âMidsommarmusiken och den förhöjda skrĂ€ckenâ (publicerad i Filmrutan, nr. 3 2019)
Precis som att tystnad i film kan skrika volymer, kan ett genomtÀnkt score bidra sÄ mycket till filmupplevelsen, att det Àr svÄrt att ta till sig allt i en enda titt (och lyssning). PÄ andra sidan Atlanten, har inflytelserika filmsajter och magasin för vana att recensera och lyfta fram filmmusik, som nÄgot att avnjuta i sin egen rÀtt. Det fokuset lÀr inte avta i och med de senaste Ärens uppsving för amerikansk independent-skrÀck.
Ari Aster, som har skrivit och regisserat sommarens rysarsnackis Midsommar, betraktas likt Jordan Peele (Get Out och Us) som en auteur. Deras filmer brukar rĂ€knas till den lösa familjen âelevated horrorâ, enkelt översatt: finskrĂ€ck. BenĂ€mningen har Ă€ven tillskrivits It Follows (David Robert Mitchell, 2014), Asters lĂ„ngfilmsdebut Hereditary (2018), samt The Witch (2015) och The Lighthouse (2019), bĂ„da signerade Robert Eggers. Vissa retar sig pĂ„ denna möjligen onödigt polemiska term, som antyder finkulturell inramning och hög kvalitet, jĂ€mfört med förmodat trött genrefilm som förlitar sig alltför mycket pĂ„ jump scares. Andra föredrar begreppet âsocial thrillerâ, som för att betona att filmen vill sĂ€ga mer Ă€n att âbaraâ skrĂ€mmas.Â
Pretentiös kontext eller ej, ligger det nĂ„got i vad en skribent för Consequence of Sound har beskrivit som gemensam nĂ€mnare för framstĂ„ende indie-skrĂ€ck av idag: âimmersive scoresâ med en âsinking feelingâ. Det Ă€r förstĂ„s upp till var och en att tolka dessa kroppsliga sensationer â högst personliga reaktioner nĂ€r de audiovisuella intrycken sköljer över en och suger in en i narrativet. Vad gĂ€ller avsedd pĂ„verkan och effekt, Ă€r det logiskt om filmmakare som vill positionera sig gentemot de vanligaste Hollywood-schablonerna, anlitar kompositörer som inte drar sig för att mĂ„la med den djĂ€rva ljudpenseln.
En solskenshistoria
De mentala stÀmskruvarna fÄr jobba rejÀlt i Midsommar. Ett studentikost gÀng unga vuxna beger sig till ett midnattssoligt Sverige för att ta del av nordisk mytologi och en amishliknande tillvaro i HÀlsinglands skogar. Alla Àr amerikaner utom resans initiativtagare, exilsvensken Pelle som Àr i USA för att missionera. Christian och Dani, den senare mÀrkt av sorgen efter en fruktansvÀrd familjetragedi, Àr ett par i eskalerande förtroendekris. Mark suktar mest efter kvinnlig fÀgring och Josh har ett examensarbete i antropologi i tankarna. VÀl pÄ plats i byn HÄrga, inser gÀsterna gradvis att nÄgot Àr fruktansvÀrt fel. Deras vÀrdar Àr nÀmligen mer bokstavstroende sekt Àn drogliberal hembygdsförening.
VĂ€n av folkmusik som har skolats med HĂ„rgalĂ„ten, vet att den handlar om ungdomar som av djĂ€vulen utklĂ€dd till speleman, luras in i en dödsdans pĂ„ HĂ„rgaberget. Mycket i Midsommar kĂ€nns dĂ„ igen, dĂ„ dess musikaliska teman delvis bygger pĂ„ HĂ„rgasĂ€gnen. Arkitekten bakom filmens komplexa musikbygge, Ă€r britten Bobby Krlic. Den ockulta inspirationen mĂ€rks redan pĂ„ namnet till hans experimentella soloprojekt, Haxan Cloak. âHaxanâ Ă€r lĂ„nat frĂ„n svenskan och blir i sammanhanget, avsiktligt eller ej, Ă€ven en uppenbar referens till stumfilmen HĂ€xan (Benjamin Christensen, 1922). PĂ„ hans sjĂ€lvbetitlade debutalbum frĂ„n 2011, gör lĂ„tar som Burning Torches Of Despair skĂ€l för namnet och levererar mörker. Inte sĂ€rskilt behaglig lyssning i traditionell mening, men allt i livet Ă€r inte Ă€mnat att behaga. Med olycksbĂ„dande stĂ€mning i kĂ€rv folkton, lĂ„ter det nĂ€stan 11 minuter lĂ„nga spĂ„ret Disorder som nĂ„got som skulle kunna vara direkt hĂ€mtat ur Midsommar.Â
I intervjuer har det framkommit att Ari Aster skrev manuset till Midsommar medan han lyssnade intensivt pĂ„ Haxan Cloaks musik. Manegen var krattad för samarbete och Aster blev en av de filmskapare som inte har kunnat slita sig frĂ„n sitt temp track. Termen Ă„syftar inspirationsmusik som anvĂ€nds tidigt i produktionen, för att i slutĂ€ndan anvĂ€ndas i den fĂ€rdiga filmen, eller som hĂ€r, göda motsvarande, ny musik av samma kompositör.Â
Ibland jobbade Aster och Krlic nÀrmast som en lÄtskrivarduo. Processen ska ha gÄtt till sÄ att Aster, pÄ plats i Krlics musikstudio i Los Angeles, gav fingervisningar om vilka typer av stÀmningar han ville frammana, varpÄ Krlick improviserade sig fram tills de hittade rÀtt kÀnsla. Det om nÄgot Àr ett exempel pÄ nÀr musik, bild och dialog ges förutsÀttningar att vÀxa fram i symbios. Ett vanligare scenario Àr annars att filmmusiken infogas i ett relativt sent skede. Inte för att det finns nÄgot absolut rÀtt och fel, men det Àr tydligt att Aster inte lÀmnade nÄgot Ät slumpen.
âIâm absolutely terrified of [death]. It scares the living hell out of me. Itâs the unknown element that gets to me. Itâs the human condition to be afraid of the unknown.â â Bobby Krlic, 2013
För Bobby Krlic mĂ„ste det ha varit en delikat utmaning att tonsĂ€tta ett brinnande helvete mitt pĂ„ ljusa dan. Att dynamiken Ă€r viktig i Krlics klangvĂ€rld mĂ€rks, dock utan att det blir banalt och skriva pĂ„ nĂ€san-tematiskt. DĂ€r sker en stĂ€ndig dragkamp mellan det vackra och trasiga, en polerad yta som maskerar en bottenlös svĂ€rta. Bland det första som hörs i Midsommar â snutten heter lĂ€mpligt nog Prophesy â Ă€r en himmelsk harpa som sjunger av falsk trygghet, symboliserat av skeva, fallande toner i slutet av det korta stycket. Ăven om det senare förekommer elektroniska element och ambienta ljudmattor, som i Ritual In Transfigured Time och Chorus of Sirens, lĂ€ggs störst vikt pĂ„ anvĂ€ndandet av live-strĂ„kar. Skira melodier möter atonala kluster, ett (icke-melodiskt) kontrollerat kaos nĂ€r det vackra perverteras till nĂ„got förrĂ€diskt. StrĂ„karna spelar ofta glissandon, det vill sĂ€ga toner som glider mellan varandra, som för att betona desorientering, rentav illamĂ„ende. Det Ă€r helt enkelt mer krĂ€vande att lyssna pĂ„ toner som inte landar varsamt, utan rĂ€ta linjer för örat att följa. Balanssinnet rubbas, om man sĂ„ vill.
Innan huvudpersonerna anlĂ€nder till Sverige, hörs stycket Gassed i en scen som Ă€r sĂ„ gastkramande, att den Ă€r svĂ„r att skaka av sig. Konsekvenserna av en ung mĂ€nniskas fatala beslut, ledsagas av ett strĂ„ktungt arrangemang som blöder av smĂ€rta. Kort dĂ€refter introduceras HĂ„rga, en plats som sjuder av liv, mycket tack vare de diegetiska inslagen (ljud och musik som ingĂ„r i sjĂ€lva handlingen); tjo och tjim och folkmusik. Bland annat förekommer en kontrollerad, distinkt utandning, till synes rituell som allt annat i HĂ„rga. Ăven ramsorna som folk trallar pĂ„ Ă€r specialskrivna.
Till de mest intensiva kompositionerna hör HĂ„rga, Collapsing, som endast övertrĂ€ffas av de 10 insprĂ€ngda sekunderna i HĂ„lsingland, som nĂ€r de exploderar skĂ€r genom mĂ€rg och ben. Mest bisarr Ă€r passagen döpt till A Language of Sex, i filmen en parningsrit ackompanjerad av himmelska körer och kollektiva stön. Det nio och en halv minut lĂ„nga stycket Fire Temple blir en slags summering av allt som har lett fram till filmens sista, skĂ€lvande ögonblick. Efter en praktfull stund, fĂ„r det förvridna slutligen sippra igenom. Gemenskapens bevarande krĂ€ver enorma uppoffringar â in med det nya, ut med det gamla, som bokstavligen gĂ„r upp i rök.
Den hedniska Sverigebilden
I en intervju med tidskriften FLM, resonerar Ari Aster kring hur det Ă€r att ta sig an en ny plats ur en utomstĂ„endes perspektiv. Att anvĂ€nda kulturkrockar till sin fördel brukar vara ett lyckat grepp. Generationer av biobesökare har skrattat och grĂ„tit till svenskheter filtrerade genom (den pĂ„ 1980-talet invandrade) Colin Nutleys blick. Vi blĂ„gula brukar annars Ă€lska att se oss sjĂ€lva genom amerikanska ögon. Ăven om Midsommar rĂ€knas som en amerikansk film, samt av budgetskĂ€l inspelad i Ungern, Ă€r helhetsbilden tillfredsstĂ€llande nordisk. Nyckelordet Ă€r (illusionen av) autenticitet. Förutom att titeln Ă€r pĂ„ svenska, Ă€r filmen en svenskamerikansk samproduktion och HĂ„rgaborna spelas av svenskar. Det bidrar till att Ă„skĂ„daren tror pĂ„ att filmen faktiskt utspelar sig i Sverige, vilket Ă€r viktigt för att inte heller musiken ska falla platt och bli exotisk karaoke.
Talar man om subgenren folkskrĂ€ck, dĂ€r Midsommar ingĂ„r, Ă€r det oundvikligt att nĂ€mna kultklassikern Dödlig skörd (The Wicker Man, Robin Hardy, 1973). Till skillnad frĂ„n The Blood On Satanâs Claw (Piers Haggard, 1971) och nyare rullar som Apostle (Gareth Evans, 2018) och The Ritual (David Bruckner, 2017), som alla har övernaturliga inslag, fokuserar Dödlig skörd och Midsommar pĂ„ mĂ€nsklig ondska. I den senare finns strĂ„k av svart humor, pĂ„ bekostnad av skrĂ€cken enligt vissa kritiker. Ari Aster sjĂ€lv har benĂ€mnt den som en âbreakup filmâ. Det Ă€r i slutĂ€ndan i betraktarens öga, men Bobby Krlics musik förstĂ€rker kĂ€nslan av att som sĂ„ ofta i skarp komik, bortom glada tillrop och kluckande skratt, finns ett stĂ€ndigt nĂ€rvarande mörker. Alla i HĂ„rgakulten ser ut att vara genomlyckliga, ett orovĂ€ckande naturtillstĂ„nd. Ljudmattor som skiner och krackelerar, skvallrar om hjĂ€rntvĂ€tt och de maniska leendenas charad.Â