En del människor tycks genom sin blotta uppenbarelse framkalla omgivningens hån. Alla skulle vi kunna berätta om personer vi någon gång mött, som i skola, förenings- eller arbetsliv liksom ohjälpligt dragit på sig spott och spe från sin omvärld, bara för att de varit de personer de är. Tungt är det sociala utanförskapet att bära, och i synnerhet för de personer som inte gjort sig skyldiga till något annat brott än att de varit sig själva.

Som tidigare nämnts i denna ledarblogg vill Filten räkna sig till Anton Abeles supporterskara. Därför är det med sorg i hjärtat som vi tvingas ta del av till synes ändlösa historier om hur Anton Abele förlöjligas och kränks i det digitala vilda västern som internet utgör. Denna massiva nätantipati kan vara svår att förstå för en utomstående betraktare. Tvärt om ter sig den övertygade våldsskeptikern Anton Abele som själva sinnebilden för en nutida hjälte, som borde stå oomkullrunkelig på en piedestal högt ovanför våra huvuden. Så är märkligt nog inte fallet. Oförrätterna mot Anton Abele tillåts istället fortgå. Filten kan idag rapportera om den senaste i raden, vilken inte ens näthatarna torde kunna förhålla sig oberörda till.

Vidare noterar vi på Filten att rosornas krig inom socialdemokratin trappats upp ytterligare, efter att ett synnerligen kontroversiellt och fritänkande förslag angående socialdemokratins framtid framförts av en s-märkt bloggare. Dagens Filten innehåller allt du behöver veta om den oförtjänt utsatte Anton Abele och utspelet som i sin djärvhet och sitt nytänkande utan tvekan är den hetaste potäten i hela den socialdemokratiska jordplätten. Förnöjsam läsning!

Som tidningsmakare finns det alltid en fara för att bli cynisk. I vårt journalistiska uppdrag ingår att granska makten. Idealt sett ska makten utgå från folket, och utövas med folkets bästa i åtanke. Realt sett är det sällan så det går till. Och efter att åter och återigen ha tvingats rapportera om makthavares korruption, nepotism och schackrande med de egna övertygelserna är det fara värt att bli något blaserad inför det politiska spelet.

Är detta ett problem då? Finns det tvärt om inte en poäng med den illusionslöse journalisten, som inte låter sig imponeras av något?

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Journalistiken, liksom politiken, syftar till förändring. Förändring möjliggörs dock endast genom att ta ställning. För den liknöjde reportern är detta inte ett alternativ: bibehållandet av status quo är det enda dennes yrkesgärning kommer att kunna bidra till. Som journalist måste man därmed ständigt kämpa mot den krypande känslan av att ha genomskådat allt.

Av just den anledningen är det omöjligt att inte förtjusas av makthavare som genom sitt agerande tvingar en att ompröva sina nötta cynismer. Anton Abele är ett utmärkt exempel i sammanhanget. Få människor torde kunna ifrågasätta det brinnande engagemang som denne rekordunge riksdagsman uppvisat för hjärtefrågorna trygghet, skola samt integritet, möjligen även integration. Genom sitt outtröttliga kampanjande på Facebook lyckades Anton Abele med det som ingen annan lyckats med, varken förr eller senare: att förmå det svenska folket att lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att istället gemensamt förklara att gatuvåld är fel. För det är han värd aktning.

Aktning är även de politiker värda som vågar erkänna sina fel och anamma nya ståndpunkter i samhällsdebatten. Dessvärre är de i minoritet: fortfarande är det alltför vanligt att partipiskan hindrar dylika avböner. Därför lyfter Filten på hatten åt Adam Cwejman och Magnus Andersson, ordförandena för Folkpartiets respektive Centerns ungdomsförbund (och som härom veckan lanserade ett kontroversiellt förslag), för deras modiga beslut att erkänna att två liberala partier i Sverige kanske blir lite för mycket av det goda.

För mer läsning om herrarna Abele, Cwejman och Andersson rekommenderas dagens nummer av Filten, vilket du hittar här. Förnöjsam läsning!