midnatt marodör

ge det en spin the internet ego death, kehlani you should be here, drake if your reading this it’s too late, currensy pilot talk III, tyler the creator cherry bomb, sicko mobb super saiyan vol 2, chief keef sorry 4 the weight, maxo kream maxo 187, starlito introversion, mwuana 2: collèn & chords / 1: spiridon, future beast mode, beatking houston 3 am, action bronson mr. wonderful, kevin gates murder for hire, hudson mohawke lantern, tut preacher’s son, the alchemist israeli salad, donnie trumpet & the social experiment surf, theesatisfaction earthee, pj walking around pools

DANG tuxedo tuxedo vic spencer the cost of victory thundercat the beyond / where the giants roam lupe fiasco tetsuo & youth jamie xx in colour kendrick lamar to pimp a butterfly rae sremmurd sremmlife vince staples summertime ‘06 boosie badazz touch down 2 cause hell

KAMEHAMEHA earl sweatshirt i don’t like shit, i don’t go outside: an album by earl sweatshirt future 56 nights young thug barter 6

ugh wale the album about nothing, tyga the gold album: 18th dynasty (”executive producer kanye west” börjar betyda väldigt lite)

my bad, grejer som kanske hade tagit plats men inte lyssnat än arca xen, kamasi washington change of the guard, dr. yen lo (ka) days with dr. yen lo, camp lo ragtime hightimes, lil durk remember my name, miguel wildheart, main attrakionz 808′s & dark grapes III, meek mill dreams worth more than money, ty money cinch de mayo

halvårets bästa ‘14 tejps & albums (sen lyssning...) lil herb welcome to fazoland, nicki minaj the pinkprint

värda gamla albums jag hörde för första gången stevie wonder hotter than july (1980), stevie wonder songs in the key of life (1976), marvin gaye i want you (1976), 2pac me against the world (1995), saafir boxcar sessions (1994)

några bra låtar (borde posta lista med det som inte ligger på spotify oxå)

young thug “paradise” (prod. allen ritter)

(OBS LISTAN ÄR INSPIRERAD AV SOMRIG ICE CUBE)

gunplay “wuzhanindoe (ft. yg)” (prod. dj mustard)

om västkustens gangsta rap var pop idag som på 90-talet skulle det här finnas med på mångas listor. extra plus för att din granne & ej-rapfan kompisar kommer hata den.

boosie badazz “all i know (ft. pj)” (prod. london on da track)

inte din typiske boosie-låt men en boosie-fierad sommarlåt med grönsaker som “misery loves company so hating is all you know” ger näringen allt annat tjockar upp en med.

lndn drgs “uza trikk ft. g perico, earl swavey & asap yams)” (prod. sean house)

låt man ställer sig på huk till, slickar läpparna, stryker lillfingrarna över ögonbrynen & flexar en a-hundred-million-dollar smile till nån donna. RIP YAMS.

skizz “rök (ft. marre)” (prod. skizz)

FUNKIGA KNYTNÄVSSLAG. svensk raps skickligaste. dom skickligaste eller vettigaste är inte alltid populärast men man hoppas att erkännandet sprider sig starkare för varje år.

meek mill “check” (prod. metro boomin & southside)

samma meek mill-låt som alltid men utan nån rad som sticker ut. å andra sidan fick det mitt huvud att studsa runt så mission accomplished d v s NEVER CHANGE.

young thug “hey i” (prod. london on the track)

massa osläppta rich gang låtar läckte ut för ett par veckor sen & nu hittar jag något gott varje dag typ. allt med young thug är sommarlåtar för lyckan inom rapundrets läten är en sprutande fontän man vill bada i för alltid.

vince staples “señorita” (prod. christian rich)

video: vic spencer “relapse”

album: vic spencer “the cost of victory” (bandcamp / spotify)

chicago-rapparen vic spencer har efter ett par år av lokalt features-arbete (vic mensa, kidz in the hall, tree) & egna projekt, börjat få väl förtjänad uppmärksamhet i år. han är en grinig & hilarious rapsnubbe med en distinkt kultiverad stil & flow som indikerar transparant underjordisk rap-fandom utan att buga åt nån som självklar husgud.

rapparens vis att förmedla frustrationer & irritationer “the cost of victory” påminner om många 90-tals akters peaks. namn som främst organized konfusion, redman, the pharcyde. de var allsidiga akter som kunde rappa om vad som helst, behandlade varje låtkoncept med sin version av omsorg & värnade om hantverket lika mycket som dom värnade om sina rapstilar & röster. 

vic spencer delar samma sorts färdigheter & rap-filosofi men har en aggressivare disposition. hur & vad han argumenterar (med en uppdaterad underjordraps idiom) får sitt uttryck med lyricism som trycker på driv, seriositet, irritation - han betonar varje resonemang med vad han anser är passande idéer & tonfall. ämnena & känslorna informerar flow & energi i symbios, & när som helst kan de byta roll gentemot varann, & det kan vara i en rad eller fler för att sedan byta skepnad igen. hans kvicka flow är flexibel, & han rider nästan aldrig shotgun på trumrytmerna utan hoppar runt i olika oväntade flowmönster. spencer är i total kontroll fastän han ibland låter som att han ska spricka av ett ängsligt lekfullt sug efter att bara rappa för sakens skull.    

spencer är alltså bra på att jobba obegränsad inom de riktlinjer han bestämt sig att följa, vilket hjälper honom ha en uppfriskande släng av oförutsägbarhet inom dessa igenkännliga ramar. på “relapse” & albumet jobbar han med så många ytterligheter att hans tankar landar som den avgörande träslags-smällen på en piñata: “niggas say i can’t rap, i drop a bomb on his crib/ niggas claim they get money, that don’t make you a better person/ it just means you suck dick while you working”. med andra ord: pengar är väl bra, men bara för att du lärt dig ta order så gör det dig inte till en bra människa. att skriva ut det är självklart inte lika minnesvärt poängterat som spencers eleganta vulgaritet.

stream: jodeci “what about us”

jodeci var den farliga r&b-gruppen under det tidiga 90-talet, vilket de till viss mån verkligen försökte leva upp till om det här fantastiska fotot är något att döma av. allra främst stod de ut med att ta till sig mycket av raps raka rör-mentalitet utan att förlora soulens känsla för intimitet (the gawd Marvin Gaye ju). istället för att smörsjunga i cirklar, smörsjöng de i klarspråk. du & jag - nu. 

yttrandefrihetskämparna 2 live crew hade vid 1993 funnits ett tag men deras vulgära miami bas-raps om “pussy poppin’” var det inget romantiskt över. det var kul eller förolämpande beroende på vem du frågar, men definitivt inte sexigt. jodeci & liknande new jack swing-vaggande sångare osade det sex om & spelade inga spel. för dom behövde inte mycket sex vara nån stor grej så fuck it: "klart vi ska göra låtar som heter ‘freek ’n you’”. de banbrytande sex-omanerna jodeci förtjänar världens skål & deras avtryck ligger kvar & inspirerar dagens harmoniserande ratchet-sångare som stjärnskottet ty dolla $ign, tee flii, eric bellinger & otaligt många andra. 

video: uglyfrank "bossa" (prod. kream team)

i “bossa” får energin som depressionen, ångesten & stressen medför ett kaotiskt & kathartiskt utlopp. det påfrestande kaoset av ens omständigheter, & det psykologiska spelet som är existens, väller ut i verserna som översvämningar tills refrängerna & slutet hoppar in & sätter lock på seattle-rapparens känslotömningar. uglyfranks flow är en förlängning av det senare, han är pricksäkert högljud och rapp tills tvärtom, & hur - & när - han gör som han gör är härliga i stunden-ögonblick. rösten kastas ibland åt olika håll men är för det mesta betydligt vanligt-låtande.

soundmässigt påminner det lika mycket om odd future som tidig tde. igenkännligt men alltid benäget att försöka ta de mindre självklara vägarna vare sig i rappen eller beatsen. uglyfrank låter alltid distinkt - de avigt teatraliska utspelen på “bossa” låter bra, & låter upprepande som nåt som verkligen behövde löpa amok. 

mixtejp: uglyfrank “bobby hill ep”

video: uglyfrank “leftova” (prod. kream team)

stream: ludacris “beast mode” (prod. 1500 or Nothin’)

förr länge sen (ca 2000 - 2001 aka i’m old) var ludacris en av rapparna bland en handfull skara (andra exempel: busta rhymes, missy elliott, redman) som verkade ha mest skoj. vare sig i låtarna eller i sina musikvideos stack han ut med sina överdrivna punchlines, gester & blickar. med åren mattades den där särskilda, unga energin av & sen dess har det inte varit lika kul att lyssna på ludacris. c’est la vie o s v. han kör fortfarande med mycket popkultur-referenser, punchlines, skryt av gamla skolan & ett högt tempo. ludacris har inte tappat flowet eller fått avsevärt sämre smak i beats, ibland gör han än sånt man vill lyssna på då & då, men det kan känns en aning för konstlat, forcerat. man gör ingen jättemiss om man missar ny ludacris-musik.

mixtejp: future “56 nights” (prod. southside & tarantino)

stream: meek mill “monster” (prod. jahlil beats)

okej, tydligen två månader gammal men det är nytt för dessa öron & vafan spelar det för roll när meek mill sprutar eld över plingande mastodont härj. för nån månad sen släpptes “b-boy” vilket är bra när meek mill rappar, okej när big sean gästrappar & sämst när asap ferg gäst-harklar sig (förstör livskvalitet o s v). innan dess frälste mill & boosie oss i höstas med ett av 2014s främsta; “fym”.

det senaste året skulle meek mill ha släppt en uppföljare till sitt första storbolags album men istället hamnade han bakom galler för att sedan släppas & bli en power-rap couple med nicki minaj. vafan har det med "monster” att göra då? när han riktar sin klösande överlevnadsinstinkt mot street rap, & inte att göra musik lite hur som helst som på 2012s fläckfyllda solodebut “dreams & nightmares”, har philadelphia-rapparens musik en febrig omedelbarhet. kanaliseringen av all positiv & negativ energi han har samlat genom åren, & speciellt det senaste året, kommer ut som gigantiskt flammande lågor när målet med låten är att mörda ett beat. refrängen, som mycket möjligt fyrdubblar chansen till bruten nacke gånger oändlighet, upprepar han mantrat "the money turned me into a monster/ the money turned my noodles into pasta/ the money turned my tuna into lobster/ they want to do me, I maneuver like a monster."

begåvad ungtupps lir är en styrka med omätbar räckvidd när det blåser friskt vid seglet (HAJP), så varför försöka omvandla eller kvantifiera det till ett mainstream album-event med för många kockar & features ("oxymoron")? hur ofta är inte tejpet eller indie-släppen ändå bättre än den "officiella" debuten? det förklarar existensen av "rich gang: the tour part 1" (de ska på turné strax sååå du hajar) lite men är definitivt inte hela sanningen, för som internet belyst tidigare är young thugs förvirrande kontraktsstatus något av ett olöst fall för nästa säsongs "true detective" eller zombie-"twin peaks". 

andra antaganden & funderingar tejpet kan frammana är att dessa sorters samarbeten känns osmakligt cyniska - en veteran sällar sig med två stigande stjärnor i hopp av att bara vara i samma sfär som hajp smittar. dessutom, att låta pappa birdman ta över young thug-segertåget är att fokusera på rapparens potentiella mega-popularitet före kraxande experiment, det är dock något thug har navigerat med oemotståndliga resultat i år. som gäst på t.i.'s "about the money", tygas "hookah" & så "lifestyle", den första officiella låten att belysa samarbetet & kemin med rich homie quan under birdmans flagskepp rich gang, anlände låtarna under olika skeden i somras. de blev någorlunda populära bland rapfans, hade en bejublad mottagning, & befäste thugs position som raps pålitligaste feature 2014. 

det sagt, en kollab-mixtejp med 20 låtar är mycket att satsa på efter bara en bra singel. tejpet är även i det avseendet ett uppenbart drag för att casha in på hajp. projektet drivs inte av djupare tanke än "släng in de allra bästa låtarna i tracklistan NU!!! omslaget måste ta som mest 10 sek att göra annars får någon annan jobbet!!!!". ta till exempel mastringen av "i got", den är mixtejp-charmigt åt helvete. ljudnivån sjunker random & höjs random, vilket självklart försvårar lyssningen av den annars tungt basiga låten. å andra sidan, trap harmonier om baller-sliskiga bravader & street musik mantran som borrar sig in i huvudet & lämnar blodiga skruvar till spår på pannan (vi är alla dr. young thug-ensteins monstrer under hans verser), är vad vi får så förlåt mig pappa birdman du är ju för fan miljonär vad fan vet jag. om tekniska fel är noterbara misstag, alltså inte gjord av soundmässiga skäl, & för mycket att överkomma, förstår jag delvis. som mixtejp-lurkare är det dock inget jag stör mig på eller nästan funderar på än som en mindre ytlig audio svaghet bland större betydligare styrkor. 

som på perfekterad trans gurglar & jämrar atlanta-rapparna melodier & falsett-stön över glatt & rått trap-slammer i långa begåvade sträckor (birdman håller sig mest borta förutom under sina tusen "rich gang" adlibs). rich homie quan har i snart två år gått från future-copycat till rich homie quan - hans sångregister-obefintliga röst hasar autotune-fritt & dramatiskt genom melodier & texter om så kallat vin, kvinnor & sång. för thugs del ligger hans styrka, på just det här tejpet, i att bemästra känslan för stora låtar med bred-lyssnar potential utan att det står i vägen för the young thug experience.

allt ylande, kraxande, flaxande på mixtejpet är ett bevis på att raps modernaste stilist har bemästrat sin första genre; blockbuster-singeln. rädslan är att det här är det enda han får eller uppmuntras att göra under bossens & musikbranschens order, men varför oroa sig när något formulariskt för en gångs skull låter vitalt? "war ready", "see you", "flava", "730", "hate i", "tell em (lies)" (kära nån) är ett gäng som besitter otvingad & smittsam eufori, & är representativ för majoriteten av tejpet.

video: snootie wild "made me (ft. k camp)"

hudlös & melodisk street rap (fenomenale kevin gates) är en kär stapel inom sydstats-rap, oavsett vart i södern det härstammar ifrån. i det här fallet tar memphis-sonen snootie wild ett segervarv över hypnotiskt pling, fingerknäppningar & skakande bas. fraser som "haters do not faze me" är föga originellt, men att fånga en känsla (som välförtjänad triumf) ger vikt till orden. komplext är piss om det inte lyckas med sina intentioner, för i sitt viktigaste avseende, är "made me" storslaget okomplicerad. 

stream: nas "one on one" (prod. chris large)

stream: metro thuggin ”the blanguage” (prod. metro boomin)

glöm inte den ursprungliga källan när bajtandet börjar: zero-fuck-giver young thug kom & segrade ett par gånger i rapträsket (kritikerrosad av internet & gucci mane, birdman, kanye o s v). tills hans skivbolagssituation blir löst, är han dock i träsket än, & därför har han kört offensivt med några halvljumma mixtejps under 2014s första hälft. inget har toppat 2013 tejpet "1017 thug”, istället har han showat sin tekniskt breda & kreativt bångstyriga kapacitet på feature efter feature, oavsett om han lånar ut sin stjärnglans & hype-cred till välkända eller okända. att nästan gurgla fram orden är i teorin för jävligt, precis som när watson anser att sherlock är för fucked up & labil med sina teorier tills sherlock flippar det hela & krossar watson med ett klassiskt min-elementäre-vän-kommentar & löser något fall hög på morfin. en slags tyskland & brasilien utklassning. hatten av för sherlock (& hans main slagpåse lol watson).

varje låt, vers, ord på dessa features är en pik. ett sätt att säga “min elementäre hater”. stilistiskt djup med flows on flows, & modulerande av rösten, slinker han oftast förbi den kändare huvudartisten för att droppa sin pikanta eccentritet & så sitt frö; att låta en människas introduktion till young thug markeras av det undermedvetna själsropet #NEVERFORGET. 

så i dagens “CSI: SOMMAR MARODÖR” presenterar jag följande bevismaterial;

tyga “hookah (ft. young thug)” (prod. london on da track) 

t.i. “about the money (ft. young thug)” (prod. london on da track)

rich gang “lifestyle (ft. young thug & rich homie quan) (prod. london on da track)

peewee longway “juice (ft. young thug)” (prod. cash money ap)

rome fortune “smokin’ aladdin (ft. young thug)” (prod. dun deal)

gucci mane & young thug "bricks"

samt några kalas solodängor:

young thug “baby (ft. trae the truth)” (prod. london on da track)

young thug “old english (ft. freddie gibbs & asap ferg)" (prod. salva & nick hook)

stream: partynextdoor "recognize (ft. drake)"

avgrundsbas & lean-sliriga melodier som får en att säga fuck it & släppa loss narcissism, kåthet & bli sliskig med glaset, vårdslös med smsen & ofrånkomligt dryg. gå från oförarglig existens till pissigt jobbig kroppsmassa. som alla dessa anti-hjältar på tv med sina svagheter men yngre, meningslöst ytligare & i stunden skevt tillfredsställande. tack gode based god för resorb. & kebabpizza.

update: låten försvann från partynextdoors soundcloud-konto men finns än så länge på youtube här.

DON'T CALL IT A COMEBACK (EXCEPT DO). PS, DÅ ÄR DET AVKLARAT. PS 2, NÅN SOM VET HUR MAN EMBEDDAR UTAN ATT DET MISSLYCKAS 358 GGR I RAD & MAN BLIR TVINGAD ATT GÖRA OM EN HEL POST TILL LÄNK-VM?

n3ll “rtv respect the vibe (ft. denzel curry)” (prod. tommy kruise)

sugen på g-funk, bay area & bone thugs? 90-tals vibbar överlag? på en & samma gång?

på "respect the vibe" är stilen, flowet, känslan innehållet. mixtra med stilar för att kanske komma med något nytt i andra änden. vet inte om de lyckas helt, låter mer som en splittrad homage än något originellt, men när 808s basen kacklar & synten gnäller, då är det som att vara 7 igen & förundras & hypnotiseras av g-funkens catchiga oljud.

rich gang "lifestyle (ft. young thug & rich homie quan)" (prod. london on da track)

livsstilsporr. kanske inte den nödvändigaste grejen i världen, men skulle man börja lista upp nödvändigheter skulle det sluta med att det endast står roliga saker som luft, vatten & mat. ack, lyssna på young thug, stil-virtuos & melodi-lirkare. lite tråkig tomt om det vore lunkande framgångssnack, bättre är det med kraxande energisk & själv-bejublad skrytsnack.

riff raff “introducing the icon” (prod. deezus)

som att bomb squad & public enemy bestämde sig för att ändå låta flava flav släppa en soloskiva 1991 efter ihärdigt tjatande. ett hårt, kaotiskt beat med tjutande sirener & hög klassig absurd själv-mytologisering av evigt polariserande riff raff. skrev om riff raffs album "neon icon" nyligen här.

mariah carey “dedicated (ft. nas)” (prod. hit-boy)

som nas-stan vill jag inget annat än se nas glad. & sedan 2012s härligt bitterljuva album "life's good" verkar han acceptera sin plats som nostalgi-symbol för den gamla såsom nya generationen. känns något restriktivt för någon av hans kaliber men han välkomnar det för han känner sig lyckosam över att ha erfarit saker vi andra aldrig komma förstå helt. 80-talet med brejkdansandet i parkerna, freestajlandet i skolan & dåtidens hajp gällande rap storheter som rakim & big daddy kane. som nas beskriver det hela i mariah caryes catchiga "dedicated" (ett av många ljusglimtar på hennes nya album), med sån entusiasm för forna & ärorika tider, blir jag nästan avundsjuk på honom. han radierar fridfullhet. 

piraterna “astma” (prod. durim kid)

brukar vanligtvis inte få astma av svensk rap men när det händer, är det extra inspirerande. det är en adrenalin rusch med auto-tune refräng från malmö-duon piraterna. just den här typen av stor, maximalistisk rap-tank görs sällan på svenska, inte minst övertygande. en svensk version av konceptet är i tiden, även om "astma" är småfånig för den handlar ordagrant bara om hur grym låten är. deliveryn är dock sprudlande energisk & smittsam, viktiga ingredienser i att få folk att vilja röja sönder till ens låt. 

skizz “rostig slev (ft. marre)” (prod. skizz)

tree "no faces (ft. danny brown)"