min öppna dagbok

Här är jag skyddad från det skiftandet vädret

Piskande regn och hårda vindar

Storm och solsken når inte ner hit

Skuggorna här nere omsluter mig

En droppe rinner längst min kind

Men droppen saknar sälta

Den kommer inte från mig

Utan från regnet där uppe

Som jag sa,

mycket når inte ner här

Ibland oroar jag mig dock för blixtar

Att en ska leta sig ner hit

Zeus, som åter siktat mot mitt hjärta

Men egentligen är mitt hjärtas kretsar är redan brända

De leder ingen ström

Så här nere på botten är jag säker

En eller två osalta droppar kan jag klara

Inlindad av skuggor som skyddar mig

Som omsluter mig som ett varmt täcke

Och ur denna håla kommer jag inte klättra

Förrän mitt hjärta är påfyllt med ampere igen

När jag sedan, en vecka in, låg på rummet ensam i ett land som inte är mitt, skakandes och med kräkningar, och dissociation... Ett sånt ofattbart lidande... När jag märkte att det enda sättet jag kunde försvinna var att skriva självmordsbrev i huvudet så insåg att jag det var dags att lämna. Jag hade nått en nivå där jag inte kunde ta mer smärta.

Den andra tjejen vann. Hon kämpade så, med telefonsamtal till mig för att manipulera mig, beskrev i detalj hennes och honoms kärleksliv för att såra mig, hängde ut mig på sociala medier, gick igenom hans telefon när han sov och hotade honom med självmord när hon inte fick som hon ville. Att hon inte bara gick på honom utan även mig, är fortfarande svårt att förstå. Man skulle nästan kunnat tro att jag var den som var den andra kvinnan.

Jag klev undan. Som en hjort som sprungit från ett lejon och till slut inte orkar mer, så gav jag upp. Jag backade utan att någonsin ha hotat, manipulerat, skrikit, varit elak. Jag bara visade honom hur mycket han sårat mig, hur djupt han sårat mig, och jag sa till honom ”You don’t seem to have the guts to choose, so I’m gonna do it for you”.

Nu är han lämnad med henne. Hon är manipulerande, hon är ung. Hon har inte redskapen för att gå vidare från det här. Han är kvar med ett dödsdömt förhållande.

Jag vet att han älskar mig fortfarande.

Han har ofta pratat om hur jag var den enda som någonsin förstått honom. Jag tror honom.

Han växte upp fattigt utan fadersfigur, massor med syskon som alla har olika pappor, och har berättat för mig om sin involvering i gängkriminalitet i tonåren. Om självmordsförsök. Hur han använde militären för att ta sig ur fattigdomen. Han har berättat för mig om sina alkoholproblem, PTSD, och sin extrema rädsla för att vara ensam.

Jag lämnade honom, så nu kan han bara ha henne. Men han älskar mig.

Jag var en trygghet i hans liv han aldrig riktigt haft. Och när jag åkte tog rädslan över, och sen som den man han är stängde han av känslorna när hon flörtade och hon blev distraktionen. Stackars henne, stackars honom, stackars mig.

Han var så rädd att jag skulle lämna honom. Under månader slängde han ur sig då och då hur orolig han var för när jag skulle hem till Sverige. “Just promise you’ll come back.”. Ironiskt nog var det hans rädsla för att jag skulle lämna som gjorde att han förlorade mig.

Han slängde bort allt vi hade för två veckor med en annan. Han slängde bort den enda person han någonsin känt har förstått honom på djupet. För två veckor.

Nu är han med henne. Denna tjej av alla, dessutom. Jag undrar när det kommer slå honom. Denna kille jag tyckte var så otroligt fin, mjuk, varm. Empatisk. Som bevisade mig raka motsatsen med otroheten och lögnerna.

Saken är den, i botten tror jag han är den fina, varma, mjuka person jag trodde han var. Och för det känner jag med honom. För den dagen han inser vad han gjort mot den enda han någonsin känt förstått honom på riktigt, hans trygghet, kommer vara den värsta insikten han haft på länge.

X, är du nöjd med vem du fick? Det du uppoffrade allt för. Får hon dig att skratta? Känner du trygghet? Värme? Var det värt det?

Känns det bra i magen när du ser presenten jag tog med mig från Sverige, eller polaroidkorten vi tog? De korten jag vet hon bett dig slänga, men du vägrar. Och hur känns alla varma minnen?

Känns det bra när du såg tårarna rinna på mig, allt på grund av dig? Mitt ansikte som måste ha visat utmattning, likgiltighet och sorg.

Du älskar mig säger du.

Det är så jävla äckligt med kärlek. Med min hjärna, min kropp, är det som Schrödinger katt, öppnar man dörren till kammeren är katten antingen död eller levande.

Jag är i kvantmekaniska tillståndet innan man öppnar dörren till stålkammaren, jag är någonstans i mellan både levande och död. Ett stormigt limbo där vad som helst kan hända och jag klarar inte av det.

Vill han inte ha mig så är jag död. Om jag inte väljer det själv så kommer den ofattbara sorgen döda mig. Jag är livrädd.

Vill han ha mig är faran äntligen över.

Just nu är jag i limbot, ett djupt klibbigt åskoväder som stormar i mig varje dag. Jag kan knappast andas. Jag vill skrika åt honom att snälla släppa ut denna mörka, kvävande energi ur mig och ge mig ett svar, men då vet jag istället att jag definitivt satt en kula i mitt eget huvud.

~ When you’re away, like away in the military, it would be an honor waiting for you. I want you to know that.

~ When you leave you will have something to come back to. I know that’s important to you. I’ll be here waiting. From the day you step of that ship. It will be like I never left to Sweden. And at the same time, it’ll the same for me. I’ll spend time in a bitter cold, gray and wet Swedish spring knowing at the end of it there’s you waiting, like the warm early summer sun of my life.

~ I.. I do not want to be disrespectful, because I understand you truly loved your ex, I truly do. But me and her are two different people. I have nothing. She wasn’t willing for whatever reason to move even from Atlanta for you. Me, I have nothing. My situation is completely, utterly different.

~ You are unique. I have never met a man who respects women the way you do. I can tell in every movement you make, every look you give me. You grew up around sisters and without a father and it shows.

Vem är det som gör lungräddning på mig egentligen, mot min vilja?

Lungorna pressas in, luften pressas ut

Syret kommer inte in.

Det gör bara så fruktansvärt ont. Jag vill kräkas hela tiden. Jag gråter, sover, gråter lite till. Min kropp värker, jag vet inte om det är från sjukdomen i sig eller om det är för jag ligger i sängen hela min fritid.

Förälskelsen jag hittat ger mig nästan mer tyngd än vad den ger lycka. Min hjärna målar upp de hemskaste av scenarior. Hur han inte kan lämna mig för han är för snäll och allt är bara på låtsas. Det är tortyr. Jag vill bara att han ska säga att han bara är min, men han bär på egna demoner som gör att är rädd att säga ja än fastän han vill, säger han. För mig innebär det en fruktansvärd väntan.

Vissa dagar blir det riktigt illa i huvudet. Saker blir inte riktigt som de ska vara. När jag sitter och redigerar bilder får plötsligt varje filter en personlighet, en känsla. Nästan som de ska ploppa ut och prata med mig. Det svartvita filtret, han är så. Som att prata med en person.

Hjälp kan jag inte söka mer. Jag är i ett land utan fri sjukvård och utan en försäkring som täcker mental ohälsa. Utan vänner och inte en tillräckligt utvecklad kärleksrelation för sånt här så är jag helt ensam.

Tankarna i min hjärna rusar på. Jag föreställer mitt tankeliv som en crossiant. Så många lager att jag inte längre har koll.

Min kropp är fylld med någon slags elektrisk ström. Den darrar genom benen, ger mig en märklig känsla i extrementerna och den lägger ett lätt stryptag om min hals. Elektriciteten gör att jag rycker.

Som att någon hällt i mig koffein medans jag sov, får jag aldrig ro. Jag tvättar och städar. Stirrar på min hy i nära en timme i spegeln. Petar, klämmer, river. Varje liten imperfektion gör att det gör ont i min kropp. Det ilar i benmärgen, minsta fel.

Det känns som jag är sen till ett bokat möte, men det finns inget möte. Jag försöker desperat självmedicinera. Jag tar maxdos av Xanor, jag har köpt allergimedicin som jag desperat trycker i mig i ett försök att slappna av. På kvällen dricker jag hostmedicin med kodein fastän jag inte har hosta. Ber alltid tyst, snälla döda blixtrarna i min kropp.

När jag sluter ögonen ekar dagens ljud i mitt huvud. Röster och ansikten tar över mina tankar. Jag kan inte ligga still, samtidigt som jag är helt slut. Till slut faller jag in i en orolig sömn, där mardrömmar plågar mig varje timme av natten. Inte ens i sömnen är mardrömmen över.

En spets, en näbb, en bruten vinge

En blommig vår, en färgglad himmel

Soldränkta minnen, de skär i bröstet

En livstrött man vandrar längst vägen

Vägen vi ofta sprang på när vi var barn

Där vi sprang med grus i fötterna

Där vi sprang och såg en fågel med bruten vinge

De brukar säga att vissa skador är för stora

Hur vi aldrig kan hålla en vild fågel still länge nog för att läka

Som en häst med brutet ben

Solblekta minnen för evigt

För evigt

En näbb är en spetsig blank triangel

En strömlinjeformad detalj av naturen

Vass, effektiv och vacker

Det jag aldrig riktigt var

Vid vägen har gräset växt sig högt

Någon fågel med bruten vinge skulle inte synts här

Grus i trubbiga former

Inga barnfötter som springer här mer

Fågeln är begraven och solen fortsätter skina

En spets, en näbb, en bruten vinge

En smärta, borta

Tiden går och vi kanske glömmer

Tomma vägar, stora skyar, varma vårar

Men kanske i efterhand inser vi

Soldränkta minnen blev en vacker grav

Och jag kan inte tänka

Det bränner i ögonvrån

Ljuset är alldeles för starkt

Sirener på gatan

En man bråkar med sin fru

Jag klarar inte ljuden

De bara sprakar i mig

Sängkläderna är det något fel på

De är för hårda, stela

Har till och med tyg vänt sig mot mig?

Det gör fan i mig ont

Grannen röker gräs

Och jag kan inte andas

Något ruttnar i soptunnan

Jag vill bara spy

När varje sinne förklarat krig

Hur kan jag då leva i fred?

Ska allt verkligen vara såhär jobbigt

Det var det hjärnan sa till mig

Hon sa till mig

”Dina vänner är bakom pansarglas

De hör dig inte”

Och jag lyssnade

Jag trodde att hur mycket jag bankade

Vrålade

Gestikulerade

Så skulle det alltid vara förgäves

Så jag backade och sörjde i tystnad

Men när livets vår närmade sig

Och när hjärnan nyktrade till från kylan

Så bad hon om ursäkt för sina lögner

Jag förlät henne

Så klart att jag förlät henne

När jag tog mod till mig att röra vid glaset så insåg jag att det aldrig funnits

En obefintlig barriär

Att sträcka fingrarna genom det imaginära glaset

Var som att ta ett steg in i värmen

En fridfull värme

Med min nyktra hjärna klev jag in

Jag ser det allt för vanligt återkommande fenomenet, mest bland unga kvinnor, där diagnoser, sjukdomar och symtom är allt de är. Där förkortningar för diagnoser och personlighetsstyper står i instagrambion, strax efter landet de bor i, eller strax före födelsedatumet på deras son.

Var går egentligen gränsen med att ventilera eller sprida lärdom, och att överlämna sig helt åt det sjuka? Den är hårfin.

Saken är iallafall den, att när gränsen överskrids skadar det mer än vad det ger. När man hela tiden måste vara svårast sjuk, mest uppenbart obotlig och ha en medveten, hjärtekrossande, tragisk persona, så pushar det hela tiden upp gränsen kring vad man väljer att dela med sig av. Detta oavsett hur grafiskt och triggande det kan vara för andra.

Oftast täcks allt av en lätt hinna av att allt skrivs för att informera. Att sprida kunskap. Men allt för ofta är det bara en ursäkt för att få sin sjukdom, sin senaste överdos eller självskada överöst med sympatiska kommentarer av genuint oroade och skakade följare.

Jag kan inte ta i detta ämne utan att berätta om en tjej, jag några gånger delade psykiatrisk avdelning med. En tjej som blev märkbart triggad när någon annan fick uppmärksamhet, om det är vad man kan kalla det, av vårdpersonal. En tjej som senare förflyttade det beteendet på sociala medier, där hon flera gånger lade upp grafiska bilder och dramatiska beskrivningar, t.ex när hon åkt ambulans på grund av överdoser, bilder från intensiven eller bilder på piller. Allt annat positivt hon skrivit vägdes alltid upp, till synes tvångsmässigt, med något negativt. Allt detta med en omedveten lögn om att utbilda eller visa att folk inte är ensamma, men egentligen helt utan hänsyn till de som faktiskt varit med om liknande. Ingen vill bli överraskad med sådana bilder och berättelser på sin dagliga titt på sitt Instagramflöde. Det ironiska i situationen är att vi som ser verkligen förstår att hon är sjuk, men kanske inte på det sättet hon menade.

Det jag försöker komma till, är att man kan omöjligt föda sin psykiska ohälsa (som jag, full disclosure, inte förnekar) genom att säga att det är för att kämpa mot stigman.

Det får mig att fundera, är lite stigma bra att ha? För psykisk sjukdom är just det, sjukdom. Det är inte en klädstil, en image, en livsstil. Kanske är en viss stigma hälsosam, att man kanske inte ska vara superstolt med att ha en personlighetsstörning som gör en manipulerande, oberäknelig eller kriminell? Eller det faktum att depression ses som något som bara gör en mer intressant, och djup. Är inte alla de här åsikterna, bara ett sätt att förminska lidandet dessa diagnoser medför?

Sedan är jag fullt medveten om vilken typ av psykisk sjukdom som har blivit trendig, lättare att prata om (well - åtminstone online) och t.om ibland kommersialiserad både med kläder, smycken och tatueringar.

För när man snuddar vid vanföreställningar, paranoia, tics, grafiska tvångstankar, hallucinationer och så vidare, så är det inte så charmigt längre. För att inte tala om den sjuke är något annat än en vit, ung västerländsk tjej.

Här på en blogg som denna är jag skyddad. Mitt ansikte, mitt namn, den jag är, är separerad från allt det jag skriver, men jag är fortfarande livrädd att hamna i den sitsen i mitt vanliga liv. Jag är rädd att bli den, som alltid behöver vara den fashionabelt sjuke, och att alltid behöva försvara och uppehålla den sitsen. Kanske är jag så rädd för att verka som en sådan, att jag inte längre vågar säga något alls.

Min slutsats är, att det skadar på många plan. Det skadar den respekt vi ska ha för sjukdomarna och störningarna, det skadar de som blir triggade, de som tystnar, och de som utövar beteendet. För föreställ er, att varje gång man mår bättre så måste man åter tvinga sig ner i mörkret, för man tänker att utan sin sjukdom är man ingenting.

Det ekar,

Från spiken i kistan

Det ekar,

Från andetagen och fotstegen

Det bildas ånga från min mun nu,

För temperaturen faller

Jag blir tröttare och tröttare

Jag tror ensamheten tog ut sin rätt

Alla lämnar till slut

Men innan de går,

Spikar de sin spik i kistan

Och det ekar lite extra,

När de stänger dörren,

Annars så har min kropp fått slita med diverse besvärliga och smärtsamma symtom. Min kropp som alltid varit så frisk. Är det dags nu? Är det nu kroppen stänger ner en bit i taget? Det känns så.