Vi löste det ett tag genom att börja köra ut bröd till kunder. Men dĂ„ undrade de snart varför inte alla sorters bröd fanns, vilket ledde till att intresset för brödbilen lika snabbt svalnade, och sĂ„ var man tillbaka dĂ€r igen: att försöka komma pĂ„ nĂ„got nytt.
My har för vana att gÄ in i nya projekt med full kraft. Hon berÀttar entusiastiskt om ÀppeltrÀd som köpts pÄ fyllan och cykelturer som anordnats för att göra kunder nöjda. Projekt som fungerat och inte. Men alltid med en positiv förhoppning och ett driv framÄt. En arbetsmoral som föddes redan i barndomen.
â Jag brukar lite skĂ€mtsamt sĂ€ga: Har man inget driv i en syskonskara pĂ„ sju, sĂ„ dör man. Det var som att vĂ€xa upp i en konstant underbemannad dagisklass och det gĂ€llde att hĂ„lla sig framme för att fĂ„ nĂ„got.
De omstÀndigheterna menar hon ledde bÄde till en kamp om mammas uppmÀrksamhet och en tÀvlingsinstinkt, rotad i ett behov att visa vad man kan.
Snurra lyckohjulet
I nÀrheten har tvÄ kvinnor stannat och satt snurr pÄ ett lyckohjul med en central plats i butiken. NÄgot som My uppmÀrksammar direkt.
â Det kommer stanna pĂ„ dödsĂ„ngest! ropar hon till dem.
De ser förvĂ„nat pĂ„ henne och skrattar nervöst, samtidigt som de vĂ€ntar pĂ„ resultatet. âHar hon rĂ€tt?â ser de ut att tĂ€nka medan de fĂ€rgade tĂ„rtbitarna med olika uttryck snurrar förbi allt saktare.
â Det Ă€r ett konstruktionsfel, det Ă€r för tungt Ă„t ena hĂ„llet. HĂ€romdan var det ett barn som började storgrĂ„ta, men jag ska fixa det snarast, jag lovar, ropar My till dem med skrattet i halsen.
VĂ€ninnorna skrattar tillbaka och replikerar: âIngen faraâ i kör, men slĂ€pper inte hjulet med blicken. LĂ„ngsamt, lĂ„ngsamt stannar det. Och mycket riktigt: dödsĂ„ngest igen.
Det Àr vÀl tidens ironi nÀr ett lyckohjul upprepat stannar pÄ det enda negativa uttrycket pÄ hela snurran. Och Àven om My Àr den första att skriva under pÄ att livet ska rymma alla kÀnslor sÄ fastslÄr hon att inne pÄ tivolikiosken ska det vara glÀdje framför allt.
âVĂ€lkommen till livets nöjespark â kĂ€nslornas tivoliâ inleder hon sin senaste bok âRullrĂ„n och Tankebrus: En bakbok för livet och dödenâ som slĂ€pptes under hösten. En klart originell bakbok Ă€r det hon har skapat â som varvar recept och vackra bilder med rörande personliga texter om just kĂ€nslor.
â Jag gillar ordet tivoli för det rymmer allt, och det gör kroppen ocksĂ„. Tanken Ă€r att det ska kĂ€nnas som att man kommer in i boken nĂ€r man stiger in hĂ€r i tivolikiosken. I livet kan man Ă„ka pĂ„ alla möjliga turer men hĂ€r inne ska man bara Ă„ka glĂ€djens karusell.
Gör andra glada
â Men det Ă€r farligt ocksĂ„, det dĂ€r att försöka göra folk glada, fortsĂ€tter hon.
För jag mÀrker att nÀr man försöker skapa ett rum med sÄ mycket glÀdje som möjligt sÄ tar alla en varsin liten del av det, tills man stÄr kvar sjÀlv, helt tom.
â Jag har dĂ€rför insett att man behöver bevara en liten bit hĂ€r inne av sig sjĂ€lv, sĂ„ att man inte kĂ€nner sig tom, utan upprymd nĂ€r man stĂ€nger dörren bakom sig.
â My, My! ropar nĂ„gon bakom oss.
Det Àr en kund som stÄr i kö i skydd av en stor fÀrgglad julgran som tornar upp sig mitt inne i tivolikiosken. Kunden böjer sig fram, liksom runt den för att fÄ kontakt med My och viftar glatt med en av hennes bakböcker.
â Kan man fĂ„ den hĂ€r signerad?
â Ja sĂ„ klart kan man det, sĂ€ger My redan i steget pĂ„ vĂ€g mot kunden. Hon skriver en rad och sin namnteckning och Ă€r lika snabbt tillbaks.
â Man fĂ„r ocksĂ„ ta fyra vykort! kommer hon plötsligt pĂ„ och ropar till kassan. Det fĂ„r alla som köper en bok.
â Ă h tack vad snĂ€llt! ropar kunden tillbaka, bakom granen.
â Det Ă€r en hĂ„rfin grĂ€ns det dĂ€r, fortsĂ€tter My och ser pĂ„ mig.
Utan att missa en takt har hon gÄtt vidare i tanken om vad folk förvÀntar sig av henne.
â Det dĂ€r Ă€r nĂ„got jag kĂ€mpar med en hel del: att folk tror att jag stĂ„r hĂ€r och dansar hela tiden. Men mycket av det vi gör Ă€r ju hĂ„rt jobb; vi bakar och diskar och stĂ€dar hela dagarna.
âHĂR INNE SKA MAN BARA Ă KA GLĂDJENS KARUSELLâ
Livets balans
Samtidigt medger hon att det fanns en tid dÄ hon kunde kÀnna sig tvungen att komma ut i lokalen och showa. Om det var ledsna miner för att bullarna tagit slut sÄ tÀnkte hon att det behövdes en dans för att hÄlla stÀmningen uppe, men förstod lika snabbt att det dÀr orkar ingen med i lÀngden.
â Jag Ă€r ju nĂ„gon slags arbetsnarkoman; ser ingen skillnad mellan arbetstid och ledig tid. För mig finns det bara en tid och den ska fyllas med roliga saker. Det leder till att jag kör pĂ„ för fullt tills jag kraschar och sĂ„ hĂ„ller jag pĂ„ sĂ„ fram och tillbaka.
Hon demonstrerar genom att vÀnda handflatan upp och ned, upp och ned.
â Jag kör bara pĂ„, och har svĂ„rt att hitta en balans. Jag brukar sĂ€ga att den enda balansen jag hittar det Ă€r balansgĂ„ngen.
Resan frĂ„n den My som öppnade Feldts bageri för Ă„tta Ă„r sedan och den jag trĂ€ffar kan förklaras delvis genom hennes böcker. Hon berĂ€ttar att den första boken âBlĂ„bĂ€rssnĂ„r, Ă€ppelskrutt och rabarberskugga: Bakning och kĂ€nslor genom naturenâ skrevs med ett fokus pĂ„ kĂ€rleken till just naturen.
â Men nĂ€r jag var klar med den sĂ„ kĂ€nde jag mig sĂ„ otroligt olycklig. Vilket ledde till en ny tanke: Vad spelar det för roll om alla lever i samklang med naturen om vi Ă€ndĂ„ Ă€r olyckliga? I en hĂ„llbar vĂ€rld Ă€r det viktigt att vi sjĂ€lva ocksĂ„ mĂ„r bra. Och ur det föddes kĂ€nslornas tivoli â jag kĂ€nde att utsidan och insidan inte stĂ€mde överens. DĂ€r ute bara pĂ„gĂ„r allt som vanligt, och det Ă€r ingen som ser att man mĂ„r dĂ„ligt. SĂ„ frĂ„n allt det har jag nu nĂ„tt fram till att mitt driv istĂ€llet ska vara att sprida glĂ€dje.
Lojala stamgÀster
Och Àven om det dÀr med glÀdjespridning kostar pÄ sÄ menar hon att det alltid Àr vÀrt det. Dessa dagar kanske det behövs mer Àn nÄgonsin.
â Jag tycker att man ser en kollektiv depression dĂ€r ute; dĂ„ Ă€r det sĂ„ hĂ€rligt att se folks leenden nĂ€r de kommer in hĂ€r. Och istĂ€llet för att klaga pĂ„ att sĂ„ mycket av staden tvingas bomma igen sĂ„ tĂ€nker jag att vi hĂ€rifrĂ„n ska fylla hela Halmstad med liv. Tivolikiosken ska lysa som en stor fyr hĂ€r borta.
My Àr tydlig med att Halmstad alltid varit en bra stad att verka i. Att invÄnarna stÀndigt reagerat positivt pÄ hennes nya projekt.
â VĂ„ra kunder Ă€r sjukt lojala och har varit det Ă€nda sedan vi startade bageriet. Vi har fantastiska stammisar och eftersom Feldts bageri blev en slags turistattraktion med tiden sĂ„ har vi mycket turister under sommarmĂ„naderna. DĂ„ drar sig stamgĂ€sterna undan, för att sedan komma tillbaka pĂ„ hösten igen.
Pling plong! Det plingar till i den lilla metallklockan över entrédörren.
â Men se, hĂ€r kommer ju en av vĂ„ra stamgĂ€ster nu, sĂ€ger My och lyser upp.
In kommer en proper dam i lÄng mörk vinterkappa med pÀlskrage. Hon drar sin dramaten tÀtt efter sig. Ryggen Àr nÄgot böjd men uppsynen glad. My ropar till sig henne, samtidigt som hon förklarar för mig att hon Àr 90 Är och Àgnar en orolig tanke till vad damen gör ute bland folk i dessa tider.
â Har du varit hĂ€r innan? FrĂ„gar hon damen.
â HĂ€r ja. HĂ€r har jag varit mĂ„nga gĂ„nger.
â Ja men sen vi gjorde om menar jag.
â JassĂ„ har ni gjort om? Det har jag inte tĂ€nkt pĂ„, sĂ€ger damen gravallvarligt.
Hon lyfter blicken och ser sig om lite snabbt men inredningen verkar inte vara i fokus för henne.
â Men du Ă€r ju för rolig, skrattar My.
â Jag Ă€r bara hĂ€r för brödet. Jag skulle inte kunna leva utan ert bröd, sĂ€ger damen; ger My en klapp pĂ„ axeln och fortsĂ€tter rakt mot kassan.
Efter damen passerat inflikar jag att det mÄste vara skönt att ha sÄ lojala kunder. SÀrskilt nu nÀr företaget vilar pÄ hennes axlar mer Àn tidigare och det Àr svÄra tider att vara företagare.
â Ja, men jag tror att jag föddes helt utan Ă€ngslighet och rĂ€dsla, sĂ€ger hon med en uppriktig Ă€rlighet. Samtidigt Ă€r jag en kĂ€nslomĂ€nniska och som entreprenör finns det fördelar i det. Ăr man luststyrd i motsats till att vara pengastyrd, dĂ„ kan det hĂ€nda mĂ„nga roliga saker. Jag vill tro att man vĂ„gar satsa mer som kĂ€nslomĂ€nniska.
Detta blir extra tydligt nĂ€r man tittar pĂ„ hennes mĂ„lningar som pryder allt frĂ„n t-shirts till pins inne i kiosken. DĂ€r Ă„terkommer uppmaningar om att omfamna livet och inte vara Ă€ngslig. Det Ă€r lite svĂ„rt att förstĂ„ hur det kan bubbla ut sĂ„ mycket kreativitet ur en enda person, men det verkar finnas mycket kraft kvar Ă€n i det dĂ€r batteriet hon har inom sig. Och tivolikiosken blir som en fin tavelram inom vilken hon kan visa upp alla de olika delarna â allt frĂ„n bullbak till inredning till mĂ„leriet.
âTIVOLIKIOSKEN SKA LYSA SOM EN STOR FYR HĂR BORTAâ
Brev frÄn mamma
â Min mamma gav mig en akvarellĂ„da nĂ€r jag var nio Ă„r och nĂ€r hon satte en pensel i min hand visade det sig att jag kunde mĂ„la, sĂ€ger hon.
TyvĂ€rr hann mamman dock inte se dotterns framgĂ„ngar. Hon gick bort bara nĂ„gra mĂ„nader innan My var med pĂ„ tv första gĂ„ngen â vilket var det som drog igĂ„ng karriĂ€ren för nĂ„gra Ă„r sedan. Men My Ă€r övertygad om att hennes mamma hade varit en sĂ„dĂ€r odrĂ€gligt stolt förĂ€lder om hon levt idag.
â I den senaste boken har jag med ett brev som mamma skrev till mig. Hon var inte sĂ„ kĂ€nslosam och berĂ€ttade aldrig hur hon kĂ€nde om nĂ„got, sĂ„ jag tĂ€nkte att om jag fĂ„r henne att skriva ett brev sĂ„ kanske hon kan fĂ„ ur sig lite kĂ€nslor den vĂ€gen.
Hon minns speciellt en del av brevet som ganska bra förklarar platsen vi befinner oss pĂ„ nu: âDu var ett barn som Ă€lskade starka fĂ€rger, glitter, pĂ€rlor. Kanske var det dina första cirkusbesök som la grunden till ditt fĂ€rgstarka skapande du alltid tagit dig för.â
â Det var lite som att mamma redan visste vad som skulle hĂ€nda, sĂ€ger hon eftertĂ€nksamt. Men sanningen Ă€r kanske istĂ€llet att jag har konstruerat detta för att allt ska passa ihop: att jag skulle ha mitt eget tivoli hĂ€r.
