Stilig mat

Ja. Jag fick en Foodsealer i julklapp. Och det är ju en riktigt höjdare om man är intresserad av sous-vide-tekniken. För någon vecka sedan fick jag ett litet ryck och gjorde en påse med päron som blev håll-käften-god. Så. Jag förslår att du provar. Och har du inte en vakuum-maskin går det bra att göra i en kastrull, men då måste du tillsätta lite vatten. Här är det busenkla receptet.

Ingredienser

3 päron

1 vaniljstång

3 limeblad

3 cm ingefära

2 stjärnanisar

1 dl socker

Gör så här:

Skala päronen och dela i kvartar. Skala och skiva ingefära. Dela vaniljstången och skrapa ur fröna. Lägga allt i plastpåsen och tryck ur luften.

Placera påsen i sjudande vatten i cirka 30 minuter. Ta upp och servera genast eller kyl snabbt och placera dem i kylen tills det är dags att äta. Servera gärna med vaniljglass.

En helt vanlig tisdag lämnar jag min studio för att hämta dottern på förskolan. Allt är frid och fröjd. Kanske att jag störde mig lite på att behöva halka runt på oskottade gator men livet var ändå ganska bra. Väl på förskolan möter en glad liten krabat mig och vi vandrar hemåt. 

Men.

Sen.

Så fort vi öppnat ytterdörren.

38 graders feber.

Ridå.

Jag gör ett tappert försök att omfamna hemmapappandet och letar upp ett recept på kanelbullar. 

En kanelbulle är bra om den innehåller så mycket fyllning att den rinner ut och bildar en karamelliserad botten. En härlig knäckig och seg känsla som möter den mjuka luftiga bullen. JA! Precis på det sättet vill jag inmundiga min kanelbulle.

Hur gör man då dessa goda bullar?

Denna lilla blogg vill helt enkelt inte dö. Visserligen klämtar den något alldeles, men död, det är den inte. Jag älskar ju mat och detta lilla forum. Detta lilla avtryck. Det vill jag nog allt ha kvar. Och. Kanske får jag lite energi och fortsätta med bloggen ordentligt en dag.

Just nu gräver jag ner mig i surdegsträsket. Det är Pain de Martins förtjänst. Hans enkla brödrecept gör mig glad. Det är precis så jag gillar att jobba med mat. Jag vill få bra smak utan att behöva jobba ihjäl mig (har ju trots allt ett riktigt jobb som kräver att jag gör just det ibland). Innan höll jag på och tampades med Jan Hedhs bok och även om den är bra så är den inte för mig. Jag vill göra det enkelt.

Här. 

Här är en liten nattjäst surdegsfralla med grahamsmjöl och fänkålsfrön. Väldigt smidigt att baka och väldigt fin brödsmak. Grunden kommer från Pain de Martin men smaksättningen hittade jag på. Jag plankar alltså men jag hoppas att han ser det som en hyllning till honom snarare än en raffinerad stöld av ett brödrecept. För. Det är ingen stöld. Det är mitt sätt att sprida evangeliet om enklare bröd.

Det enda som krävs av dig när du lagar surdegsbröd är att du kan planera en smula. Allt annat sköter sig själv. Typ.

Gör så här:

- Morgonen dag 1. Blanda 50 g vetesurdegsgrund med 150 g vatten och 150 g vetemjöl. Låt stå och puttra, gärna på en lite varmare plats, ovanpå kylskåpet är ett bra alternativ.

- Kvällen dag 1. Blanda ihop ihop 300 g av den puttrande surdegen (spara 50 g till nästa bak) med 550 g vatten, 750 g vetemjöl special, 100 g grahamsmjöl, 5 g mortlade fänkålsfrön och 20 g salt. Blanda i assistent eller gör det för hand. Placera sedan degen i en bunke och låt den jäsa över natten. (Martin viker degen. Jag är för lat för det.)

- På morgonen sätter du ugnen på 250 grader. Sedan häller du ut degen på ett mjölat bord och skär den i lagom stora frallbitar. Dra lite i degen så att du får en fin form. Placera på en plåt. Låt jäsa i en timme. Snitta frallorna med ett rakblad så att det får ett fint mönster sedan är det bara att skjutsa in dem i ugnen i cirka 15 minuter. Håll koll så att de får fin färg.

30 grader varmt. Solen strålar och du känner det svalkande vattnet mot din hud. Du går där längs stranden. Stannar till. Plockar upp några små snäckor som vågorna tagit med sig till strandkanten. Du reser dig upp och tittar bort mot horisonten. Den känns långt bort idag. Trots hettan är luften helt klar. Himlen är blå. Vattnet är turkost.

Det är en sån dag. Som vi drömmer om. Vi som bor i Sverige. 

Du fortsätter din vandring och går in till det lilla torget i byn. Det är snart dags för siesta men du hinner köpa med dig några vackra aprikoser. Solvarma. Mjuka utan att vara torra. Söta utan att mista sin delikata syrlighet. 

Lite senare på kvällen när solen har lämnat dagen och månen ger av ett svagt sken bestämmer du dig för att göra chokladfondant med "brända" vaniljaprikoser. Du googlar på chokladfondant och hittar detta recept.

De brända aprikoserna med vanilj görs som följer:

Karamellisera 2 dl socker. Enklast är att koka upp allt med lite vatten och låta det stå och puttra tills det nått en gyllene färg. Släck karamellen med 1 dl vatten (det kan skvätta lite så var försiktiga) och tillsätt fröna från 1 vaniljstång. Lägg i delade aprikoser och låt svalna sakta men säkert. 

Servera nygräddade fondanter och aprikoser och njut. 

Det var inte direkt igår som En Foodie rekommenderade en surkålsmacka från Cajsa Warg. Men jag är en seg jäkel ibland och därför tog det väl sisådär ett år för mig att masa mig iväg och köpa den där fina mackan. (Den som väntar på något gott och allt det där) Den där mackan. Med porcetta och surkål. Halleluja. Precis så fin som jag tänkte mig att den skulle vara. 

Någon vecka efter att jag först konsumerade surkålsmackornas moder så gav jag mig på att göra en egen variant. Eftersom jag är väldigt förtjust i dragen gris så bytte jag ut porcettan mot just en sådan. I övrigt så fixade jag och trixade efter eget huvud. 

Låt mig nu presentera ett riktigt smaka-dig-fram-recept!

Ungefär detta behövs:

Dragen gris

> 1 kg fläskkarré i bit. 

> 1 msk salt

> 4 vitlöksklyftor

> Några drag med pepparkvarnen

> Några matskedar honung

> 3 dl vittvin

> 1 msk fänkålsfrön

> 1 msk senapsfrön

> 4-5 lagerblad

> Några kvistar rosmarin

Surkålen

> 1 burk surkål

> 1 äggula

> 2 dl smaklös olja

> 2 msk vittvinsvinäger

> Kummin

> Persilja

> Fransk senap

> Pumpakärnor

> Salt & Peppar

> Några skivor levainbröd

För att svänga ihop min macka gjorde jag i stora drag så här:

1. Blanda ihop ingredienserna som fläskkarrén ska kokas i. Smaka om du känner fört. I med hela biten karré i en ugnssäker gryta med lock och häll på "marinade". Placera grytan i ugnen på 100 grader i sisådär 12 timmar (ett tips är att göra allt på kvällen och låta grytan stå inne över natten). Den dragna grisen är klar när den går att dra sönder i små härliga trådar.

2. Gör en majonäs av ägg, olja och vinäger. Smaka av med salt, kummin och persilja.

3. Blanda majonäsen med avrunnen/sköljd surkål. Tillsätt fransk senap efter smak.

4. Placera en levainskiva på en tallrik. Toppa med surkålen och den dragna grisen (som ska vara lite varm). Avsluta med pumpakärnorna och ytterligare en skiva levain. 

Det är få maträtter som jag gillar så mycket som hamburgare. Men. Jag är inte snubben som måste ha gourmethamburgare eller finkrogshamburgare. De är ofta för stora och det gör, enligt mig, att brödet och köttet inte får den kontakt som krävs för att hamburgaren ska bli fantastisk. Hamburgare består av kött och bröd och några väl utvalda tillbehör.

Mina hamburgare bygger på tre enkla regler.

1. Den ska inte vara för stor. Hamburgare äter man med händerna!

2. Lägg energi på bra bröd och bra kött. 

3. Var inte rädd för lite fett. Exempelvis är det förträffligt att steka hamburgarna i baconfett.

Idag blir det dock inte något riktigt recept. För när jag gör hamburgare så improviserar jag. Just denna gång bakade jag dessa bröd. Köpte nymalen köttfärs och vällagrad cheddar. Toppade med någon tjock skiva bacon och sist men inte minst lite picklad rödlök. På en av burgarna lättade jag upp med lite huvudsallad men det behövs absolut inte.

För precis en månad sedan fyllde min dotter 1 år. Magiskt och skrämmande på samma gång. Hur kan ett år gå så fort? Vi firade, som sig bör, med familj och vänner i dagarna två. Vi hade bunkrat upp med en väldig massa kakor och tårtor vilket innebär en väldig massa rester. 

Igår tittade jag in i frysen och insåg att det fanns en hel burk med små härliga drömmar. Först tänkte jag bara äta upp dem som de var, men sen insåg jag att jag borde göra något spännande av dem. Det blev en trifle. Med vilda persikor och bigarråer. En perfekt rätt att bjuda nära och kära på då den är superenkel att förbereda.

Detta hade jag i min trifle:

> 6 vilda persikor

> 10 bigarråer

> 8 drömmar

> 1,5 dl vispgrädde

> 1 msk socker

Vaniljsås:

> 250 g mjölk

> 65 g grädde

> 2 äggulor

> 1 vaniljstång (räcker med 1/2 vaniljstång)

> 60 g socker

På följande vis svängde jag ihop allt:

1. Börja med vaniljsåsen. Koka upp mjölk, grädde och vaniljstång.

2. Vispa äggulor och socker luftigt.

3. Häll den varma mjölkblandningen över de vispade äggulorna och rör samtidigt.

4. Häll tillbaka allt i kastrullen och koka upp under ständig omrörning. Kyl sedan ner vaniljsåsen.

5. Vispa grädde och socker.

6. Skiva persikor och bigarråer och smula drömmarna.

7. Servera i glas. Lägg i ingredienserna i olika lager. Toppa med vaniljsåsen.

Vi tänkte att vi skulle börja tipsa om kökssaker. Bara för att det är skoj. För visst är det väl så att porslin och olika köksprylar är viktigt för en trevlig middagsupplevelse. Naturligtvis inte lika viktigt som råvaror och kärlek till själva lagandet, men viktigt. Idag blir det några tallrikar som vi gillar. Tallrikar som får maten att se ännu bättre ut.

Visst kan man äta rädisor året runt. Som allt annat nuförtiden. Men de finaste rädisorna äts i sommarsolen på balkongen. Och idag ser vi inte en skymt av sommaren eller solen. Lite trist tycker vi.

Hej. Ursäkta. Hallå? Är det någon här? 

Well.

Inte så mycket längre.

Allt började så här. En lagom tjock man i 30-årsåldern fick för sig att starta en matblogg. Han hade hur skoj som helst och gjorde mat som han annars inte gjort. Allt var frid och fröjd tills han fick en liten tjej. Livet vändes bokstavligen upp och ner och helt plötsligt var inte matbloggandet det roligaste i hans liv. Han hade en dotter och livet lekte liksom bara han var med henne. 

Men.

Man klarar sig bara utan god mat och dryck ett tag. Sen blir man sugen igen. Och då bestämde den här lagom tjocka mannen och hans fina sambo att de skulle göra en liten kokbok. Varför göra det enkelt liksom? Vi tänkte väl att vi ville ha ett litet projekt under mamma och pappaledigheten och en kokbok kändes precis lagom. 

Well.

Låt oss säga så här. En kokbok tar tid att göra. Punkt.

Nu är det dock inte så att vi har givit upp. Inte på något sätt. Det är bara att vi insett att det kommer ta lite tid. 1 år. Kanske 2 år. I värsta fall 3 år. Vi har helt enkelt inte bråttom. Vilket gör detta projektet roligt. Ungefär hela tiden. 

Det som dock inte blev som vi tänkt oss var det här med att blogga om projektet. Och det känns ju lite synd. Men så kan det gå ibland. När en liten bebis kommer och dikterar villkoren för ens existens har man sannerligen inte mycket att säga till om.

Avslutningsvis får vi kommentera bilden. Det är en bild från boken. Eller det är en bild som inte kommer vara i boken. Den bilden som hamnar i boken ser lite annorlunda ut. Men ni får i alla fall en hint om vart vi är på väg. Det är vår variant av en Cassoulet. Lite av en favoriträtt i detta lilla hushåll. Prova om ni inte redan gjort det.

Det är januari och vi har jobbat på med vår lilla kokbok. Men. Som med alla processer kan man komma till en punkt där man känner att man gjort vissa saker bra och andra saker mindre bra. Det har hänt nu. Vi har typ insett att bara vissa av bilderna vi plåtat verkligen funkar. Och framförallt har formgivningen av boken visat oss hur vi borde gjort från början. Därför får vi liksom börjar om lite. Men. Det känns så himla bra. Framförallt för att detta är vårt lilla projekt. Vi har ingen press på oss förutom oss själva. Och då måste vi ju följa våra hjärtan.

Well. Här kommer ett litet recept att lägga på minnet. Eller. Det behövs inte läggas på minnet för det kommer även finnas i boken. Nåväl. Biff Greta på vårt sätt:

> 500 g högrev

> 1 morot

> 1 gul lök

> 8 fasta potatisar

> 2 msk creme fraiche

> 2 msk fransk senap

> 2 msk söt svensk senap

> 2 äggulor

> En knippe persilja

> Smör och olja att steka i

> Salt och peppar

> 2 hela saltgurkor

Gör så här:

1. Tärna köttet i lagom stora bitar. Bryn det i en ugnsäker gryta så att det får fin färg. Skala morot och lök. Skär i stora bitar och lägg dem i grytan. Fyll upp med vatten så att köttet täcks. Tillsätt lite salt och peppar. Låt puttra i ugnen på 125 grader i cirka 4-5 timmar.

2. Tvätta av potatisen och tärna den i lagom stora bitar. Stek dem i smör och olivolja så att de blir gyllene. 

3. Sväng ihop creme fraiche och senap i en liten skål. 

4. När köttet är klart plockar du ur det ur grytan och lägger i en stekpanna (spara fonden, kan vara bra att ha till nåt). Bryn det lätt och tillsätt blandningen av creme fraiche och senap. Låt puttra ett litet tag. Tillsätt hackad persilja.

5. Servera den stekta potatisen och köttet tillsammans. Toppa med en äggula och saltgurka.

De senaste veckorna har vi varit begravda i jobb. Väldigt kul på många sätt. Men. Kokboken har fått vila. Samtidigt tror vi nog att det har varit bra att det blev just så. För. Vi slet verkligen och gjorde 2 kapitel på 2 veckor. Och. När vi tittar på det nu så känner viatt det blev några saker som blev bra. Några som blev mindre bra. Vilket vi försöker lära oss av. 

I helgen tog vi äntligen det lite lugnt och njöt av att vara en liten familj. Det var väldigt fint. För att överleva höst och vinter äter vi alltid långkok/gryta på söndagar. Det är något vi verkligen älskar att göra. Det fyller livet med värme. Och familjens magar blir väldigt glada. I helgen gjorde vi följande gryta (ingen bild tyvärr, men lite på oss, det var gott). Grytan räcker till 4 personer, eller som för oss, till 2 middagar. 

> 1 kg kycklinglårfilé

> 200 g champinjoner

> 250 g vindruvor

> 1 gul lök

> 2 vitlöksklyftor

> 2 dl creme fraiche

> 1 dl vittvin

> 3 msk kycklingfond

> 3 msk torkad dragon

> Salt och peppar

Gör så här:

1. Hacka lök och vitlök. 

2. Halvera kycklinglårfiléerna och stekt dem i en gryta på hög värme tills de får fin färg.

3. Tillsätt lök och vitlök. Fräs i några minuter.

4. Tillsätt vittvin, kycklingfond, dragon och champinjoner.

5. Låt puttra i 75 minuter.

6. Halvera vindruvorna. 

7. Tillsätt vindruvor och creme fraiche. Smaka av med salt och peppar. Låt grytan koka upp.

8. Servera med ris. Eller potatis om ni tycker det är godare.

Igår visade vi ett utkast på vår kokbok för en vän. En kritisk jävel. Gissa om kritiken sved. Det kändes ungefär som att gå igenom ett hav av brännässlor. Han. Gav sig på vår lilla bokbebis. 

Kritik är väldigt svårt att förhålla sig till. Det svåra är förmodligen att navigera i kritiken. Vad är kritik som förbättrar vår bok? Vad är kritik som bara handlar om tycke och smak? Sådana frågor. Brottas vi med.

Vad vill vi då säga med det här.

Jo. 

Det är ju väldigt lätt att tycka. Och navigera i en idé som någon har tänkt ut och börjat jobba med. Samtidigt som det är väldigt svårt att komma på själva idén, grunden, maneret, själv. Nu sitter vi ju här med en idé och ett maner. Som vi gillar. Som vi jobbar med. Och när man får kritik på det där blir man ju mörkrädd. Frågar sig själv om man är ute och vandrar på fel stig. 

Hos mig och min sambo finns det en enorm trygghet i frukosten. Dagens första mål. Eller som så många säger, dagens viktigaste mål (det är dock ett uttryck som vi inte är speciellt förtjusta i). Vi stoppar alltid i oss följande: 

- En tallrik gröt på rågflingor.

- Smörgås.

- En kopp kaffe.

- Ett glas juice (bara jag som gör det iofs).

På ytan ser det lite tråkigt och torftigt ut. Men. Låt oss konstatera att ytan ljuger. För vår frukost är ett under av variation. I det lilla. På gröten serverar vi t.ex. sylt. Men inte samma sorts sylt. Det går att variera i det oändliga. Mina föräldrar hade t.ex. med sig en fantastisk burk med äpple- och plommonsylt som fick toppa gröten förra veckan. Och smörgåsen. Don't get me started. Smörgåsen är inte likadan två morgnar i rad. V-a-r-i-a-t-i-o-n. 

Kaffet. Ja. Vi blandar svenskt brygg med italienska varianter. Halleluja. 

Det där härliga glaset med juice. Ni har ju sett juicehyllan i mataffären. U. Do. The. Math.

När jag var liten bodde jag i Kalmar. Jag vet inte om det är viktigt för denna lilla anekdot men jag skriver det ändå. För att vara på någon form av säker sida. I Kalmar hade jag en kompis som ofta sa "det är inte korven man blir tjock av, det är såsen". Sedan skrattade han gott och tyckte att han var lite fyndig. 

Igår när vi skulle laga en asiatisk krabbsallad kom det där uttrycket tillbaka till mig. Att just det uttrycket kom till mig känns lite märkligt. Men. Likväl hängde det och dinglade i huvudet på mig. Doink. Boink. 

Om sanningen ska fram. Och det ska den ju. Så ska det erkännas att den där salladen blev ganska misslyckad. Den innehöll bra saker. Gurka. Avokado. Morot. Ingefära. Lime. Ja. Ni förstår. Fräscht och fint. Ljust och fräscht. Bla. Bla. Bla. Men.

Den smakade ta mej fan inte möe.

Anledningen att tjocka-såsen-uttrycket hamnade i min hjärna var för att jag insåg hur viktig såsen (jag vet, dressingen) var i krabbsalladen. Jag hattade ihop något som kändes som en bra grej. Nope. Nej. Hopp. Det var det inte. Det var alldeles för mesigt. Det fanns något men det saknades. M-E-R.

Lärdom. I en asiatisk sallad är det inte grönsakerna man blir glad av. Det är dressingen.