Passion and Chaos

Om orkeslöshet. Kraftlösheten. Likgiltigheten. Tröttheten. Hur jag bara vill sova men ingen vila i världen kan bota min trötthet. Vaknar trött. Vaknar och tänker fan. Vaknar och vill bara gråta. Gömma mig. Från världen. Men kanske mest från mig själv.

Hur jag skakar. Tappar saker. Missbedömer avstånd och kraft. Hur allt går långsamt. Kroppen. Tankarna.  Glömmer ord. Glömmer det jag tänkte för några sekunder sen. Eller hur det rusar det i huvudet. Omöjligt att urskilja. Vad som är sanning och vad som är lögn.

Om beslutsångesten. Att inte lita på att jag kan ta bra beslut. Eller göra något rätt överhuvudtaget. Hur det går på repeat. Scenarier i huvudet tills det rusar. Tills jag står där flämtande i panik och det känns som om bröstet rivs sönder. 

Hur jag glömmer att andas. Hur det känns som om jag håller på att kväva. Att jag måste öppna munnen för att kunna få in luften. Ibland fastnar det som en klump i strupen. När jag försöker hålla ihop.

Hur jag har försökt att springa från ångesten. Springa tills benen tar slut. Tills jag blir jag förbannad på mig själv. På hur fet och ful och värdelös jag är. Skriker. Och fortsätter jag springa. Tills jag tar slut att bara känner mig likgiltig, tom.

Om självhatet. Hur jag hatar allt jag är. Allt jag gör. Kan inte göra något bra. Att jag inte orkar. Jag börjar bara gråta. Känner mig så värdelös. Svag. Blir så arg på mig själv. Att jag inte klarar av att bara bita ihop och göra det

Att jag alltid känt mig värdelös. Så länge jag kan minnas. Alltid känt att jag är till besvär, en besvikelse. Alltid känt att jag lurat mig själv , försökt inbilla mig själv att saker är roligt eller att jag är hyffsat bra på något. Alltid försökt hitta min plats. Alltid svikit mig själv. Alltid försökt fly från mig själv. Blir någon annan.

Nu handlar alla olyckliga låtar om dig.