Bergelin

För varje plagg vi tar fram kan man tänka att det skulle gå lättare och snabbare. Sanningen är snarare den motsatta. Med tiden har vi blivit tryggare med produktionsprocessen och än mer uppmärksamhet läggs då istället på passform.

Vår målsättning är att ett Bergelinplagg skall vara en garderobsfavorit. Ett plagg att ta fram när inget annat känns riktigt bra. Alla har vi väl nån gång slitit ut och provat hela garderoben för att tillslut återvända till det trygga och välbeprövade, Inget fel med det. Ett plagg skall förstärka bärarens känsla av välbefinnande och trygghet och inte begränsa rörelsefrihet eller självförtroende.

Att göra plagg med retrokänsla för moderna människor är en utmaning. Snittet och stilen skall kännas genuin men många detaljer behöver arbetas om. Allt var inte bättre förr. Kläder skall passa kroppen och inte tvärtom.

Klänningen Lisa är en ny modell från oss och vi har lagt ner mycket tid på att få till den just så som vi vill ha den.

En holkärm som ligger mjukt över axeln och är precis lagom ringad för att inte skava i armhålan men utan att vara för öppen.

Midjan skall vara avsmalnande men för att passa lite fler kroppstyper har vi valt att låta ett knytskärp snöra åt istället för att göra den allt  för snäv.

Fickorna skall vara sköna att gömma händerna i, dekorativa och användbara. 

Ringningen i halsen skall ligga bra och den extra vidden fördelas lagom över bysten och samlas i midjan.

Ingen detalj skall kännas onödig och plagget skall följa din kropp och dina rörelser.

En dag för nio år sedan när jag gick nerför Kristianstadsgatan i Malmö fick jag syn på en lapp i ett skyltfönster. En butik sökte lokala designers att samarbeta med. Ett frö såddes i mitt hjärta och jag gick hem och satte mig vid symaskinen och gick någon vecka senare med darrande steg dit för att visa upp vad jag åstadkommit. Försäljningen tog fart omgående med en söt top som jag sedan producerade i raketfart i vår lilla lägenhet.

Ett par månader senare hade den lilla butiken MEME flyttat till Lund och jag var sugen på att öppna eget. En liten lokal insprängd mellan ett livs och en datatillbehörsbutik på Simrishamnsgatan blev min! Där spenderade jag dryga två år och sydde för allt vad tygen höll. Det var minst sagt rätt kämpigt men jag bet ihop och jobbade på. Mitt arbete uppskattades av kunderna som hittade dit och det gav mig hopp för framtiden och mod att fortsätta.

Dryga två år senare flyttade jag in med min butik hos två grabbar som drev skivbutiken Rundgång/Deleted Art. Där har jag huserat sedan dess med ateljé bakom butiken. Sex år av mycket skoj, mycket musik, många nya vänner, mycket glädje och många besvikelser har passerat. Men framförallt har jag i den här kreativa miljön byggt upp mitt varumärke till vad det är nu.

Arbetet med att försöka leja bort sömnaden och därigenom kunna öka upplagan på plaggen gav först ett par kostsamt misslyckade försök. Till slut kom jag fram till vad jag gjort för fel. De samarbetspartners jag valt var rekommenderade av andra. Genom att själv göra ett grundligt undersökande förarbete hittade jag tillslut det företag i Litauen som jag jobbar med idag och som är fantastiskt duktiga. Nu kan jag i lugn och ro vidareutveckla produkterna och märket. Många planer för framtiden finns. Att ta fram tyger med eget tryck är en av dem!

Efter nio år känner jag äntligen att jag hittat min nisch och mitt uttryck. Bergelin står för tidlöshet och kvalitet. Produktionen sker nära slutkund och miljövänliga material används då det är genomförbart. Svensk textilhistoria ligger mig varmt om hjärtat och inkorporeras i Bergelinstilen.

Tidpunkten har kommit då det är dags för mig att släppa taget om butiken i Malmö och satsa helhjärtat på klädmärket. Därför kommer butiken på Kristianstadsgatan i Malmö att stänga efter sista september i år. Slutet på en era och ett årtionde av mitt liv och början på något nytt och nervöst spännande. Beslutet fattades i våras och känns helt rätt men såklart också väldigt vemodigt. 

Jag känner mig stolt över vad jag åstadkommit så här långt och tacksam för det mottagande som mina plagg fått. Med en rekordsommar i ryggen är jag motiverad och inspirerad att nå nya målsättningar.

Våra plagg finns redan idag i ett par butiker i Malmö, Göteborg och Stockholm och kommer självklart också att fortsatt gå att köpa via webshopen.

Från utställningen "Textilsommar" på Virserums Konsthall där jag deltar med delar av min yllefiltsamling.

För inte länge sedan producerade vi i Sverige själva de flesta av de textila varor som konsumerades på den inhemska marknaden. Det här förflutna är så nära att jag precis missade det. Ungefär när jag föddes 1980 stängdes de sista större textil och konfektionsfabrikerna runt om i landet. I grannbyn Åseda fanns Konfektionsaktiebolaget Garpen och i Sjunnen Vetlanda Ullspinneri AB som tillverkade yllefiltar under konstnärlig ledning av Inga Bergfeldt.

Jag är omättligt fascinerad av svensk textil- och konfektionsindustrihistoria. Att hitta ett äldre plagg med originallappar kvar eller en riktigt vacker och välbevarad yllefilt ger en djup tillfredsställelse som sträcker sig bortom det rena hamstrandet.

Så kallade bäddfiltar i ylle som de Du har framför dig fanns i stort sett i varje hem fram till 1960-talet. Sängen bäddades med under- och överlakan. Det med spets eller hålsöm dekorerade överlakanet täckte bara ett par decimeter av filten och lämnade resten synlig. Filtarna kunde därför med fördel göras mönstrade. Vävtekniken jacquard användes ofta. En teknik där fram- och baksida får samma mönster men i motsatt färgställning. Överlag var hög kvalitet och lång livslängd mer regel än undantag för alla typer av varor och starkt efterfrågat.

Det är här det, i min mening, skapas magi. Funktion, form, naturmaterial och kvalitet i ljuv harmoni och produkten blir fulländad. Kontrasten till dagens bytut- och köpnyttsamhälle blir skarp och det förflutna framstår som något beundransvärt.

 Jag vill dock inte på något sätt vara en bakåtsträvare. Sanningen om det förflutna är sällan så enkel som vi i retroperspektiv vill göra den. Den svenska textil- och konfektionsindustrin, liksom den nuvarande i länder som Kina och Bangladesh, krävde mycket av sin arbetskraft. Fram till tidigt 1800-tal var spinnhus synonymt med kvinnofängelse och följaktligen att spinna garn en syssla med verkligt låg status. Mot slutet av 1970-talet utsattes den svenska tekoindustrin för hård konkurrens av importvaror från låglöneländer. Ackordsömnad och uppskruvat arbetstempo slet på de, oftast kvinnliga, anställdas kroppar.

I den litteratur jag tillgodogjort mig finns många exempel på excentriska, oftast manliga, företagsledare som visserligen gjorde gott för sina anställda men samtidigt styrde med järnhand. Förmåner som företagshälsa med egen läkare, arbetarbostäder, dagis, fritidsaktiviteter i egna lokaler, dans och andra festligheter bidrog till en god stämning på arbetsplatsen men allt ändå på nåder och med den anställdes lojalitet och självuppoffring som självklar.

Tekoindustrin lär vara den första som når ett icke industrialiserat land. Att inte ha någon sådan skulle därför vara ett mått på framgång för en nation. Ett mycket cyniskt tankesätt tycks det mig. Varför är tanken på att vi själva skulle kunna tillverka de produkter vi faktiskt använder så främmande? Varför krävs det människor i ett annat land för att utföra dessa arbeten och varför värderas deras insats fortfarande så lågt?

Ser Du lite annorlunda på filtarna nu? För mig är det så. All den här historien finns inneboende och omger dem med en vemodig och stark utstrålning.

Ett stycke svensk textilhistoria bakom ryggen i fåtöljen ger därför inte bara en fysisk värme utan omfamnar även själen och minner om en tid som tycks mig lugnare och mjukare. Ja rent av vänligare.