New York 1986 kom till BjörksÀtra 1989.
Han var 14 Är och PissbÀcksrampen var samlingspunkten för alla som var nÄgot. RÀttelse. Alla som var nÄgot i  hans vÀrld. Ingen visste vem som hade byggt rampen, den var en rest frÄn den förra SkateboardvÄgen och nu hade nÄgon upptÀckt den igen. Ryktet spred sig bland alla som hade en brÀda, och sÄ smÄningom vidare till andra som bara gillade att ligga i grÀset med en folköl och titta pÄ medan andra slog sig i misslyckade försök pÄ tricks. I början av sommaren var det inte ens tricks, dÄ handlade det mer om vilka som
vÄgade droppa in och vem som pumpade högst. Det var inte bara att den var hög och brant, den hade skarvar mellan plywooden som var sÄ breda att de som ville öva pÄ att droppa in frÄn en lÀgre höjd kunde klÀmma in brÀdan dÀr och sedan kliva upp pÄ den.
Det var en gammal och sliten ramp med det var inget som nÄgonsin skulle hindra nÄgon.
För mÄnga av oss skulle den hÀr platsen komma att representera mer Àn bara sommaren vid bardomens slut. Det var hÀr vi hade vÄr första fylla och vÄr första kÀrlek, hÀr var fest, dans och samtal som skulle forma de personer vi sedan blev. Men det var mer Àn sÄ, det var en hel kultur, jag hatar att sÀga det, men en livsstil, en helt egen vÀrld dÀr vi levde efter vÄra egna regler kring en medelpunkt av plywood och masonit. Det var hÀr jag för första gÄngen sÄg andra ha sex ogenerat i en folksamling, det var hÀr jag smakade min första joint och för första gÄngen sÄg nÄgon injicera heroin, och allt bara hÀnde i ett konstant flöde av upptÀckarglÀdje. Det fanns inga bra eller dÄliga erfarenheter, allt var erfarenhet, punkt.
Alla har en plats, en tidpunkt, dÀr de placerar nÄlen i kartan över sitt liv. En plats dit man nostalgiskt kan peka och sÀga att det var dÀr jag definierades som mÀnniska. För oss var det PissbÀcksrampen vid grÀnsen mellan StensÀtras villaomrÄden och miljonprojekts- byggnaderna i BjörksÀtra. Det var en perfekt plats, helt undangömd frÄn resten av vÀrlden. Bortom bÀcken lÄg en skog som mest anvÀndes av hundÀgare, Ät de andra hÄllen lÄg en Àng följt av fotbollsplaner, en liten skog till och runt rampen ett grönomrÄde som ingen skötte om. Det blev som en egen liten isolerad vÀrld dÀr vi inte störde nÄgon, och aldrig blev störda.
PissbĂ€cksrampens etymologi Ă€r inte sĂ„ komplicerad nĂ€r man kĂ€nner till den. Tre ord sammanskrivna till ett. Ramp Ă€r en ren beskrivning av vad det var, du vet, en skateboardramp. BĂ€ck handlade mer om var den var lokaliserad. Ăven om bĂ€ck kanske skapar fel mentala bilder, det var mer ett stort dike som alltid var fyllt med vatten i olika bruna nyanser. Hur som helst sĂ„ lĂ„g rampen bredvid detta vattenhĂ„l som vi alla hade valt att kalla för en bĂ€ck. NĂ€rmare bestĂ€mt en pissbĂ€ck, eftersom den ocksĂ„ tjĂ€nstgjorde som urinoar sĂ„ fort nĂ„gon kĂ€nde ett tryck i blĂ„san (mest killar men inte bara). Piss var med andra ord en handlingsförklaring. En ramp som lĂ„g vid en bĂ€ck som alla pissade i.
PissbÀcksrampen motherfucker.
Det var ingen bÀck nÄgon frivilligt badade i, med det inte sagt att det inte regelbundet badades i den. Att bli islÀngd i PissbÀcken var nÄgot som alla var nervösa för, samtidigt som mÄnga i hemlighet hoppades pÄ att bli det eftersom det betydde att man var initierad. Exakt vad man var initierad i och varför man blev det av att Äka ner i det bruna Àckliga vattnet var aldrig helt klart, det var mer en allmÀn kÀnsla som handlar om nÄgot som uppstÄr pÄ platser dÀr ungdomar kan umgÄs utan att vuxenvÀrlden visar sig för mycket. Vad det i praktiken innebar var att de Àldre jagade nÄgon av de yngre för att kasta ner personen i bÀcken. Det var alltid en massa motstÄnd frÄn den som skulle i, men det var aldrig nÄgon som kom undan eller som försökte fly bort frÄn omrÄdet. Det bara jagades kring rampen tills den tilltÀnkta oundvikligen Äkte i. EfterÄt var det aldrig nÄgra sura miner, bara överlyckliga klagomÄl frÄn offret.
I Hans (det Àr Han, som i Han Solo) minne sÄ slÀptes Beastie Boys License too ill, Run Dmcs Raising Hell och Tougher than leather, LL cool Js  Bigger and deffer och Walking with a panther, Public Enemies, It takes a nation of millions to hold us back och Anthraxs State of euphoria och Among the living alla den sommaren 1989. Det var de skivorna som var pÄ blandbanden som spelades i bergssprÀngarna i grÀset och det var de han lyssnade pÄ hela tiden, om och om igen, pÄ kassettband i sin gula Sony walkman Sport, den vattentÀta modellen, som han fÀste i sina neonfÀrgade surfshorts medan han Äkte brÀda. Det var bakgrundsmusiken till allt han gjorde, hela tiden, till och med nÀr han satt och pratade med nÄgon hade han hörlurarna i öronen med musiken pÄ lÀgre volym sÄ att han skulle höra vad den andra sa.
âVa?â sa han medan L.L. berĂ€ttade om vad han var för sorts kille i jĂ€mförelse med nĂ„gon annan kille som hade en tjej L.L. hade erövrat eller planerade att erövra. Sofia slog irriterat pĂ„ sladden sĂ„ att hörluren Ă„kte ut ur örat. De satt uppe pĂ„ rampens ena platĂ„ med copingen i knĂ€vecken för att se solen stiga upp. Och för att de dagen innan hade insett att de aldrig hade upplevt platsen utan andra mĂ€nniskor omkring, och tidigt pĂ„ morgonen var det störst chans att fĂ„ vara ensamma.
âJamen, ta ur de jĂ€vla hörlurarna ur öronen nĂ„gon gĂ„ng sĂ„ kanske du hör vad man sĂ€ger,â sa hon.
Han skrattade och hĂ€rmade henne. âBubu, bu bu bu bubu bububububu bu bububu bubub bu bubu bu bub bub bub bubu.â
âJag sa: vad vackert det Ă€r.â
Han sĂ„g bort mot horisonten och nickade instĂ€mmande. âDen hĂ€r fĂ€rgdoften kĂ€nns lite fel i sammanhanget bara.â
âJa, den stör lite,â instĂ€mde Sofia. âOch det dĂ€r pysande ljudet som varvas med det som lĂ„ter som en kula som Ă„ker upp och ner i en metallbehĂ„llare Ă€r inte heller helt passande?â
âNej, det kĂ€nns inte helt naturligt,â sa han.
De blev tysta igen, satt och sÄg ut mot fotbollsplanerna och himlen. De hade precis börjat lÀra sig röka och Sofia plockade ovant upp en cigarett och tÀnde den tillgjort. Sedan satt de och delade den anstrÀngt mellan varandra, spottade och försökte göra rökringar utan att lyckas. Det var rökning för sakens skull, sÄ som vi alla börjat en gÄng, inte för att det var gott eller pÄ grund av nÄgot beroende.
Ska vi göra ett inbrott?â sa Sofia.
âVa? Nu?â frĂ„gade Han.
âJa, det Ă€r sĂ„klart en frĂ„ga,â sa han. âEn annan Ă€r: varför?â
Precis som honom var hon klĂ€dd i en sweatshirt (fast de kallade det tjocktröja) och neonfĂ€rgade shorts, jag vet inte om du kommer ihĂ„g modellen, de som hade ett nĂ€stan decimetertjockt resĂ„r med företagets namn pĂ„, alltid med surfmotiv sĂ„ att ingen skulle undgĂ„ att förstĂ„ att det var surfshorts det handlade om. PĂ„ fötterna hade hon basketkĂ€ngor och pĂ„ huvudet en nĂ€tkepa som det stod, If I had more arms, Iâd drink more beer och sedan en illustration med en sexarmad man med lika mĂ„nga ölbĂ€gare. Hon tog av sig den och skakade ut hĂ„ret över axlarna. âDĂ€rför att det skulle va kul.â
âTror du?â sa han och sĂ„g ut som om han övervĂ€gde hur kul det egentligen skulle vara. âTja, kanske det? Var?â
âJag vet inte, kanske HedĂ„skiosken?â
âFast det Ă€r vĂ€l vid den hĂ€r tiden hundĂ€garna kommer ut, tror du inte mĂ„nga gĂ„r dĂ€r vid skogskanten och ser ut över sjön? Och vad finns det att sno i en jĂ€vla strandkiosk? Jag tror inte att de lĂ€mnar kvar nĂ„gra pengar vid slutet av dagen.â
Sofia la sig ner och sĂ„g upp mot himlen som var vinterblĂ„ trots att det var mitt i juni. âJag vet inte, glass? Det spelar ingen roll, det Ă€r inte vad vi fĂ„r med oss som Ă€r det viktiga. Det skulle bara vara kul att göra ett inbrott. Men du har kanske rĂ€tt, det kan vara för sent, eller för tidigt, eller vad man sĂ€ger.â Hon satte sig hastigt upp, Han höll precis pĂ„ att sĂ€tta in hörluren i örat men tappade den nĂ€r hon plötsligt satt bredvid honom igen med sin mun dĂ€r han nyss haft hörluren âJag vet!â viskade hon.
âVadĂ„?â frĂ„gade han med en ofrivillig irritation i rösten.
Sofia noterade inte ens tonlĂ€get. âVi borde göra inbrott i en villa ut...â
âJag vet inte om jag vill stjĂ€la av... du vet, folkâ avbröt han.
âNej! Det var det jag skulle sĂ€ga,â fortsatte hon, âvi ska ta oss in hos nĂ„gon utan att för-
störa nĂ„got och utan att stjĂ€la nĂ„got. Helst medan de Ă€r hemma, bara smyga in och kanske möblera om lite, placera saker lite fel. SĂ„ nĂ€r de vaknar kanske de inte ens förstĂ„r att vi har varit dĂ€r utan bara undrar varför de la bilnycklarna i kylskĂ„pet.â
Han log Ă„t idĂ©n. âEller göra ett konstverk som vi hĂ€nger upp pĂ„ vĂ€ggen.â
Sofia skrattade. âJa!â Hon applĂ„derade exalterat. âVi mĂ„ste göra det, vi gör det nu.â Hon vĂ€nde sig om och hĂ€vde sig ner över kanten, sĂ„ att hennes fötter hamnade i början av
böjen, och slÀppte. Det dÄnade i hela rampen nÀr hennes fötter springbromsade över plywooden i fyra distinkta steg. Han fick in hörluren i örat och följde efter genom att Äka kana ner.
âAj,â sa han nĂ€r skarven passerade under rumpan, reste sig upp och borstade av sig. Hoppade ner och plockade upp  sin skate.
âSka du med?â Sofia följde efter honom och plockade upp sin brĂ€da.
âNej,â sa jag och skakade om fĂ€rgburken, mer för att jag gillade kĂ€nslan och ljudet Ă€n för att det behövdes. Min röst blev dov av gasmasken men jag orkade inte ta av mig den. âDet lĂ„ter roligt, men jag vill göra fĂ€rdigt mĂ„lningen.â
âOkej, vi kommer tillbaka sen och ser om du Ă€r kvarâ sa Sofia och började gĂ„. Han vinkade och följde henne.
âJa, ja, din hemlighet Ă€r sĂ€ker hos oss,â sa Han, âvi sĂ€ger inget om inte du sĂ€ger till nĂ„gon vad vi ska göra.â
Jag skakade burken och undrade om de blivit besvikna över att inte fÄtt vara ensamma trots att de stigit upp sÄ tidigt. Men jag hade planerat den hÀr mÄlningen i veckor och det skulle bli min bÀsta hittills. Nu för tiden ville alla vara graffitimÄlare, Bensinmackarna hade till och med lÄst in sina sprayburkar i ett skÄp med skyltar som förklarade att det berodde pÄ de ökade stölderna.
Alla ville mÄla, men ingen hade rÄd med fÀrg.
Det hade gÄtt sÄ lÄngt att vÀggmÄlningar hade utnÀmnts till det största samhÀllsproblemet i stan och en stor del av polisens resurser det Äret gick till att försöka förutse var nÀsta mÄlning skulle göras och sedan haffa konstnÀren i akten. SÄ Sofias och Hans oskyldiga lilla villainbrott skulle nog inte vara nÄgon fara.
Hela den hÀr graffitivÄgen började med en, enligt en av de tvÄ lokala morgontidningarna, spektakulÀr mÄlning ovanför BjörksÀtraskolans stora entré. NÄgon hade skrivit Din
framtid Àr vÀrd att grÄta för i stora bokstÀver med komplicerade serifer. PÄ vardera sida av texten var karikatyrer av skolungdomar. Dagen efter den mÄlats var det stora samtalsÀmnet pÄ skolan vem som var upphovsmannen bakom tagen Tear eyed Goofy. Utöver de vanliga vandalerna fick de killar som visat minsta lilla talang pÄ bildlektionerna ocksÄ
prata med rektorn den hÀr gÄngen, de flesta verkade smickrade över att vara misstÀnkta, den enda som var upprörd var bildlÀraren. Hon gick runt i korridoren bland alla elever och beklagade sig över hur hon varit tvungen att lÀmna in en lista över alla med talang nog för att kunna ha gjort mÄlningen. Man kan tycka att det var konstigt att Àven om de inte hade nÄgon aning om vem som hade gjort det sÄ var de sÀkra pÄ att det var nÄgon som gick pÄ skolan, det var i alla fall den teorin de arbetade utifrÄn, och de jobbade verkligen pÄ det. I normala fall hade de vÀl nöjt sig med att kalla in alla misstÀnkta till rektorn, tvÀtta bort graffitin och det hade varit det. Men lokaltidningarna valde att göra ganska stora
reportage om det och en journalist frÄn kultursidorna i GD rÄkade anvÀnda positivt
laddade ord nÀr han kommenterade de konstnÀrliga meriterna i mÄlningen.
Utöver att artiklarna drog igÄng en skittrÄkig debatt om vad som var konst eller inte, sÄ blev det en prestigegrej för rektorn och polisen att fÄ fast den skyldiga. Saker blev inte bÀttre av att nÀsta mÄlning dök upp pÄ polishuset. De hittade aldrig den som gjort det
och dÀrefter dök en ny mÄlning upp ungefÀr en gÄng i mÄnaden och det följdes alltid av spekulationer om vem det var som gjorde dem. Och alla gillade verkligen mÄlningarna. Tear eyed Goofy var en stjÀrna bland de som var under trettio i BjörksÀtra. Jag Àr övertygad om att myten i sig var det som gjorde att sÄ mÄnga tog honom (skolan och polisen hade slagit fast att det var en han) till sitt hjÀrta, kÀnslan av att det kunde vara vem som helst av oss gjorde att alla engagerade sig i mÄlningarna. Att han i debatterna, som följde den första positiva recensionen, i de flesta fall avfÀrdades som en vandal av en enad
vuxenvÀrld gjorde ju inget för att minska populariteten hos den yngre generationen. En gÄng la Tear Eyed Goofy sig i debatten pÄ insÀndarsidorna med en kort maskinskriven text.
BÀsta politiker, poliser, rektorer, lÀrare och belackare. PÄ relativt kort tid har jag gjort nÄgot som ni inte har lyckats med under en livstid. Jag har engagerat hela vÄr underbara stad, och samtidigt gjort den vackrare. VarsÄgod.
KonstnÀr och samhÀllsförbÀttrare.
Svaret blev en lÄng text, gemensamt undertecknad av representanter frÄn skola, polisen och alla ledande politiker i kommunen, som fördömde Tear Eyed Goofy och talade om
lagar, regler och samhÀllsansvar. Populariteten och myten vÀxte. Ibland dök mÄnadens mÄlning upp pÄ ett uppseendevÀckande stÀlle, som de tvÄ första, ibland pÄ mer undangömda och svÄrtillgÀngliga platser. Teorin verkade vara att platserna inte bara var slumpmÀssigt utvalda, utan att de hade en betydelse för den som valde ut dem, men vad var svÄrt att veta nÀr man inte visste vem, och vem hade varit helt och hÄllet okÀnt för alla utom den som gjorde mÄlningarna. Fram till nu.
Jag hörde inte nĂ€r de kom och han inte gömma mig innan jag hörde Sofias röst bakom mig. âJassĂ„ det Ă€r du som Ă€r Teg?â Först kĂ€ndes det som att allt var över. Jag trodde inte att de skulle sĂ€tta dit mig men jag har nog alltid tĂ€nkt att en hemlighet mellan tre personer inte Ă€r nĂ„gon hemlighet och att ryktet dĂ€rför snart skulle sprida sig. Det mĂ€rktes snart att det inte skulle vara nĂ„gon fara. De verkade nĂ€rmast besvikna över att ha avslöjat myten, eller om det var för att de inte fick vara ensamma vid rampen. Jag gillade att hon sa Teg, jag hade de senaste mĂ„lningarna förkortat tagen till TEG och det hĂ€r var första gĂ„ngen jag hörde nĂ„gon anvĂ€nda den. Det var ingen idĂ© att försöka förneka heller, min stil var lĂ€tt att identifiera och de sa att de direkt förstĂ„tt vem det var de sĂ„g.
Eftersom jag hade fÄtt nÄgot av ett följe dÀr folk letade upp de senaste mÄlningarna och tipsade varandra om var de var hade jag tÀnkt att leka med det konceptet. Det var dÀrför jag hade valt rampen att mÄla pÄ den hÀr gÄngen. MÄlningen skulle snabbt upptÀckas men tanken var att ryktet inte skulle sprida sig lika fort eftersom alla som hade PissbÀcken som sin plats ville att den skulle hÄllas till den redan invigda cirkeln. Nykomlingar sÄgs pÄ med skepsis. DÀrför skrev jag Can you keep a secret med en tjej, kurvig som en indisk gudinna, bredvid som höll upp sitt pekfinger framför putande lÀppar för att visa att ÄskÄdaren
skulle vara tyst. Den hÀr mÄlningen var för PissbÀcken locals only.
Sofia och Han kom tillbaka samtidigt som jag la de sista outlinesen pÄ mÄlningen. De sköt besvikelsen framför sig med böjda huvuden.
âSnyggâ muttrade, Sofia. Jag la taggen, slĂ€ngde ner sprayburken och gasmasken i min
vÀska och sÄg upp mot dem.
âTack!â sa jag. âHur gick det för er?â
âĂh, det var för ljust och pĂ„ mĂ„nga stĂ€llen var folk redan uppe,â sa Han.
âFolk var ute med hundarna,â sa Sofia.
âSĂ„ vi fegade ur,â sa Han.
âDet kommer fler chanser,â sa jag och drog igen dragkedjan pĂ„ vĂ€skan. Plötsligt prasslade det till i buskarna och en kortvĂ€xt spinkig kille med frĂ€knar och kort, rakat hĂ„r kom dragandes pĂ„ en cykel med en Santa Cruz brĂ€da pĂ„ pakethĂ„llaren. Skaten var svart, med neongröna speedskinshjul och Screaming hand motiv pĂ„ undersidan, det var min drömbrĂ€da, jag tyckte den var sĂ„ cool. Det var Kilberg, en rĂ€tt sĂ„ rolig kille men nĂ„gra Ă„r Ă€ldre Ă€n oss, ingen jag umgicks med. Han verkade kĂ€nna honom bĂ€ttre och de hĂ€lsade pĂ„ varandra. Kilberg var klĂ€dd i rutig skjorta, stora Rockyjeans i bagymodell som han klippt av vid knĂ€na sĂ„ att de nu var ett par shorts och pĂ„ fötterna ett par svarta, knubbiga Visionskor. En matchande svart hjĂ€lm hĂ€ngde runt cykelstyret.
âĂr ni redan hĂ€r?â sa Kilberg men det var mer ett konstaterande Ă€n en frĂ„ga. â Jag hade tĂ€nkt öva lite innan alla dyker upp och ockuperar rampen.â Han fick syn pĂ„ mĂ„lningen, blev tyst och drog in doften av nylagd sprayfĂ€rg. Sedan sĂ„g han storögt frĂ„n mĂ„lningen mot oss. Eller rĂ€ttare sagt, han sĂ„g mot Han.
âVi hade ocksĂ„ tĂ€nkt fĂ„ nĂ„gra Ă„k, men sĂ„ var den dĂ€r hĂ€r nĂ€r vi kom,â Han nickade mot mĂ„lningen. âOch den Ă€r inte ens torr.â
Kilberg sĂ„g skeptiskt mot oss. âĂr det en Goofy?â
âDet ser du vĂ€l,â sa Sofia.
âVi mĂ„ste precis ha missat honom,â sa Han.
Kilberg sĂ„g upp mot mĂ„lningen. âMmhm.â
âJag tror jag gĂ„r hem igen,â sa Sofia, âjag vill inte Ă„ka över den för Ă€n den har torkat.â
âVi ses,â sa jag och försökte se naturlig ut nĂ€r jag försiktigt plockade upp vĂ€skan för att burkarna inte skulle höras.
Kilberg spottade. âJag tĂ€nker Ă„ka iallafall. Jag skiter i lite fĂ€rg pĂ„ hjulen.â Han sĂ„g noga pĂ„ oss för att se om eller hur vi skulle reagera. Jag rykte pĂ„ axlarna. Sofia och Han började gĂ„ igen.
âJa, visst, och till dess har jag hunnit berĂ€tta för alla att det Ă€r ni som Ă€r Tear Eyed Goofy,â sa Kilberg med ett irriterande flin som man direkt ville tvĂ€tta bort med knogarna.  Jag ville protestera men Han fann sig snabbare och körde en annan taktik.
âGör det,â sa han. âFolk fĂ„r gĂ€rna tro att det Ă€r jag, jag önskar jag kunde ha gjort det dĂ€r.â Jag kunde inte lĂ„ta bli att le Ă„t komplimangen men slutade snabbt nĂ€r jag sĂ„g att Kilberg stirrade mot mig.
âDu kanske inte kan,â sa han till Han utan att ta ögonen frĂ„n mig. âMen nĂ„gon annan
kanske. Vad har du i vĂ€skan Eleanor?â Jag knöt handen hĂ„rdare runt handtagen.
âJassĂ„,â sa Kilberg. âVet ni? Jag och Ricky var ute och skulle lĂ€gga en mĂ„lning sjĂ€lva.â
âSkiter vĂ€l vi i,â sa Sofia.
Kilberg fortsatte som om han inte hört henne. âVi har hĂ„llit pĂ„ ett tag och mĂ„lat, innan alla skulle göra det, innan nĂ„gon jĂ€vla Tear Eyed Goofy dök upp. Nu hinner man knappt göra en mĂ„lning för Ă€n nĂ„gon annan gĂ„r över den, plötsligt tror alla att de Ă€r Puppet.â
âTEG Ă€r bĂ€ttre Ă€n Puppet,â sa Han men Kilberg ignorerade honom ocksĂ„.
âMen Ă€nnu vĂ€rre Ă€n alla Toys Ă€r att snutarna Ă€r överallt, gĂ„r igenom ens ryggsĂ€ck, de bevakar till och med industriomrĂ„det vid tidningstippen, som om det spelar nĂ„gon roll att nĂ„gon mĂ„lar dĂ€r. Det var dĂ€r jag och Ricky precis hade börjat lĂ€gga grunden för en silverpiece nĂ€r de tog oss,â fortsatte Kilberg. âDe hade följt oss lĂ€nge och bara vĂ€ntat pĂ„ att fĂ„ ta oss pĂ„ bar gĂ€rning, skröt de. De sĂ„g tvĂ„ killar med ryggsĂ€ck och det var allt de behövde för att följa oss hela kvĂ€llen och nu vĂ€ntar en rĂ€ttegĂ„ng. Min farsa Ă€r ursinnig, jag fĂ„r inte vara hĂ€r pĂ„ kvĂ€llstid lĂ€ngre, mĂ„ste rapportera var jag Ă€n gĂ„r. Hon som ska försvara mig sĂ€ger att de Ă€r ute för att statuera exempel av alla mĂ„lare de fĂ„r fast. Jag kan fĂ„ fĂ€ngelse till och med! Allt bara för Tear Eyed jĂ€vla Goofy.â
âTror de att du Ă€r Tear Eyed Goofy?â frĂ„gade jag. Det var en förolĂ€mpning. Kilberg och Ricky hade mĂ„lat i sĂ€kert tre Ă„r och aldrig kommit förbi kondomstilen. Jag antar att det inte var nĂ„got fel pĂ„ vad de gjorde, jag menar,  de var seriösa och sĂ„ men det Ă€r inte ens att skryta nĂ€r jag sĂ€ger att jag var tusen gĂ„nger bĂ€ttre.
âNej, det sa att de var tydligt att vi inte var Tear Eyed Goofy.â Kilberg sĂ„g generad ut och jag gjorde allt för att dölja hur nöjd jag blev. âMen de sa att om vi kunde berĂ€tta vem det var sĂ„ kunde de tĂ€nka sig att slĂ€ppa oss. Vem vet, kanske erbjudandet stĂ„r kvar?â Han sĂ„g mot mig med ögon som nu var fyllda av hat. âJag kan ju börja med att berĂ€tta att de slösar sin tid med att trakassera killar.â
âIngen hĂ€r Ă€r TEG,â sa Sofia.
âVi fĂ„r vĂ€l se,â sa Kilberg och kastade sig mot vĂ€skan. Jag reagerade instinktivt och ryckte snabbt undan den sĂ„ att varenda burk dĂ€r i skakades om mot de andra. Han försökte inte ens ta den en andra gĂ„ng. Bara flinade som om han redan hade alla bevis han behövde.
Kilberg plockade upp sin skate och gick mot cykeln, kollade pĂ„ mĂ„lningen och skrattade. âKnappast din bĂ€sta va?â
âVad tĂ€nker du göra?â ropade jag efter honom.
âJag tĂ€nker inte straffas för att du har provocerat snuten och alla andra,â sa han.
âTĂ€nker du gĂ„ till polisen?â Jag kunde inte tro att det var sant. HĂ€r gĂ„r allt felfritt i ett Ă„r och sĂ„ gĂ„r jag och blir upptĂ€ckt tvĂ„ gĂ„nger pĂ„ samma dag, och nu tĂ€nkte han lĂ€mna över mig till polisen ocksĂ„. Plötsligt kĂ€ndes allt sĂ„ allvarligt pĂ„ ett overkligt sĂ€tt. För att fĂ„ nĂ„gon form av grepp pĂ„ situationen sprang jag fram och tog tag i hans cykel. Han fick inte Ă„ka för Ă€n jag visste att han inte skulle göra det.
Kilberg bara flinade och knuffade mig hĂ„rt ner i grĂ€set. âFlytta pĂ„ dig.â
Han sprang fram och skulle hindra Kilberg medan jag reste mig upp, tydligen var det vĂ€rre Ă€n att jag försökte hindra honom för Kilberg skrek âSlĂ€pp mig kinesjĂ€vel,â och flög över honom och började servera knogmackor, slarvsylta och ett rejĂ€lt kok med stryk. Det gick sĂ„ snabbt, ena sekunden kommer Han springande och nĂ€sta ligger han pĂ„ backen och blöder medan Kilberg bara slĂ„r och slĂ„r och slĂ„r honom i ansiktet. Men Ă€ndĂ„ var inte det nĂ„gonting jĂ€mfört med vad som hĂ€nde efter. Jag hann inte ens se det. Hörde bara ett ljud som var en blandning av styvt trĂ€ och metall plus nĂ„got dovt svĂ„rdefinierat jag inte
kunde placera. SÄ hÀr i efterhand har jag tÀnkt att om en konstnÀr bestÀmde sig för att göra ljudlogos för olika saker som mord eller misshandel, sÄ hade nog det dÀr ljudet
kunnat vara ljudloggan för vÄldtÀkt. Det var ett skrÀmmande ljud, samtidigt köttigt,
illamÄendeframkallande. Men det Àr en efterkonstruktion, dÀr och dÄ kunde jag inte alls placera det. Troligen för att jag aldrig tidigare hade hört nÄgons skallben krossas av undersidan av en skateboard.
Det Àr löjligt hur snabbt allt gick, jag skulle precis resa mig nÀr Han kom springande och, kinesjÀvel, sÄ ligger han med Kilberg över sig och sÄ smack, konstigt ljud, sÄ Àr Kilberg borta och Sofia stÄr dÀr med en skateboard i handen och jag skulle fortfarande precis resa mig.
âDu Ă€r ju faktiskt frĂ„n Taiwan,â sa Sofia till Han men kom av sig nĂ€r hon sĂ„g Kilberg.
Jag reste mig upp, Kilberg lÄg orörlig bredvid Han med ansiktet i marken, det fÄ milli-
metrarna hĂ„r som fanns var blött och rött. Vi sĂ„g mot Sofia som stod med handen för munnen och stora ögon. âĂ
shit,â sa hon. Han tryckte med handen i sidan pĂ„ Kilberg utan att fĂ„ nĂ„gon respons.
âAndas han?â  frĂ„gade jag.
âVet inte,â sa Han och satte sig pĂ„ knĂ€ för att rulla över Kilberg pĂ„ rygg.
âĂ
h shit, Ă„h shit,â sa Sofia.
Det fanns inga tydliga livstecken nÀr Han rullade runt honom, hans armar lÄg utstrÀckta, ögonen var slutna och ansiktet helt avslappnat. Efter en stund kunde vi konstatera att han andades men det var inte mycket mer.
âVi mĂ„ste fĂ„ honom till sjukhuset,â sa jag.
Han sĂ„g upp mot Sofia som stod och skakade pĂ„ huvudet i chock. âVi mĂ„ste det,â sa han.
âJag tĂ€nkte inte,â sa Sofia âJag menade inte, han bara slog dig sĂ„ jag,â hennes röst tonade bort.
âJag springer och ringer,â sa jag eftersom det hĂ€r hĂ€nde i ett annat Ă„rtusende nĂ€r saker som mobiltelefoner inte fanns i var mans ficka, utan man var tvungen att ta sig till ett hus för att ringa. Jag lyckades förklara mig för en förvirrad Ă€ldre kvinna, som inte var helt pigg pĂ„ att slĂ€ppa in mig i sin bostad, och efter vad som kĂ€ndes som en evighet fick jag lĂ„na en telefon med snurrplatta och undrade vad det var för geni som hade kommit pĂ„ att det nummer som anvĂ€nds i nödsituationer ska börja med siffran som tar lĂ€ngst tid att slĂ„.
âKunde de inte ha valt 00000,â sa jag till tanten som bara sĂ„g misstĂ€nksamt mot mig. Jag lyckades förklara för kvinnan pĂ„ alarmtjĂ€nst att jag och Sofia hade hittat en medvetslös kille vid pissbĂ€cksrampen.
âVar sa du?â frĂ„gade rösten i luren.
âRampen vid PissbĂ€ck... Ă€h, vad Ă€r det för adress hit?â frĂ„gade jag tanten som inte sĂ„g sĂ„ glad ut över att fĂ„ reda pĂ„ att hon bodde i nĂ€rheten av nĂ„got som kallades pissbĂ€cken.
âVad ska du med min adress till? Jag vill inte bli in...â sa damen.
âGatan,â sa jag, â Vad heter gatan sĂ„ att ambulansen vet var de ska köra? Ăr det Alabastergatan?â
âSilverslingan,â medgav hon motvilligt. Jag vidarebefordrade informationen och blev
lovad en ambulans. âSkynda er.â
Sofia gick oroligt fram och tillbaka och frĂ„gade allt och ingen vad hon hade gjort, Han satt pĂ„ kanten av rampen och sĂ„g uppgiven och blĂ„slagen ut. Det skulle gĂ„ snabbt för vem som helst som sĂ„g det hĂ€r att lista ut vad som hĂ€nt. Jag skyndade mig fram till Kilberg, kollade sĂ„ att han fortfarande andades och lyfte upp honom under armarna samtidigt som jag skyddade mig frĂ„n blodet i hans hĂ„r. âHjĂ€lp till, ta benen.â
Han tog tag i benen och försiktigt styrde jag oss mot rampen, vi placerade honom alldeles bredvid böjen i grÀset sÄ det skulle se ut som att han ramlat ner.
âVad gör du?â sa Sofia.
âSofia, du stannar hĂ€r med mig,â jag talade auktoritĂ€rt i korta meningar. âDu och jag kom hit för att fĂ„ öva ifred innan killarna tar över rampen. VĂ€l hĂ€r hittade vi Kilberg. Han lĂ„g medvetslös nĂ€r vi kom.â
âHan,â avbröt jag. âDu gĂ„r hem och tvĂ€ttar av dig. Du har inte varit hĂ€r. Om du inte fĂ„r ner svullnaden sĂ„ har du ramlat ned för ett trĂ€d eller nĂ„tt. Hitta pĂ„ nĂ„got.â
âMen,â försökte Sofia igen. Hon var nĂ€ra att bryta ihop och rösten bröt sig direkt.
âDet var sjĂ€lvförsvar Sofia. Du har inte gjort nĂ„got fel. Du hjĂ€lpte Han, du var rĂ€dd för hans liv.â Jag tog lite blod frĂ„n baksidan av hans huvud och smetade pĂ„ kanten av copingen. Sirener hördes nĂ„gonstans lĂ„ngt borta. âMen glöm det, den riktiga versionen Ă€r att du och jag kom hit, hittade honom hĂ€r, ringde ambulansen. Slut. Han du har aldrig varit hĂ€r, stick hem och tvĂ€tta bort blodet frĂ„n ansiktet.â
âMen om han vaknar?â fick Sofia ur sig tillslut.
âTĂ€nk om han inte vaknar,â jag sĂ„g allvarligt mot henne och vĂ€nde mig sedan lugnt mot Han. âDu. Ăr. Inte hĂ€r. Stickâ Han förde in hörlurarna i örat och sprang dĂ€rifrĂ„n. Vi kunde höra hur ambulansen körde in pĂ„ Silverslingan och ner mot oss, instinktivt vĂ€nde jag mig mot ljudet men dĂ€r var bara en lummig skogsdunge med en stig. Jag kĂ€nde en hand glida in i min och Sofia sĂ„g pĂ„ mig med jagad blick.
âKom,â sa hon, âvi fĂ„r möta dem.â Tillsammans började vi gĂ„ mot ambulansen dĂ€r de höll pĂ„ och plockade fram en bĂ„r medan de höll utkik efter oss. De var vĂ€nliga men kortfattade, mer fokuserade pĂ„ uppgiften Ă€n pĂ„ att prata med nĂ„gra ungdomar.
âOch kolla, dĂ€r hĂ€nger hjĂ€lmen,â sa ena ambulanskillen och skakade pĂ„ huvudet medan vi med raska steg nĂ€rmade oss Kilberg. Hans kollega pĂ„ andra sidan bĂ„ren sĂ„g med bister min mot Kilbergs cykel dĂ€r hans svarta hjĂ€lm hĂ€ngde kvar pĂ„ styret.
âDĂ€r gör den ju stor nytta,â sa hon och vĂ€nde sig argt mot mig och Sofia. âVad Ă€r det för mening att slĂ€pa runt pĂ„ hjĂ€lmar om ni Ă€ndĂ„ inte anvĂ€nder dem?â SkĂ€llde hon, Sofia klĂ€mde hĂ„rdare mot min hand och jag svarade med att klĂ€mma tillbaka.
Ambulansförarna satte igÄng att arbeta, de var snabba och effektiva, kommunicerade med hjÀlp av korta instruktioner, som E1, grymtningar och tecken. Snart hade de Kilberg
sÀkrad pÄ bÄren, redo att transporteras in i det svenska sjukvÄrdssystemet.
âĂr det en vĂ€n till er?â frĂ„gade ambulanstjejen.
âVi vet vem han Ă€r,â sa jag, âmen vi brukar inte umgĂ„s om det Ă€r det du menar.â
âJag vill mest veta vilket namn han svarar till,â sa hon.
âAlla kallar honom Kilberg, Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ förnamnet, tror det Ă€r Lasse,â sa jag.
âJa,â bekrĂ€ftade Sofia, âeller Lars. Lars Kilberg.â Ambulanstjejen nickade och de började försiktigt gĂ„ över den vildvuxna grĂ€splĂ€tten pĂ„ vĂ€g mot skogsdungen.
âNi tvĂ„ vĂ€ntar hĂ€r pĂ„ polisen sĂ„ ni kan berĂ€tta hur ni hittade honom,â beordrade ambulans-
killen. Vi nickade och stod sedan dÀr och sÄg mot dem medan de sakta försvann bort med Kilberg sovandes mellan sig. Sedan stod vi stilla sÄ, hand i hand, med PissbÀcksrampen bakom oss, utan att sÀga nÄgot. En stund efter att ambulansen kört ivÀg, utan sirener den hÀr gÄngen, hördes en bildörr slÄs igen. DÀrefter en liten paus följt av samma dova ljud Ànnu en gÄng. NÄgra röster hördes samtala och sÄ dök tvÄ polismÀn upp i dungen. Vi stod tysta och sÄg pÄ medan de lugnt gick fram till oss över grÀset.
âHallĂ„ tjejer,â sa en av dem.
De sĂ„g sig omkring, sĂ„g ut att ta in platsen, innan en av dem slutligen sa âSĂ„Ă„Ă„, ni sĂ„g vad som hĂ€nde. Ăr det korrekt?â
âNej,â sa jag. âVi hittade honom hĂ€r.â
âOkej,â han antecknade i sin lilla anteckningsbok. âOch hur sĂ„g det ut?â Han höjde sin blick mot oss och log vĂ€nligt.
âHan lĂ„g dĂ€r,â sa Sofia och pekade mot platsen dĂ€r vi lagt Kilberg.
âMhmm,â sa polisen och vĂ€ntade pĂ„ att vi skulle sĂ€ga nĂ„got mer.
âVi trodde att han sov eller var död och sen sĂ„g vi blodet sĂ„ dĂ„ trodde vi att han var död,â sa jag snabbt. âSedan sĂ„g vi att han andades.â
âĂr det dĂ€r en Tear Eyed Goofy?â sa den andra polisen och sĂ„g mot min mĂ„lning. Han gick mot den och drog luft genom nĂ€san. âDen luktar fortfarande.â Det var dĂ„ jag kom pĂ„ att jag hade vĂ€skan med alla sprayburkar vid Kilbergs cykel och att jag hade spraydam pĂ„ bĂ„de hĂ€nder och klĂ€der. Jag smög lĂ„ngsamt ner hĂ€nderna i fickorna. Polisen som förhört oss gick bort och satte sitt finger pĂ„ mĂ„lningen och nickade eftertĂ€nksamt nĂ€r det fĂ€rgade av sig.
âSĂ„g ni nĂ„gon annan hĂ€r, eller hörde ni nĂ„got innan ni kom fram?â Vi skakade pĂ„ huvudena till svar. De började se sig omkring och tĂ€nka högt fram och tillbaka.
âDet kan vara han, dĂ„ har vi honom pĂ„ sjukhuset.â
âEller sĂ„ kom han hit nĂ€r nĂ„gon mĂ„lade och det blev brĂ„k.â
âOm det var han sĂ„ borde burkarna finnas kvar, hĂ€r Ă€r tomt.â
âSĂ„ nĂ„gon annan alltsĂ„, som vi nu ocksĂ„ jagar för mordförsök.â sa den ena och Sofia klĂ€mde hĂ„rdare kring min hand. Han skakade huvudet. âSkateboardĂ„kare, passar profilen.â
âDĂ€r Ă€r en vĂ€ska,â sa den andra och jag klĂ€mde hĂ„rdare kring Sofias hand. Tusen tankar och scenarion spelades upp för mitt inre. âĂr det eran?â
Sofia skakade pĂ„ huvudet och jag sa nej. Jag ville inte Ă„ka fast, men jag ville inte heller att Kilberg skulle fĂ„ Ă€ran för mina mĂ„lningar. Samtidigt ville jag inte att de skulle börja jaga Tear Eyed Goofy för mordförsök, det skulle förstöra allt som byggts upp kring namnet, och hur det Ă€n var sĂ„ skulle allt vara över nĂ€r Kilberg vaknade pĂ„ sjukhuset. Innan jag hunnit bestĂ€mma mig ryckte polisen upp vĂ€skan frĂ„n marken och alla burkar skramlade i den. âBingo, han ligger pĂ„ sjukhuset och vĂ€ntar pĂ„ ossâ sa han och skrattade. De öppnade
vÀskan och kikade ner pÄ kanske 10 burkar och en gasmask, alla bÀrandes spÄr frÄn mig, men inga synliga. De drog snabbt sina egna slutsatser och tappade intresset för oss. Tog bara vÄra namn och kontaktuppgifter ifall de behövde komma i kontakt. I deras vÀrld var mysteriet sÄ gott som löst och vi var bara ett par statister.
Vi gick dÀrifrÄn med varsin sorg i vÄra hjÀrtan, Sofia försökte formulera för sig sjÀlv hur det kom sig att hon hade skickat en mÀnniska till sjukhuset medan jag försökte landa i att nÀr Kilberg vaknade upp sÄ skulle jag vara fast och om han inte vaknade upp fick jag acceptera att han fick Àran för allt jag hade skapat, eller bli jagad för bÄde mÄlningar och mord. Jag blev arg pÄ mig sjÀlv för jag ville oroa mig för Kilbergs hÀlsa och strunta i det andra, men det var bara det andra jag kunde tÀnka pÄ.
âLedsen att du blev av med dina grejer,â sa Sofia.
âDet var inte ditt fel,â sa jag. âSĂ„ klantigt av mig bara, jag skulle ha gömt vĂ€skan innan de kom.â
âFinns det nĂ„got som kan leda dem till dig?â
âNej, mina fingeravtryck kanske?â
âJag mĂ„ste till sjukhuset,â sa hon och brast i grĂ„t. âJag mĂ„ste se honom.â
âVi gĂ„r hem först,â sa jag. âGĂ„ hem och duscha, ta pĂ„ dig nya klĂ€der, Ă€t lite och ta det lugnt. SĂ„ kan jag följa med dig ikvĂ€ll om du vill.â
âOch det var inte ditt fel.â
âDet kĂ€nns som att det var det.â
Vi skrev vÄra telefonnummer pÄ varandras armar och skiljdes Ät. PÄ kvÀllen mötte vi Han och cyklade till sjukhuset (som fortfarande fanns kvar i BjörksÀtra pÄ den tiden), han hade gjort ett bra jobb med att stÀda upp sitt ansikte och om man inte visste hur han sÄg ut annars sÄ syntes ingen svullnad. Det var med en kÀnsla av vemod som vi klev in i vÀntrummet, jag för att jag bestÀmt mig för att det var över för Tear Eyed Goofy, hur det Àn gick. Sofia var mer Àn vemodig, hon var förstörd av skuldkÀnslor och ett nervrak inför vad de skulle sÀga om Kilbergs tillstÄnd. Han var vemodig, har han berÀttat i efterhand, för att han blivit kÀr, blixtförÀlskad, men kÀnde att det inte var lÀge att berÀtta det för mig. Han kÀnde att han borde stötta Sofia och kanske oroa sig för en massa saker som kunde hÀnda, men han var kÀr och det var allt hans hjÀrna ville fokusera pÄ, och det gjorde honom vemodig.
Vi förklarade vilka vi var, att det var vi som hittat Kilberg och att vi ville veta hur det var med honom. De sa att det kunde dröja lÀnge innan nÄgon kunde prata med oss men att vi fick vÀnta om vi ville. Vi satte oss pÄ rad under tystnad, klockan var strax efter 18. Ett par i 30 Ärs Äldern och en medelÄlderskvinna i blÄ klÀnning satt ocksÄ och stirrade ut i tomma intet, vÀntandes pÄ besked om berÀttelsen skulle fÄ ett lyckligt slut för deras del, eller om det var en tragedi de hamnat i. Eller kanske nÄgot mittemellan, livet Àr sÀllan bara det ena eller det andra. Har jag lÀrt mig. Efter en timma kom en lÀkare och hÀmtade kvinnan i den blÄ klÀnningen. I korridoren pratade han tyst med henne medan hon protesterade ljudligt. Jag sÄg först mot Han, som satt med halvöppen mun och stirrade rakt ut i tomma intet. Sofia satt och snurrade sitt hÄr med en en Àngslig blick som flackade runt i rummet. Jag kunde inte tro det var sant att vi tre aldrig hade umgÄtts innan, bara passerat varandra tillrÀckligt mÄnga gÄnger för att till slut börja hÀlsa. Sedan trÀffades vi pÄ morgonen och gick igenom en livstid pÄ nÄgra timmar. I den stunden kÀndes de som mina Àldsta och bÀsta
vÀnner och jag ville inte att nÄgot skulle hÀnda dem. Jag slöt mina ögon och önskade att Kilberg aldrig skulle vakna. Hon som tagit emot oss och bett oss vÀnta nÀrmade sig dÀr vi satt och spÀnningen steg mellan oss för varje steg hon tog.
âVem var det ni undrade över?â frĂ„gade hon.
âLars Kilberg,â sa Sofia snabbt och oroligt.
âJa, jag Ă€r ledsen men han Ă€r inte kvar hĂ€r,â vi drog alla hastigt efter andan och hon skyndade att lĂ€gga till. âDe var tvungna att transportera honom till Uppsala, det Ă€r den nĂ€rmsta neurokirurgiska kliniken.â
Vi satt tysta en stund tills Sofia frĂ„gade âVar det allvarligt?â
âJag har inte alla uppgifter men nĂ€r en patient mĂ„ste flyttas Ă€r det för att de har Ă„kommor som inte gĂ„r att behandla hĂ€r,â hon lĂ€t svaret hĂ€nga sĂ„, öppet för tolkning. âNi Ă€r hans vĂ€nner förstĂ„r jag?â
Fast om sanningen skulle fram sÄ var vi inte det, vi var de som slog en skateboard i huvudet pÄ honom. Vi var de som ringde 90000 och vÀntade pÄ ambulans och polis, vi som gav vÄra korta pÄhittade vittnesmÄl och aldrig kontaktades igen. Vi var de som gjorde honom till en myt och en martyr som hölls vid liv med maskiner i vÀntan pÄ uppvaknande och rÀttegÄng. Vi var de som grÀt i hemlighet nÀr de efter tre Är stÀngde av maskinerna och lÀt Kilberg somna in helt. Vi var de som lÀt honom uppstÄ med en jÀttemÄlning pÄ rÄdhuset ett Är senare, med texten Jag Àr ledsen för allt och en bild av pissbÀckrampen vid sidan, signerad Tear Eyed Goofy. Vi var de som möttes en morgon och knöt ett band för resten av livet.
Sofia drog efter andan och öppnade munnen för att svara.
âDet var vi som hittade honom,â sa jag.
