Christofer Dahlby

Åter en dröm frigjord från mig själv; en delvis interaktiv psykodynamisk pjäs. Jag befinner mig på ett amerikanskt krigsfartyg i slutet av andra världskriget. Som hemlig agent ska jag bugga radiorummet så att tyskarna kan förutse nästa steg i förflyttningarna. I "marconirummet" får endast kvinnor vistas, så jag kryper genom ventilationstrummor och smyger mig fram mot rummet.

20-30 år har gått. Jag vandrar i vad som ser ut att vara en nedgången betonghamn i Hudson Bay under brofästen och trafik. Några killar som ska mönstra på ett mindre krigsfartyg som ligger för ankar en bit bort sjunger i kör en sång. Den handlar om ett slag där jag själv var med i. "... och först på kanon var den tappre kapten Fox.". Kapten Fox var en legend som jag mindes med värme och undrade vart han tagit vägen efter krigsslutet.

På väg upp för en backe in mot staden igen, dök en man, något äldre än jag med säreget, slitet men alldagligt utseende upp. När vi möttes i backen drog han ner byxorna och ställde sig och pissade på mig. "Vad fan gör du?" Sa jag. Då såg jag att det var ju för helvete kapten Fox, och glömde genast bort att han pissat ner mig. Jag frågade hur han hade det och vad han gjorde nu för tiden. Vi vandrade in mot Manhattan medan vi småpratade glatt.

Efter en stund märkte jag att vi gick på en eftersatt cykelbana i ekholmen i utkanten av Linköping. Förbi platser där jag lekt som barn, förbi drömda situationer ur minnet spelande över fälten. Barndomens ofantlighet runt omkring. Kapten Fox sa att han skulle hem till sig, och att han helst ville gå hem ensam. Jag tjatade till mig ett kort besök ändå.

Det visade sig att han bodde i ett hus som kan dyka upp lite här och var i min drömgeografiska terräng. Från början ett hus där jag bodde under något år som spädbarn, där mina första drömmar utspelade sig. Duvkullen heter området och husen är byggda runt 1955, 7våningskolosser med vitkalkade fasader och mycket colinblå plåt. Allmänt utopisk arkitektur. Men i drömmarna dyker det upp i olika skepnader och på olika platser. Alltid med en ny helt oförutsedd magisk uppbyggnad. Dubbelmördaren bodde här när han greps.

Kapten Fox bodde i en enrumare full med bråte och en fransk balkong på tredje våningen. LP-skivor, tidningsurklipp och gamla urdruckna vinare överallt. Han berättade att han hade allvarlig PTSD efter kriget och söp mycket för att kunna söva sig. Han tände en cigg och öppnade en öl. Då ringde det på dörren och hans granne, en väldigt bedagad kvinna kom in. Hon såg ut som att Ulf Lundkvist tecknat henne. Det var visst hans granne. Hon hälsade och började direkt pladdra om allt som hände i huset, uppenbart socialt utsvulten. Hon försökte bjuda med oss på mat. "Nä för fan, jag stannar här. Jag kom precis hem!" Sa Kapten Fox. Så hon blev kvar med sitt pladder. till sist sa jag att jag måste gå. Fox följde med för att finta bort den påflugna grannen.

Detta var en dröm med vag känsla av att befinna mig alls. Som att jag dök upp för kortare ingrepp i historien men mestadels bara ett flöde av skeenden, trevande platsbestämelser...

En youtuber, en yngre engelsman kanske 25, går runt vid klipporna vid havet någonstans nära Solna och ger en introduktion till sitt reseprogram. Mitt i snacket mot kameran dyker 2 vältränade poliser upp och vill se hans legitimation. Men eftersom han inte vet hur svensk polis är klädda, hoppar han ner i vattnet för att fly i ren panik. Poliserna hoppar efter och en Benny Hillsk jakt upp och ner ur vattnet och runt på klipporna påbörjas. Till slut är de ikapp honom och ber honom visa händerna medan de står i bröstdjupt vatten. Han förstår inte deras dåliga engelska, och när den ena hålla fram sina händer för att visa vad han menar, gör youtubern en "low five" på honom istället. Där klipps introt.

Det panoreras under brosfästen med kameran runt i innerstan, olika välkända vackra vyer presenteras. Och några för mig okända platser visas upp, t.ex. en hemlig källa i tantolunden. Medan jag betraktar tantolunden får jag till mig två hypnagoga meningar om nånting jag inte minns. Det är som alltid, lite som att doppa sig i en mörk tjärn och snabbt greppa tag i något där i mörkret. Något med att uppleva hypnagogi i detta drömtillstånd gör mig frustrerad, snarare än som i vaket tillstånd, förundrad. Jag inser att dessa ord bara är en rännil av halvt aktivt intellekt som förgäves greppar efter något större, huvudpoängen går alltid förlorad. Och jag ser att möjligt är poliserna från introt något av en analogi av detta rännilande upp och ner i flödet av konstant oformlig massa.

Nu står youtubern på en plats jag förknippar med området norr om centralstationen i Stockholm och även ett centralt promenadstråk längs stångån i Linköping. Han pratar om hur mycket god färsk frukt det finns att köpa i butikerna i Stockholm och tar fram en ananas som han skalar med en kniv. Sen börjar han prata om den svenska konstnären och serietecknaren John Andersson. Flera av hans serier från 90-talet visas som stillbilder som sedan övergår i skickligt animerade filmsekvenser.

Plötsligt befinner jag mig i en version av Johns lägenhet med en skalad ananas i handen, sockrig och smetig, jag försöker hitta nånstans att lägga ifrån mig den men det är belamrat med grejer överallt. Jag har drömt om den här lägenheten många gånger. En hall med en korridor rakt fram. Första rummet till vänster är Johns, nästa, också till vänster, är vardagsrummet och rakt fram från hallen längst bort ligger ett litet kök.

Closing time at the bar by the end of the world

Drömmen var en film av Hitchcock. Vid ett tillfälle satt jag utanför den i en biografstol och analyserade händelserna: Vad kan man förvänta sig av en Hitchcockfilm? frågade jag mig själv, och ett kort direkt associerande ledde mig mellan några vackra ödesmättade scener från Vertigo och den hypnotiska hårknuten.

Jag jobbade på golfbanan i Linköping som vaktmästare. Men det var också ett slags bårhus/begravningsplats/hotel a la Norman Bates. Stämningen var alltigenom olycksbådande med det lite bleka technicolor-färgschemat, och blandades upp i en grå småstadseftermiddag på en ödslig golfbana.

Jag tog emot ett par gäster, ett par korta zigenare klädda i svarta rockar och höga hattar, som kom bärande på en kista innehållande en död kvinna. Vi skulle gräva en grav åt henne ute på golfbanan och överlämna hennes själ  åt herren. De fick hänga av sig i foajen medan jag tog in kistan i fikarummet. När jag ställt den på en katafalk vid köksbordet blev jag sugen på kaffe. Kaffet var slut, men kom plötsligt på att jag tappat ut det sista snabbkaffet i kistan när jag tog emot dödgrävar-zigenarna (fast jag inte hade något egentligt minne av att det hänt, utan mer som att ett behov av att drömma vidare, eller kanske att få dricka kaffe, manade fram rekvisitan som höll igång filmen).

Så jag gläntade på locket och tippade kistan lite över koppen, och då rann det ut lite snabbkaffepulver. Det kom lite liksaft också, men jag tänkte att det kokande vattnet nog desinfekterade den. Jag var så äckligt kaffesugen. När jag stod där och sörplade på mitt snabbkaffe såg jag mig omkring i rummet. Framför mig stod en liten arbetsbänk framför ett fönster ut mot golfbanan. Någonting blänkte till under bänken. Jag gick ner på alla fyra och såg att det var ett silvermynt med någon amerikansk president eller någon annan viktigpetter från världshistorien, tyckte porträttet påminde om Benjamin Franklin. Och det låg fler mynt där på golvet. Samlade ihop dem och la på bordet för vidare inspektion sedan.