#ainoihanainen

(A Swedish translation of this text can be found here.)

I got to know Aino Ihanainen and Alexander Weibel Weibel a couple of years ago. Every time I met them, they had always just arrived or were just leaving. I was curious about their perspective on travelling for work, both because they have worked and travelled so much, and because they have worked and travelled so much as a couple. They also come from circus, which gives yet another perspective on how work travel can be organised. I asked them about all this. They gave me many answers, as well as stories from life on the road.

Aino Ihanainen and Alexander Weibel Weibel:

Alex: A big part of the job for everyone in the circus field is travel. Only if you are teaching in a school, you might be more stable in one spot. We usually travel to perform, to create a show or to give workshops. We go everywhere. In general, we travel in Europe, but we work all over the world. I was in Australia twice last year and in the US once this year. Soon we are going to China. Aino: We travel to different contexts where we know people and where we are invited: festivals or stages or educations. There are many in our field who travel like that. It’s the same for all our friends: Now they are here, then they are going there, and someone else comes to stay for some days. There is always this change in who is around. Alex: Because circus is so small – a much smaller circuit than for example dance – you quickly get to know people from all over the world. In general, circus artists are specialised in one thing that only they do. Also because of that, they tour a lot.

Aino: For me, the travelling started when I did my first solo after circus school in Finland. I got residencies around Europe and working opportunities. And then I got to work with the company Cirkör and travelled around Europe, the States and South America. The first time we were touring with Cirkör, it was such a change compared to the life I had before. It changed the meaning of home into life in a suitcase.

Alex: I did circus educations in Madrid, Russia and then Sweden. After that, I’ve been based here, and I met Aino when we were working in the same production for Cirkör six years ago. Touring gets you very close to people. It was actually one of the times when we were touring that Aino and I started to get to know each other more intimately. Aino: We had all kinds of ways of sneaking into hotel rooms. By the roof outside the window, for example. Alex: Yes, Aino climbed out the window and came to mine. We weren’t thinking of what we did as something serious from the beginning, so we wanted to keep a low profile. But then it grew. It became like that through working and spending so much time together.

Aino: After that we started to work together with our own things. Alex did his Master’s project and I was helping, but it ended up so that I was also in the performance. It worked well enough so we wanted to continue working together.

Alex: A lot of things are clearer now. Now we are together, before we weren’t. And now we do work together. We’re making a new show. We’re going to different residencies to rehearse: some in Sweden and then Spain, Prague and Riga. After that, we’re performing in China and Spain and Saint Petersburg and Finland with the previous piece we did. That show fits into the van. Aino: We won’t go to China with the van, though. Alex: And we travel quite a lot by plane in Europe, too.

Aino: Too much. Alex: If there were less flying, there would be less travel. We wouldn’t go to China to do three shows and come back. It would very much change how the circus world works.

Aino: Then the structures would need to change so that you could take the train or the bus all the way to China, having different stops along the route. But it’s also a question of time and money. Who has the time and money to travel for months? Alex: I think everything would have to change if we couldn’t fly. But it has canged before. Both with cheap flights and with YouTube. That’s been something very remote and exotic, and at some point it didn’t exist. One thing that has changed already in travel since we started working is that they are a lot stricter about luggage now. The violin is a bigger problem than before to take on board.

Aino: It’s crazy that it’s cheaper to fly than to take the train. Even within countries: flying from here to Gothenburg.

Alex: But we take the train if we’re in Sweden. To Finland we go by boat.

Aino: We often fly to Finland, as well. Alex: It depends on the gig and what we have to bring.

Aino: And the time frame. It takes so much longer to go by car or train.

Alex: We also go camping with the van for our own entertainment. Like this year, we have some months when we don’t know what we will do; so we will probably be… travelling. We like to be on the road. But there were a lot more shows before, with Cirkör. They always try to book as many shows as possible in a month. We try to do the opposite. We do the minimum, so that we can be free. We also try to get the gigs in nice places and stay there longer. Places where we haven’t been, warm places, or even cold places if it’s a bit out of the ordinary: something that is not this. Aino: Before, we travelled a lot with a group. Now it’s been more just the two of us, which is nice and sometimes horrible because we are very different. When we travel together in this small space that the van is, we get confronted with that. Then it’s good to have some time to do your own thing. We have these days or weeks when we have breaks from travelling and from being together all the time.

Alex: You also learn how the other person is and what provokes difficulties: You learn to make sure people have food, people have slept or whatever it is that triggers these issues. When to say stop, take a step back, or push. I remember before we even had the van. We had a car and we slept in a trailer behind it. We had been driving for a million hours and were in the middle of who knows what country. It was two in the morning. I was parking and I was not very good at backing up so we got stuck. That was horrible, but it was our own fault for driving so long and being so tired.

Aino: I think it’s good that we don’t live in the same place in Stockholm, though, that we both have our own space. I’ve also been staying at his place, or kept my things at his place. Now I have a place of my own, but I’ve had all sorts of living situations over these five-six years. I’ve moved like twenty times. I have stayed on everyone’s sofa.    I was more of a home person back in Finland, but I don’t feel I ever had a home in Sweden. It’s always been for some weeks or months but it’s not my home. I guess I’ve got used to it. If I had a place that felt like home, I would put things up and make it my space. I think I have that kind of need somewhere, because I’m a very visual person and I like some things that I carry with me. But I’ve been too lazy to start that kind of project.

Alex: I’ve been the one who had a place. One reason I’ve stayed here in Stockholm for so long is I’ve been lucky with the apartment. I’ve been happy to be there. For me, it has always been very important to have a physical base. Aino: Because he’s a hoarder.

Alex: I have a lot of instruments, equipment: stuff. But finding the van changed the way I saw things. It’s such freedom to just drive, park wherever we want, sleep there, cook. That made me think that I don’t need much. And then I had to leave the previous apartment because the owner needed it. And I was, like: “Well, maybe I don’t want an apartment.”    Now I’m staying at this apartment where I just moved in, and I can stay here for long, and it’s nice, but I’m not sure I will. I’ve always been good at making an effort: painting, fixing things, hanging all my instruments, whatever I need to feel that it’s my place and that I can do whatever I want. Now I don’t think I’m as interested in doing that. I’d rather make something in the van and go. The only thing is that it’s too cold to live in the van in the winter here.

Aino: I think you never wanted to stay in Stockholm, in a way. And I haven’t liked Stockholm either, so I’ve been trying to tell myself that I’m not going to stay here, that I’ll go somewhere else. That’s another reason why I haven’t made something here. But there are so many good things here. Everything works. There’s a good training space.

Alex: There’s a lot of funding.

Aino: All the structures are there and they work.

Alex: There’s good education. You can do a Master in circus. You can even do a PhD in circus. These are things that don’t exist in the rest of the world. But then, the more you travel, the more you want to spend time in these other places. It’s hard to decide where to live.

Aino: Where and why.

Alex: With the kind of work we have, the important thing is to travel to wherever the shows are. In a way, it doesn't matter from where you’re travelling. So you end up living where there are enough reasons to keep you. Maybe I have started to lose my reasons to stay in Stockholm. The biggest problem is that it’s an extremely boring city. You can find good people and contexts if you plan in advance, but I’ve tried a lot to find things spontaneously – social life, people talking, a little concert. I’ve been walking around alone in the cold and the dark. If I found something, it was closing and expensive. When I travel to all these other places where it’s different and then come back I’m like: “Why was I here again?”

Aino: I could imagine moving to central Europe or even Southern Europe. It would be nice to be in a Spanish-speaking place, because I’m slowly learning Spanish.

Alex: It’s ok being in the same place for a while as long as I know I’m going to leave. Even if that place would be a perfect place, I think I would still want to travel, but then go back to the perfect place in-between. I love to travel. Like the first trips we did with the van. We worked in Spain, then went to Berlin, Poland, Lithuania, Latvia and Estonia and took the boat to Stockholm from there. It was great to have that freedom: seeing, exploring, stopping, taking pictures, whatever.    Me and Aino are very different when we travel. I’m in contact with a lot of people online or on the phone every day and talk about what is happening. If I’m not there physically, I still feel very connected.

Aino: I don’t have a need to write every day. Also when he’s away, I’m not writing to him. My family and friends back home are more used to it now, but he gets angry. It might take days for me to answer messages. I always try to be better at that, but then I never manage. I don’t feel much need for messages unless something special has happened. Maybe I care less about daily things. It’s nicer for me to have that kind of conversation with the person directly, not via messenger. Also, I’m not good at writing. It takes forever and I get frustrated. It just doesn’t feel like the best way of communicating.    If someone is having changes in life, I like to be in contact even if I’m not there. But it’s not the same as being there. I have missed so many things back in Finland while working far away: family gatherings, friends’ weddings, school class reunions, important concerts or shows. The most difficult thing to miss so far was when I was in a residency in Norway and learning that my grandfather had passed away. It was hard to be far from the family at that time.    Apart from this thing of missing out, getting from point A to point B is the part of travelling that I like the least. Basically, if you could just skip the travelling part in the travelling, it would be perfect. Layovers are the worst, and sitting on your seat for hours isn’t so nice either. But I also kind of enjoy watching movies on long-distance flights and having nothing else to do.

Alex: If you do several long trips in a short period, you get used to it. But it also depends on how much stuff you’re travelling with. I think I never travelled with just a backpack in my whole life. Always a violin and a suitcase. If you’re going to fly, getting to and from the airport is always a pain in the ass because you have to carry all the suitcases and at the same time figure out where you’re going. It’s uncomfortable, it’s warm, it’s cold, it’s raining, it’s snowing. I prefer the van. If I could just always be transported from home in whatever vehicle I’d be travelling with, I’d be fine.    I want my future travels to be smooth. Apart from that, I hope that we can keep this lifestyle until we feel we’ve had enough.

Aino: Maybe we will find our next base through the travel.

Alex: The van breaks down in the middle of the trip: Voilà, that’s our new base. Aino: Could happen.

(You can read this text in English here.) Jag lärde känna Aino Ihanainen och Alexander Weibel Weibel för ett par år sedan. Varje gång jag träffade dem hade de precis varit någonstans och skulle snart åka någonstans. Jag var nyfiken på deras perspektiv på att resa för arbete, både för att de har arbetat och rest så mycket, och för att de har arbetat och rest så mycket som ett par. De kommer dessutom från cirkus, vilket ger ytterligare ett perspektiv på hur resande för arbete kan organiseras. Jag frågade dem om allt det här. De svarade på många olika sätt, och gav mig olika berättelser från livet på resande fot:

Aino Ihanainen och Alexander Weibel Weibel:

Alex: En stor del av arbetet för alla inom cirkusfältet är att resa. Det är bara om man undervisar på en skola som man kanske är mer varaktigt på en plats. Vi reser oftast för att uppträda, skapa en föreställning eller ge workshops. Vi reser överallt. I allmänhet reser vi inom Europa, men vi arbetar i hela världen. Jag var i Australien två gånger förra året och i USA en gång i år. Snart ska vi till Kina. Aino: Vi reser till olika sammanhang där vi känner människor och dit vi har blivit inbjudna: festivaler eller scener eller utbildningar. Det finns många i vårt fält som reser så. Det är likadant med alla vänner: nu är de här, sen ska de dit, och någon annan kommer för att vara här några dagar. Vilka som är här förändras hela tiden. Alex: Eftersom cirkus är så litet – en mycket mindre sfär än till exempel dans – lär man snabbt känna människor i hela världen. Cirkusartister i allmänhet är specialiserade på en grej som bara de gör. Det är ett av skälen till att de turnerar mycket.

Aino: För mig började resandet när jag gjorde mitt första solo efter att ha gått cirkusskola i Finland. Sedan fick jag residens runtom i Europa och olika jobberbjudanden. Och så fick jag jobba med kompaniet Cirkör och reste runt i Europa, Staterna och Sydamerika. Första gången jag turnerade med Cirkör var det en enorm förändring jämfört med det liv jag haft tidigare. ”Hemma” började betyda livet i en resväska.

Alex: Jag gick cirkusutbildningar i Madrid, Ryssland och sedan Sverige. Efter det har jag varit baserad här, och jag träffade Aino när vi arbetade i samma produktion för Cirkör för sex år sedan. Att turnera gör att man kommer väldigt nära människor. Det var faktiskt på en av våra turnéer som min och Ainos relation blev mer intim. Aino: Vi smög oss in i varandras hotellrum på alla möjliga sätt. Via taket utanför fönstret, till exempel. Alex: Ja, Aino klättrade ut genom sitt fönster och kom till mitt. Vi tänkte inte på det vi gjorde som något seriöst från början, så vi ville hålla en låg profil. Men sedan växte det. Det blev så för att vi arbetade och tillbringade så mycket tid tillsammans.

Aino: Efter det började vi arbeta ihop med våra egna saker. Alex gjorde sitt masterprojekt och jag hjälpte till, men det slutade med att jag också var med i föreställningen. Det funkade så pass bra att vi ville fortsätta arbeta ihop.

Alex: Många saker är tydligare nu. Nu är vi ihop, innan var vi inte det. Och nu arbetar vi tillsammans. Vi gör en ny föreställning. Vi åker på olika residens för att repetera: några i Sverige och sedan i Spanien, Prag och Riga. Efter det ska vi uppträda i Kina och Spanien och Sankt Petersburg och Finland med vårt förra verk. Den föreställningen ryms i skåpbilen. Aino: Men vi kommer inte åka till Kina i skåpbilen. Alex: Och vi reser ganska mycket med flyg i Europa också.

Aino: För mycket. Alex: Om det flögs mindre skulle det resas mindre. Vi skulle inte åka till Kina för att göra tre föreställningar och sedan åka hem. Det skulle helt förändra hur cirkusvärlden funkar.

Aino: Då skulle strukturerna behöva ändras så att man kan ta tåg eller buss hela vägen till Kina och göra olika turnéstopp längs hela sträckan. Men det handlar också om tid och pengar. Vem har tid och pengar att resa i månader? Alex: Jag tror att allt skulle behöva förändras om vi inte kunde flyga. Men förändringar har ju skett förut. Både med lågprisflyg och med Youtube. Det har varit någonting väldigt avlägset och exotiskt, och vid en tidpunkt fanns det inte ens. En sak som har förändrats i resandet sedan vi började arbeta är att de är mycket strängare med bagage nu. Fiolen är svårare att få ta ombord.

Aino: Det är galet att det är billigare att flyga än att ta tåget. Till och med inrikes: att flyga härifrån till Göteborg.

Alex: Men vi tar tåget om vi är i Sverige. Och till Finland åker vi båt.

Aino: Vi flyger ofta till Finland också. Alex: Det beror på vad det är för föreställning och vad vi måste ta med.

Aino: Och tidsramen. Det tar så mycket längre tid med bil eller tåg.

Alex: Vi brukar också campa med skåpbilen för nöjes skull. Som nu i år, då har vi några månader då vi inte vet vad vi ska göra, så då ska vi förmodligen… resa. Vi gillar att vara på resande fot. Men det var mycket fler föreställningar förut, med Cirkör. De försökte alltid boka så många föreställningar som möjligt på en månad. Vi försöker göra tvärtom. Vi vill göra minsta möjliga, så att vi får vara lediga. Vi försöker också få gig på trevliga platser och stanna längre där. Platser där vi inte har varit, varma platser eller till och med kalla platser om det är någonting lite utöver det vanliga: någonting som inte är det här. Aino: Förut reste vi mycket med en grupp. Nu har det mer varit bara vi två, vilket är fint och ibland hemskt eftersom vi är väldigt olika. När vi reser tillsammans i skåpbilens lilla utrymme så konfronteras vi med det. Då är det bra att ha lite tid då man får göra sin egen grej. Vi har dagar och veckor när vi tar paus från resandet och från att vara tillsammans hela tiden.

Alex: Man lär sig också hur den andra personen är och vad som framkallar svårigheter: Man lär sig se till att folk äter, sover eller vad det nu än är som skapar de här problemen. När man ska säga stopp, backa eller insistera. Jag minns innan vi ens hade skåpbilen. Vi hade en bil och sov i en trailer. Vi hade kört i en miljon timmar och var mitt i vem vet vilket land. Det var två på morgonen. Jag parkerade och var inte så bra på att backa, så vi fastnade. Det var hemskt, men det var vårt eget fel för vi hade kört för långt och blivit för trötta.

Aino: Jag tror ändå att det är bra att vi inte bor tillsammans i Stockholm, att vi båda har vårt eget. Jag har också bott hos honom eller haft mina saker hos honom. Nu har jag ett eget ställe, men jag har haft alla möjliga livssituationer under de här fem-sex åren. Jag har flyttat typ tjugo gånger. Jag har bott på allas soffor.    Jag var mer en hemmaperson i Finland, men jag känner inte att jag någonsin har haft ett hem i Sverige. Det har alltid rört sig om några veckor eller månader men det är inte mitt hem. Jag antar att jag har vant mig vid det. Om jag hade ett ställe som kändes som hemma skulle jag sätta upp saker och göra det till min plats. Jag tror att jag har ett sådant behov någonstans, för jag är väldigt visuell och jag gillar vissa saker som jag tar med mig. Men jag har varit för lat för att dra igång den sortens projekt.

Alex: Jag har varit den som haft ett hem. En anledning till att jag stannat här i Stockholm så länge är att jag haft tur med lägenhet. Jag har varit lycklig där. För mig har det alltid varit viktigt att ha en fysisk bas. Aino: För att han samlar prylar.

Alex: Jag har många instrument, verktyg, grejer. Men skåpbilen förändrade hur jag ser på saker. Det är en sådan frihet att bara köra, parkera var vi vill, sova där, laga mat. Det har fått mig att tänka att jag inte behöver så mycket. Och sedan var jag tvungen att lämna den förra lägenheten för att ägaren behövde den. Och jag kände typ: ”Tja, jag kanske inte behöver en lägenhet.”    Nu bor jag i den här lägenheten. Jag har just flyttat hit, och jag kan få bo här länge, och den är fin, men jag är inte säker på att jag kommer att stanna. Jag har alltid varit bra på att fixa: måla, laga saker, hänga upp mina instrument, det som behövs för att jag ska känna att det är mitt ställe och att jag kan göra vad jag vill. Nu tror jag inte att jag är så intresserad av att göra det. Jag skulle hellre fixa något i skåpbilen och åka. Det enda problemet är att det är för kallt att bo i den på vintern här.

Aino: Jag tror att du aldrig velat bo i Stockholm i vilket fall. Och jag har inte gillat Stockholm heller, så jag försöker intala mig själv att jag inte kommer att bli kvar här, att jag kommer att åka någon annanstans. Det är ytterligare ett skäl till att jag inte har byggt upp något. Men det finns så många bra saker här. Allting funkar. Det finns en bra plats att träna på.

Alex: Det finns mycket kulturstöd.

Aino: Alla strukturerna finns och fungerar.

Alex: Det finns en bra utbildning. Man kan ta en master i cirkus. Man kan till och med doktorera i cirkus. Det här är saker som inte existerar i övriga världen. Men ju mer man reser, desto mer vill man vara på de där andra platserna. Det är svårt att bestämma var man ska bo.

Aino: Var och varför.

Alex: Med vår typ av arbete är det viktigt att resa dit där föreställningarna spelas. På sätt och vis spelar det ingen roll varifrån man reser. Så det slutar med att man bor där det finns tillräckligt med skäl för att hålla kvar en. Kanske har jag börjat tappa mina skäl att stanna i Stockholm. Det största problemet är att det är en extremt tråkig stad. Man kan hitta bra människor och sammanhang om man planerar med framförhållning, men jag har ofta försökt hitta saker spontant – social samvaro, folk som snackar, nån liten konsert. Jag har vandrat runt ensam i kylan och mörkret. Om jag hittade någonting så skulle det precis stänga och var dyrt. När jag reser till alla de där andra ställena där det är annorlunda och kommer tillbaka hit är det liksom: ”Varför är jag här nu igen?”

Aino: Jag skulle kunna tänka mig att flytta till Mellaneuropa eller till och med södra Europa. Det skulle vara fint att vara på ett spansktalande ställe, för jag lär mig långsamt spanska.

Alex: Det är okej att vara på samma plats ett tag bara jag vet att jag ska därifrån. Även om den platsen är perfekt tror jag ändå att jag skulle vilja resa, men återkomma till den perfekta platsen däremellan. Jag älskar att resa. Som de första resorna vi gjorde med skåpbilen. Vi arbetade i Spanien, åkte till Berlin, Polen, Litauen, Lettland och Estland och tog båten till Stockholm därifrån. Det var fantastiskt att ha den friheten: att se, utforska, stanna, ta bilder, vadsomhelst.    Jag och Aino är väldigt olika när vi reser. Jag håller kontakten med en massa människor online eller på telefon varje dag och pratar om vad som händer. Fast jag inte är där kroppsligen så känner jag mig ändå väldigt nära.

Aino: Jag känner inget behov att skriva varje dag. Jag skriver inte ens till honom när han är borta. Min familj och mina vänner har vant sig vid det här laget, men han blir sur. Det kan ta dagar för mig att svara på meddelanden. Det känns inte nödvändigt att meddela mig om inget särskilt har hänt. Kanske bryr jag mig mindre om vardagliga saker. Det är skönare för mig att ha den sortens samtal direkt med personen, inte via Messenger. Dessutom är jag inte så bra på att skriva. Det tar en evighet och jag blir frustrerad. Det känns bara inte som det bästa sättet att kommunicera.    Om någons liv förändras vill jag ha kontakt även om jag inte är där. Men det är inte samma sak som att vara där. Jag har missat så många saker hemma i Finland för att jag jobbat långt borta: familjefester, vänners bröllop, klassåterträffar, viktiga konserter och föreställningar. Det värsta hittills var när jag fick veta att min morfar dött. Det var tufft att vara långt bort från familjen då.    Utöver att missa sådana saker är att ta sig från punkt A till punkt B den del av resandet som jag gillar minst. Det vore perfekt om man kunde skippa själva resedelen av resandet. Byten är det värsta, och att sitta i timmar är inte heller så kul. Men jag kan också på något sätt gilla att kolla på filmer på långa flygningar och att inte ha något annat att göra.

Alex: Om man gör flera långa resor på kort tid så vänjer man sig. Men det beror också på hur mycket grejer man reser med. Jag tror att jag aldrig rest med bara en ryggsäck i hela mitt liv. Alltid en fiol och en resväska. Om man ska flyga är det alltid ett helvete att ta sig till och från flygplatsen för man ska bära alla resväskorna och samtidigt lista ut vart man ska. Det är obekvämt, det är varmt, det är kallt, det regnar, det snöar. Jag föredrar skåpbilen. Om jag bara alltid kunde ta mig hemifrån i det fordon jag skulle resa med skulle allt vara bra.    Jag önskar att mina framtida resor ska bli smidiga. Bortsett från det hoppas jag att vi kan behålla den här livsstilen tills vi känner att vi har fått nog.

Aino: Vi kanske hittar vår nästa bas genom resorna.

Alex: Skåpbilen går sönder mitt under en resa: Voilà, det blir vår nya bas. Aino: Skulle kunna hända.