Naxos

Portara, den ikoniska marmorporten som står kvar vid Naxos hamn, är en av de mest fotogeniska platserna på hela ön. Den byggdes som entré till ett tempel åt Apollon på 500-talet f.Kr. men blev aldrig färdigställt. I dag är porten en fristående ruin på en liten holme som du når via en kort gångväg, och den ser nästan overklig ut när ljuset förändras under dagen.

Ett av de bästa sätten att uppleva Portara är att komma strax innan solnedgången. Solen går ner bakom porten från vissa vinklar, och silhuetten blir en naturlig ram för himlen. Men det är också värt att gå hit tidigt på morgonen när det är tystare och svalare – särskilt under högsäsongen när det blir trångt på kvällarna.

Jag älskar Naxos för att ön känns som en plats där tiden andas långsammare och där jag själv gör detsamma. Det är något med hur ljuset faller över landskapet, mjukare på morgonen, nästan gyllene på kvällen, som gör att varje dag får en egen rytm. När jag går längs stranden och hör vågorna rulla in mot sanden känns det som om havet pratar lågt, som en gammal vän som inte behöver säga så mycket för att bli förstådd.

Naxos har en själ som är både stillsam och kraftfull. Bergen i inlandet reser sig med en självklarhet som påminner mig om att allt inte behöver förklaras eller rättfärdigas. De bara finns där. Små byar klamrar sig fast vid sluttningarna, vita hus med blå dörrar, katter som sover i skuggan och människor som hälsar med en blick som säger att du är välkommen även om de inte känner ditt namn. Det finns en värme i mötena som inte känns påklistrad, den är vardaglig och därför äkta.

Maten på Naxos är en kärlekshistoria i sig. Smakerna är enkla men djupa, som om varje råvara har fått ta sin tid. En tomat smakar verkligen tomat, osten bär på berättelser om betande getter och solbränd jord. När jag sitter på en liten taverna, med vinden som leker i håret och ett glas vin som fångar kvällens sista ljus, känner jag mig märkligt hemma. Inte för att allt är bekant, utan för att inget kräver att jag ska vara något annat än den jag är just då.

Det jag älskar mest är kanske känslan av frihet. På Naxos finns utrymme att gå vilse, både bokstavligt och inombords. Små vägar slingrar sig genom landskapet och leder till stränder där fotspåren i sanden snabbt suddas ut av vinden. Där kan jag sitta länge och bara titta, låta tankarna komma och gå utan att hålla fast vid dem. Ön tillåter det, den uppmuntrar till det.

Naxos lär mig att skönhet inte alltid skriker, ibland viskar den. Den finns i doften av timjan som värms av solen, i ljudet av cikador en het eftermiddag, i hur havet skiftar färg från djupblått till nästan genomskinligt turkost. Den finns i ögonblicken mellan saker, när inget särskilt händer men allt känns rätt.

Naxos är ju en av de vackraste platserna på jorden, men det finns ju andra ställen också. Och man kan ju inte bara åka tillbaka till samma plats år efter år. Ibland måste man vidga vyerna. :-)

Om man gillar stränderna på Naxos så verkar Mallorca vara ett bra alternativ eftersom ön har ett gäng riktigt fina stränder. Om det är Grekland man i första hand går igång på, dvs byar med slingrande gränder så verkar Parga på fastlandet vara supermysig. 

Naxos ligger lite oväntat i topp hos många greklandsresenärer. Kanske beror det på att ön är lagom otillgänglig. Man kan ju inte flyga direkt hit, utan måste åka färja eller ta inrikesflyg.

För när man åker till Grekland så vill man ju ha gott om stränder, tavernor och hotell att välja på. Men man vill helst att mängden andra turister ska hållas till ett minimum.

Ett sätt att uppnå det är att åka under lågsäsong. Ett annat sätt är att välja öar som Naxos. För så fort det är lite knöligare än att bara ta taxi från flygplatsen till hotellet så tappar man genast en handfull konkurrerande turister.