San Diego, Baby!

Nu har vi packat in oss i bilen och kör mot flygplatsen. Anders var packat med sig Koshersalt (känt från amerikanska matlagningsprogram) och jag en flaska av vår hus-Chardonnay. (Parentes: igår fick jag valet mellan smörig och ekig Chardonnay på restaurang. Vilka ljuvliga alternativ! Jag valde såklart båda.) Stig har fått smak för ostkrokar för barn som nog innehåller en del dåligheter. De var på rea så han får ändå med sig några sådana. Knut får med sig åksjuketabletter och den gose-ninja turtlen som han i två månader spanat på varje gång vi gått förbi souvenirbutiken. Saker att sakna (ett urval): • Solen och ljuset • Vacker och storslagen natur • Fisktacos • Att nästan alla man möter är vänliga, öppna och helt enkelt supertrevliga Nåväl, ska bli så kul att träffa er igen! Tack och hej!

Vi försökte klara oss utan bil i någon vecka i mitten av vår vistelse. Det gick ganska bra, men det var ändå omständligt och väldigt tidskrävande att ta bussen in till stan. Att promenera till närmre utflyktsmål funkade, även trottoarerna är ojämna och det inte finns några gatlampor. Till slut gav vi upp och hyrde bil igen (dock utan att använda den varje dag). Men nu har det gått för långt! Efter en dag som stugsittare på grund av konstant ösregn funderar vi på att ändå våga oss ut för middag på lokal. En lokal lokal på enkelt promenadavstånd. Och plötsligt känns det lite lockande att köra. Jag måste hem och skärpa mig. Och köpa regnstövlar.

Jag och Anders brukar inte planera överdrivet mycket inför utflykter på semestern. Ofta blir det finfint ändå, men ibland kör man hela långa dagen för att till slut stå och frysa i skymningen på ett kallt berg i en nationalpark, med en bebis utan byxor (packningsmiss i kombination med farsartat blöjbyte i framsätet) och en treåring som just släppt ner sin keps i bergssluttningen. Den spektakulära utsikten skymdes delvis av moln och det blev ju mörkt när solen gick ner, men vi fick ändå se vår beskärda del Joshua träd (de knasiga växterna på fotona, märkligt nog en del av sparris-familjen). Kepsen gick att rädda. Och middagen på haket Rockys New York Pizzeria var strålande. Enkel pizza, billig fulöl och en liten hörna med arkadspel där Knut stod tills han fick en boll av ett äldre barn. Sen kastade Knut bollen med en annan restaurangbesökare som såg ut som Hulk Hogan. Båda hade väldigt roligt. När vi körde hem somnade barnen i bilen, jag fick sitta fram i bilen och Anders fick visa "license and registration" för en trafikpolis (inget farligt, vi hamnade bara i en vanlig kontroll).

Anders skojar om amerikanerna med en servitris på uteserveringen där det också sitter en dam med liten vovve i en vagn. Servitrisen skrattar men berättar sedan en sedelärande historia om när hennes bror en dag som okopplad försvann i fyra timmar på SeaWorld. De hittade honom vid sjölejonen. Fast hon håller med om att det är konstigt med hundvagnarna. (Det är jättekonstigt! Folk går alltså omkring med små men till synes helt friska hundar i speciella vagnar, stora som barnvagnar. Barn i koppel är dock mindre vanligt.)

Alltså, "Catch the wave to success" som lokala skolans slogan kan vara det mest surf-amerikanska jag hört.

Min amerikanska vän Claire, som jag lärde känna på en öde studentkorridor en regnig sommar i Lund för en herrans massa år sedan, hälsade på förra helgen. Hon bjöd in till yoga som hennes barndomsvän ledde och eftersom det fanns en yogamatta i huset var det bara att tacka ja. Nu var det ju några år sen jag praktiserade yoga och jag har sett en hel del blonda, vältränade personer med viktiga miner gå omkring med yogamattor här så jag var lite nervös för att inte riktigt kunna hänga med. När jag sedan blev varse att passet hade med chakran och mina vibrationer att göra ökade stressnivån. När mejlet om att deltagarna gärna fick ha med sig något betydelsefullt (en kristall eller så) och lägga på altaret kom blev jag ordentligt nervös, men också nyfiken. På fredagskvällen när det var dags öste det ner. Claire hade fastnat i trafiken och skulle bli sen. Men när jag klev in på yogastudion tog Claires vän emot mig och de andra deltagarna verkade vare sig pretentiösa eller osedvanligt viga (även om vissa hade på sig kläder i rätt chakra-färger för kvällen; å andra sidan hade en snubbe på sig jeans). Jag fick ta kort från två kortlekar med nyandliga tarotkort. Det ena kortet refererade till änglar, det andra till gud och kanske inte direkt talade till mig. Men på min plats låg två chokladhjärtan som jag kände stor samhörighet med. Och också: choklad på yogapasset signalerar ju en ganska avslappnad inställning till det hela. Och det var ganska avslappnat: lite yoga, lite högläsning om chakran, lite krama sin matt-granne. På det hela taget rätt mysigt. Jag och Claire passade faktiskt på att gå på ett pass till nästa morgon.

Förrförra söndagen åkte vi på vinprovning i Temecula. Innan vi kom till första vingården såg vi ett gäng med den här typen av skyltar. Bilen bakom oss tutade. Oklart om det var pga kärleken till Jesus eller för att Anders var långsam med att svänga.

Tänker Tilde på den prisvärda buffén på Legoland där vi nu är veteraner. Vi fick två besök på biljetten så nu är jag och Knut här för andra gången på en vecka. Övriga familjemedlemmar är inte lika förtjusta i nöjesfält och hänger i närbelägna Carlsbad istället.

Nu hinner jag inte skriva mer för han har också lärt sig att öppna köksskåpen. PS. Jo, en grej till. Han kan klappa händer också.

Efter inslag om klimatförändringars påverkan på Antarktis tar nyhetsankaret tillfället i akt att buttert klaga på vädret i San Diego. Vi är inne på tredje dagens kompakta, kyliga dimma. De pedagogiska experimenten med solenergi på akvariet fungerar inte alls idag.

Vi är på ett akvarium. Anders hör en amerikansk gubbe som går genom utställningen om global uppvärmning avfärda hela alltet utan ens stanna för att läsa på skyltarna. Nästan mer upprörande är i och för sig att ingen, inte ens personalen, bryr sig om att återvinna skräpet från det lilla caféet utanför museet, trots att återvinningspapperskorgen står precis bredvid den för restavfall.

När vi hade lämnat av farmor på flygplatsen i LA stannade vi kvar på hotell för att köra vidare nästa dag. På grannhotellet hittade vi det här lustiga pizza och öl-stället med självservering av dryck. Man fick sig ett tomt glas och en tagg som låste upp den ölkran man ville åt. Sedan betalade man per någon konstig amerikansk volymenhet som ingen kan förstå, men eftersom alla priser anges exklusive skatt och dricks är det ändå omöjligt att på något vis förutspå slutsumman, i synnerhet om man har sällskap av någon som verkligen gillar öl. Fast till restaurangens försvar låstes taggen och därmed kranen samt notan efter en viss mängd dricka.

I Vegas bodde vi på slott-casino, åt varenda buffé vi fick syn på och förfasades och förundrades. Vissa av er (ok, min mamma och syster) har uppmärksammat min namnsdag (andranamn Erika) härförleden. När jag var liten brukade vi alltid äta årets första semla för att fira. Trodde inte jag skulle hitta någon i USA men buffén på Excalibur levererade!

Idag och igår har det varit dimmigt i Ocean Beach. När jag promenerade syntes knappt havet. Kläderna jag tvättade och hängde upp i går förmiddag har fortfarande inte torkat.

Jag älskar vårt närmaste apotek Rite Aid, särskilt som man får massa rabatt med medlemskortet vi skaffat. Men idag när jag skulle köpa salva till röd bebisrumpa kunde jag inte motstå att köpa denna helt orabatterade kräm.

Här sover vi inatt (vi har måndag kväll nu). Vi ville vidare efter Vegas, men inte få för långt tillbaka till San Diego. Och där på kartan fanns Yuma, Arizona. Tydligen VÄRLDENS soligaste plats (enligt vissa mätmetoder). Upp till bevis imorgon; vi har spanat i motellets pool.

Vi drog till Las Vegas och allt vi såg var Hasse Aro som vinkade efter en taxi.