Vi skulle skriva reserep. HÀr Àr mitt Mar del Plata. Lite randomly bildsatt
Bara nĂ„gra dagar har gĂ„tt pĂ„ det nya Ă„ret. Vi Ă„ker taxi genom Argentinas huvudstad Buenos Aires. âNormalt brukar det vara kaos pĂ„ gatorna hĂ€r, fullt med bilar. Men nu Ă€r alla pĂ„ semester, de har övergett stadenâ. Taxichauffören slĂ„r ut handen i en gest mot avenyn vi Ă„ker pĂ„, som med svenska ögon fortfarande ser stökig ut. Bussar och bilar rusar mellan filerna, och vi tvingas tvĂ€rnita i en korsning nĂ€r chauffören missbedömer den korsande trafiken.
 Vi Àr pÄ vÀg till Retiro, den stora terminalen varifrÄn bussarna rullar ut mot stÀder i hela Argentina. Jag ska ocksÄ överge staden, göra som Buenos airesborna, los Porteños, gör i sommartid: sÀtta mig pÄ en buss mot vad som kallas för Argentinas Florida, atlantens pÀrla eller utan omskrivningar: Mar del Plata.
 Mar del plata Àr Buenos Aires-provinsens andra största stad med en befolkning pÄ dryga 600 000 mÀnniskor. Bussresan dit frÄn Buenos Aires Àr en fem och en halv timmes fÀrd genom pampas slÀtter. Vi korsar floden Samborombon och Taube-hjÀrtat skuttar till. Det kÀnns som om jag befinner mig i förestÀllningen om Argentina: vidstrÀckta pampas med horder av betande kor som senare ska bli stekarna och lÀdret som landet Àr sÄ vÀl förknippat med. Ett glas av det röda vinet Malbec och ett dansande tangopar och jag skulle kunna Äka hem och berÀtta om en resa som skulle lÀmna de flesta trÄnande turister tillfredsstÀllda.
 Bussen Àr semi-cama, den nÀst dyraste bussvarianten, aningen bekvÀmare Àn lÄngfÀrdsbussarna hemma i Sverige. Den pensionerade gubben bredvid mig smaskar lyckligt pÄ kexen han fÄtt i ett matpaket av bussbolaget. Han tilltalar mig pÄ en spanska jag inte förstÄr. Senare nÀr han mÄste byta plats för att de drar kallt förstÄr jag att han Àr amerikan och inte argentinsk. Han kan knappt spanska. Mar del Plata verkar Ätminstone ha samma klientel som Florida, ÄldersmÀssigt.
 Vi kommer fram. Jag har glömt att skriva upp adressen till vĂ„rt hotell och alla taxichaufförer i den lĂ„nga kön med gula taxibilar skakar pĂ„ huvudet â nej, det kĂ€nner vi inte till. Jag springer till ett cafĂ© pĂ„ andra sidan gatan. Precis som nĂ€stan alla cafĂ©er och barer hĂ€r har det wifi som jag fĂ„r anvĂ€nda utan att behöva köpa nĂ„got.
 Det Ă€r i nĂ€sta taxi, den pĂ„ vĂ€g frĂ„n bussterminalen i Mar del Plata till vĂ„rt hotell som det verkligen slĂ„r mig hur annorlunda den argentinska spanskan Ă€r frĂ„n nĂ€stan all annan spanska. âAlla esta el casino y alla la playa grandeâ sĂ€ger den pratglade taxichauffören vi till slut kunde Ă„ka med. âvadĂ„, undrar jag?â âla playa, la playaâ svarar han och pekar. Jaha, la playa. Stranden.
 NÀsta dag besöker vi den stranden som han pekade pÄ, den som ligger nÀrmast staden. Den Àr varje backpackers största mardröm, motsatsen till den orörda, kristallvita paradisstranden. Den Àr delad i olika delar: staketförsedda rutor dÀr du kan hyra strandtÀlt eller parasoll för att skugga dig. Det Àr dyrt runt 300 svenska kronor för ett tÀlt men dÄ fÄr du ocksÄ nÄgra kvadratmeter sand för dig sjÀlv. Det andra alternativet Àr att sÀtta dig pÄ nÄgon av barerna. Det Àr lika trÄngt men kostar inte mer Àn en öl eller ett glas vin.
 Det sista och mest populĂ€ra sĂ€ttet att vistas pĂ„ stranden i Mar del Plata Ă€r att slĂ„ sig ner pĂ„ en medhavd tĂ€ltstol pĂ„ den allmĂ€nna lilla sandplĂ€tten nĂ€rmast vattnet. En sjĂ€lvklar accessoar för strandbesökaren hĂ€r Ă€r matetermosen. NĂ€r varmvattnet tar slut kan du fylla pĂ„ det i ett litet trĂ€bĂ„s: âvi har varmvattenâ stĂ„r det med stora bokstĂ€ver. Det lĂ„ter kanske konstigt att dricka varmt pĂ„ stranden i 30-gradig vĂ€rme men Argentinarna Ă€r helt tokiga i den bittra te-liknande drycken som framstĂ€lls av jĂ€rneksvĂ€xten yerba mate.
 Vi vĂ€ljer att sĂ€tta oss i baren, det Ă€r eftermiddag och pĂ„ den allmĂ€nna sandplĂ€tten hade vi knappt kunnat slĂ„ oss ner Ă€ven om vi velat. Folk ligger, sitter, stĂ„r, spelar fotboll, kastar frisbee, badar, spejar överallt. Konstigast Ă€r nĂ€r de börjar klappa hĂ€nderna, rytmiskt, en börjar, en annan hakar pĂ„ och de andra följer efter. Det hĂ€nder nĂ„gra gĂ„nger. Jag förstĂ„r inte de argentinska spelreglerna och nĂ€r vi gĂ„r mot hotellet kĂ€nns det som att vi lĂ€mnar en myrstack â vi har haft en hemsk strandupplevelse men en kĂ€nsla av att har varit pĂ„ cirkus, och i slutĂ€ndan en upplevelse rikare.
 PÄ kvÀllen möter jag anledningen till att jag Àr hÀr: min argentinska vÀninna, en infödd porteño. Hon bor i Stockholm men Äker sÄ ofta hon kan och hÀlsar pÄ sina förÀldrar i Buenos Aires. Varje Är strax efter jul Äker de ut till Mar del Plata. De hyr samma hus en bit utanför stan, dÀr strÀnderna Àr finare och vÀgarna inte lÀngre asfalterade.
 Vi ses i min del av staden, pĂ„ kvarterets huvudgata Paseo Guemes. Den Ă€r döpt efter den kĂ€nde militĂ€rledaren MartĂn Miguel de GĂŒemes som skyddade de nordvĂ€stra delarna av Argentina mot spanjorerna under det Argentinska sjĂ€lvstĂ€ndighetskriget pĂ„ 1810-talet. PĂ„ GĂŒemes varvas trendiga smĂ„ modebutiker med glassbarer och restauranger. Vi sitter pĂ„ resturangdelen av hotellet Sainte Jeanne och jag dricker en riktigt bra mojito, den första I sitt slag sedan jag satte min fot pĂ„ den sydamerikanska kontineten för 4 mĂ„nader sedan. Ă
andra sidan brukar jag inte unna mig att gÄ pÄ stÀllen som det hÀr, dÀr man anar klass bara genom att kasta ett öga pÄ servitörerna. Till huvudrÀtt Àter jag ravioli med langoustine, utsökt men med portionstorleken av en lyxrestaurang. VÀnninan njuter av det kött som hon lÀngter efter större delen av Ären, det som har smaken av Argentina som inte gÄr att kÀnna i sverige. Vi delar pÄ en chokladskapelse med kÀrna av vit choklad till efterÀtt, och jag dricker en Irish Coffee.
 Har man pengar och vÀljer rÀtt stÀlle att gÄ till Àr det lÀtt att leva det goda livet i Mar del Plata. Jag bor i de lite finare omrÄdet dÀr mysiga smÄ hus i mexitegel ligger bredvid fula hotellkomplex. Jag har nog aldrig sett sÄ mÄnga hotell samlade i en och samma stad tidigare. En bit bort frÄn huvudgatorna Àr det nÀstan idylliskt. Det Àr lÀtt att glömma att Mar del Plata inte bara Àr ett sommarnöje för Buenos Aires-borna utan faktiskt Àr en ganska stor stad med allt som hör stadsliv till. Det kryllar av folk, men stan prÀglas inte av storstadsstress utan av en vibrerande semestervibe. I mina kvarter Àter alla ute, spelar pÄ det grandiosa casinot, trÀngs pÄ shoppinggatan och pÄ stranden. Jag bryr mig inte om att ta reda pÄ hur det verkliga Mar del Plata ser ut. Jag har nÄgra fÄ dagar pÄ mig att umgÄs med min familj och min vÀnnina och det Àr ingen av oss som Àr sÀrskilt sugen pÄ att Äka in till den stadskÀrna som min vÀnnina beskriver som hemsk och ful.
 Sista dagen solar vi pĂ„ stranden innan vi beger oss till busshĂ„llsplatsen. Jag bokade bussbiljetterna pĂ„ internet och det visar sig att jag bokat den dyraste bussklassen, cama, för hemresan. Vi sitter i stora bekvĂ€ma skinnfĂ„töljer och fĂ„r en varsin dagstidning och mĂ€rkesalfajores â den typiska argentinska söta kakan. PĂ„ den hĂ€r bussen hade man kunnat sitta lĂ€nge - fem och en halv timme kĂ€nns nĂ€stan fjuttigt.
  Vi Ă„ker in i staden Buenos Aires i kvĂ€llningen. Den sista solen blĂ€nker i hamnen Puerto Madero och jag kĂ€nner mig rofylld. Vi Ă€ntrar busstationen Retiro genom en bakvĂ€g och dĂ„ ser jag nĂ„got som varit omöjligt att se förut men som frĂ„n min höga lyxbuss blir alldeles tydligt: bussstationen grĂ€nsar till ett slumomrĂ„de. MĂ€nniskor stĂ„r och bygger och bygger pĂ„ sina halvfĂ€rdiga, trasiga smĂ„ hus. De lever sina liv halvt i det offentliga för alla förbipasserande busspassagerare. Den rofyllda kĂ€nslan i mitt bröst försvinner och en vetskap infinner sig och den stör mig: Jag vet att jag inte har nĂ„gon större lust att Ă„ka tillbaka till Mar del Platan, men Ă€ndĂ„ sĂ„ kommer jag nog inte sluta undra hur den dĂ€r fula stadskĂ€rnan ser ut. Vad finns bortom kvarteren vid gatan GĂŒemes?
