Port Erin Center of Political Science

Julen 2012… Den blir nog inte som alla andra jular riktigt.

Men först, nattens mardröm som jag vaknade ur med panik imorse. Jag drömde att jag mitt i en rätt så awkward reunion med gamla gymnasiebekanta i Göteborg fick en stor och hård korg pepprad med rosa glitter i huvudet. Det visade sig att de två brudarna som arbetade i prylaffären på andra sidan gatan hade gått på strejk och därför stod och kastade varor ur affärens sortiment på förbipasserande. Jag blev sällsynt arg och stormade över till tjejerna för att ge dem en ordentlig utskällning varpå de började springa, och jag sprang efter. Överallt där de sprang var det leriga gräsmattor, låga träd och uppenbar halkrisk. Tillslut fick jag fatt i dem. Det visade sig att de jobbade som volontärer i butiken och jag kunde för mitt liv inte få dem att förklara vad det var de strejkade för. Det tog så lång tid för mig att försöka förklara för dem varför jag blivit upprörd, varför det var en dum idé att kasta saker på andra människor och varför deras låtsasstrejk gjorde det svårt för dem som faktiskt behövde strejka att jag tillslut hade följt med mig hem till deras gemensamma hem, där deras respektive fäder (som båda såg livsfarliga ut) bodde. De gick och la sig medan jag fortsatte skälla. Tillslut kom en av fäderna in och var upprörd, så jag bestämde mig för att ge upp och gå hem. Först gjorde jag dock ett besök på toaletten, där jag upptäckte att jag råkat ta på mig ett par trosor samma morgon som jag aldrig sett förut, och jag satt länge och försökte fundera hur i hela friden det gått till, och kom fram till att jag någon gång under grälets gång måste ha lyckats byta trosor med någon av strejktjejerna. När jag kom ut i lägenheten igen, som förövrigt var en stor fin sekelskiftesvåning med gigantiska fönster och stuckaturer och hela köret, mötte jag min mamma i köket. Mamma sa, med uppgiven röst: ”Ja, medan du var på toaletten så lyckades såklart en av papporna bli mördad”. ”Va? Vardå? Av vem?” svarade jag, varpå hon meddelade ”På den andra toaletten, i hallen. Det stod tydligen två Karolinermilitärer ute på balkongen hela tiden. Deras bil står där nere. Jag är ledsen att behöva säga det men det är en sån där negrobil. Det är nog bäst att du skyndar dig härifrån”. Sagt och gjort, jag rusade ner för trapporna och ut på gatan, och plötsligt hade jag extremt otympliga rullväskor med mig. När jag skulle svänga in på vägen som skulle ta mig hem upptäckte jag att där pågick någon slags kravaller, och efter ett tag insåg jag att det var fotbollshuliganer på väg till någon känslofylld match. Ut ur massorna kom Peter Wiberg springande i full fotbollssupportermundering och hår som stod rakt upp med mycket hårgelé. ”Följ efter mig!” ropade han, och det gjorde jag. Det sista som hände var att jag sprang omkring på bakgator och försökte hålla jämn takt med Peter medan rullväskorna bara blev tyngre och tyngre och jag tänkte ”Det här hade ALDRIG hänt i Port Erin”. Slut på drömmen.

Åter till julen 2012. Jag har skrivit en lista på julmat och julstämning jag vill ha, och ska snart bege mig till affären för att påbörja denna vidriga shopping. Ikväll tar jag med mig all julstämning och all julmat jag kan hitta och förflyttar mig, med hjälp av Per, till Port St. Mary där jag ska däcka den kommande veckan. Fick precis ett sms från Per nu ”ledig mån-tors, pilsner ikv?”. Det bådar gott.

Lista på saker jag trodde att jag skulle klara julen utan men som jag nu känner sjuka behov av:

·         Pepparrotssås

·         Vörtbröd

·         Apelsiner med nejlikor i

·         En ask med halväckliga praliner

·         Pappas saffransgröt

·         Tuttifruttigodis

·         Julmusik

Idag är det 22 dagar kvar tills jag åker hem. Det är också 0 dagar kvar tills Erik och Janette åker till Sverige över jul och nyår, så från och med idag är det officiellt bara jag och Per kvar av släkten Ahlbom på ön. Saker och ting are looking up, som man säger over here. Jag har kvar mitt biblioteksjobb från förra terminen på Göteborgs Universitetsbibliotek, jag är antagen till fördjupningskurs i ekonomisk historia, Lina is returning to ze town of slask and love, jag ska få kattgosa, ahmen, det är tydligt nog. De senaste dagarna har det också trillat in en mängd paket från diverse helt fantastiska människor i moderlandet som tagit sig tid och råd att skicka mig julklappar. Varje gång mrs Nutt står i korridoren med ett kantstött och frimärkssmäckat kuvert blir jag helt tårögd, och när jag stängt dörren gråter jag en skvätt.

Det blåser kuling och regnar ute. Jag sitter i köket med elementet på, halsduk, ylletröja, tjocka strumpor och yllelångkalsonger med mjukisbrallor utanpå och jag är ändå så kall att jag nog måste ta på mig mina vantar också. Så. Nu var det gjort.

Efter kort korrespondens med Lina denna dag har jag insett att jag nått en punkt. På måndag, om fyra dagar, ska första utkastet till HELA uppsatsen in, och deadlinejunkie som jag är tar jag detta på blodigt allvar.

Jag har nått punkten där jag går upp på morgonen och faktiskt tar tag i saker, akademiska saker. Jag duschar väldigt sällan, jag diskar min temugg ännu mera sällan, jag byter kläder bara i nödfall, jag har utvecklat en kraftig allergi mot min deodorant (sann historia), jag äter frukost dygnet runt och har satt i mig en halv sats lussebullar på fyra dagar, jag har underliga utslag i ansiktet, jag snusar utan att vara full, jag är aldrig full, jag lever i nuet, jag är exalterad och panikslagen, och jag lyssnar på Liv och Död med Maskinen för jag tror att det är den inställningen man måste ha om man ska ro i land ett sådant här projekt.

“Jag förlorar bara när, någon lämnas oberörd Så jag jonglerar med brinnande bajskorvar tills jag dör Jag sitter här och luktar gott i händelsernas centrum Du sitter där och ruttnar bort i händelsernas väntrum Som vanligt tar jag på mig min största kostym och lever om på bästa sändningstid och högsta volym För du vet - det måste vara på liv och död Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt För om jag tar i för löst, har jag förlorat allt imorgon bitti”

Mitt namn är värdelöst. Tove är ett jättefint, men jättedåligt namn. Jag skyller alla mina internationella svårigheter på mamma och pappa. Folk fattar inte vem jag är när jag ringer och ska presentera mig, folk skäms för att säga mitt namn även när de vet det, och själv kan jag inte heller uttala det i en engelsk mening. När någon frågar ”Well, how do you say it?” så får jag liksom ställa om hela hjärnan och föreställa mig Poseidon och DÅ kan jag säga det som det ska låta. ”You can call me T”, har jag försökt få igenom, men det har inte slagit riktigt än.

Och på tal om te. Vad håller britterna på med egentligen? Snacka om att göra det svårt för sig när man kallar ”middag” för samma sak som den mest frekvent konsumerade drycken. ”Are you staying for tea?” betyder alltså ”Stannar du och käkar middag?”, och ”I bought tea at Marks and Spencers” betyder både ”Jag köpte middag på M&S” och ”Jag köpte te på M&S”. När jag satt i en bil tillsammans med en gammel politiker tillika journalist och businessman som jag skulle intervjua i torsdags kväll frågade han ”Have you had you tea yet?”. FAAAAAAN, man blir ju helt knepig i huvudet. Jag hade ju druckit te. Och ätit middag. Ändå tog det väldigt lång tid innan hjärnan hade processat frågan och fick ur sig ett ”Yes, I have”. Och sen fick jag ändå te när jag kom fram.

Man tager vad man haver – advent med Tove

Idag är det första advent och det känns lite vemodigt. Har inte hittat några pepparkakor, ingen glögg har druckits, ingen pyntning finns. Men, sent omsider bestämde jag mig för att göra det bästa möjliga av situationen och gav mig ut i regn och rusk för att skapa någon slags stämning. Så, eftersom man får hålla till godo med det man har så kommer här en lista av vad jag har:

Christmas pudding

Ginger beer

Mig själv

En ljusslinga

En lysande pingvin

BBC 3

Yllestrumpor

39 dagar på denna ö. 39 dagar to go. Treor och nior så långt ögat ser, och ögat ser vid god väderlek hela vägen till Mountains of Mourne, Nordirland.

Livet flyter på som det sig bör i någon slags vardag. Jag har börjat längta hem till Göteborg vilket är en förvånansvärt bra känsla. Det var nog bland annat den känslan jag åkte hit för att hitta. Planerna för våren var ju under en period rätt luddiga men nu börjar de så sakteliga falla på plats. Jag ska till Göteborg, jag ska hem till min katt! Jag ska fortsätta på mitt biblioteksjobb, jag ska klippa mig, jag ska förmodligen tillbaka till ekonomisk-historiska institutionen och jag ska dricka Guinness om det så kostar mig alla pengar Pappa Staten skänker mig.

I tisdags skickade jag in ett teorikapitel och någon slags beskrivande kapitel till min handledare. Vad som återstår nu är väl att formulera några hypoteser efter att ha förkastat tidigare teoriers bärkraft gällande fallet Isle of Man, och sedan stärka dessa hypoteser med hjälp av intervju efter intervju med extremt artiga och engagerade öbor. Dagen igår ägnades åt att skriva listor för att dämpa framtidsångesten och den livskris som pågått i snart ett halvår, dricka kaffe på Cubacabana och promenixa längs med stranden vid lågvatten. Gårdagskvällen spenderades som sig bör under stort täcke i lilla soffan med Storbritanniens motsvarighet till kanal 6 påslagen. Fullmånen gör sitt och orsakar fruktansvärda insomningssvårigheter. Tack och lov förde sömnlösheten också med sig en del briljanta idéer om kausala samband som även gjorde kaus på morgonen.

Idag har jag lekt kontor. Ringt och ringt och ringt och varit trevlig och käck och intresserad och engagerad och medgörlig. Resultatet är att jag spikat två intervjuer inför nästa vecka, och halvspikat en tredje. Den tredje är med en man som själv sa att jag förmodligen blivit rekommenderad att kontakta honom på grund av att han är ”offer för anti-parti stämningen som råder på ön”. Dog lite, så spännande lät det. Hoppas nu bara på att han faktiskt skickar mig ett mail med förslag på tider för intervjun som att han sa att han skulle göra, och att jag inte gjort bort mig på något turistigt vis som resulterar i att han ALDRIG skulle gå med på att ens hälsa på mig igen. Sådant gör mig nervös, man kan ju aldrig veta när man är så här ny i ett land. En pubsnubbe från i lördags berättade att han en gång vid ett pubbesök berättat om en råtta som han sett i sitt hus, varpå han nästan blev nedslagen för att man tydligen inte använder ordet ”rat” här. Och det visste ju inte han, för han var ju från England. Jag menar, kan en sådan sak skapa upprorsstämning så vad för underliga saker gällande politik kan inte jag råka säga som sedan försätter mig i onåd på livstid? Men för all del, vad vet jag egentligen? Kan ju vara så att jag missuppfattade hela hans historia och att det inte alls var vad som hände. Jag kan inte längre lita på någonting i min omgivning. Alla nyanser är som upprökta.

Detta för mig inte så osökt in på ämnet invandring. Vänligen ge hur mycket jävla bidrag som helst till invandrare i Sverige. Det är fruktansvärt att befinna sig i ett annat land än där man växt upp. Det spelar ingen roll att ölen är billig, eller att solen är varm eller att landet har ett skyhögt BNP. Bara det att inte kunna ett språk flytande skapar fruktansvärd ångest och, för att använda ett politikerord, ett massiv utanförskap. Jag lider av att inte kunna skämta, att inte kunna svära, att inte kunna vara sarkastisk, att inte kunna flirta. Och då är min engelska ändå tillräckligt god för att snacka politik med parlamentsledamöter. Skulle vi sedan diskutera saken djupare, och komma in på kulturella barriärer, ja då är vi inne på riktigt, riktigt tunga grejer. Vad jag säger är: jag skulle inte stanna på Isle of Man för resten av mitt liv om regeringen så gav mig bidrag i nivå med min farsgubbes inkomst. Vad som skulle kunna få mig att stanna är ett jobb, en umgängeskrets, andra meningsfulla sysslor och sociala nätverk. Och tänk vilken tur jag har som kan välja att åka hem om inte alla de där sakerna skulle falla på plats. Och tänk att inte veta att om 39 dagar är jag hela jag igen.

För övrigt är det den helige Kralubers dag idag. Varje sista torsdag i november som passerar för med sig en ytterligare dos av vördnad inför detta helgon. Förvirringen över befattningsbeskrivningen, knirret av skrivbordslampor, att vara på gränsen till spontanupplösning – allt detta känns så väl igen i min vardag. Irrglasögonen är på och jag känner en viss tröst.