118 61 STHLM

Just nu tävlar Madeleine och kaffebox uten kaffekvarn och en påse kaffebönor. Jag vill verkligen verkligen vinna en kaffekvarn och finkaffebönor. Mvh har inte sovit en enda hel natt på ca 3 år. (Har jag sagt att Lo fortfarande ammar ca varannan timme på nätterna?) (Och att jag har ca 100 flyttkartonger att packa upp?) (Och att T börjat ny förskola efter att ha varit hemma med mig och Lo HELA sommaren?) (In desperate need of finkaffe som ni hör)

P.S Om ni undrar vart jag försvunnit så kan jag meddela att jag skaffat en husblogg istället. Vill man ha länk dit får man gärna säga till!

Aldrig blir väl tiden så närvarande som när man har en nyfödd bebis. Hur de växer, blir större, utvecklas. Tiden blir så påtaglig, hur timmarna passerar och dagarna går. Och fort går det. Och så står man där som den klyshan man är och bara "nyss var hon en liten bebis och nu är hon redan så stoooor".

Ja. Tiden tickar. Och så småningom ska den ju också ta slut för oss alla.

I slutet av januari får jag det där SMS:et. Rakt upp och ner, bokstäver som skriker helt obarmhärtigt på mobilskärmen. "XX är död" står det. "Hon somnade in natten till onsdagen". Och jag tänker på vilken kraft det måste ha tagit bara att skriva de där orden. Se bokstäverna blinka tillbaka, svart på vitt. Hon är borta och kommer aldrig tillbaka. Fyra år gammal. Ingenting kan vara mer fel. "Jag ser inget slut på allt som gör ont". Så skriver hon. Och bara jag snuddar vid tanken på att förlora ett barn så öppnar sig ett hål av panik och sorg så djupt att jag genast måste stänga den dörren igen. Kan inte tillåta tankarna åt det hållet, det är för slitande, tärande, söndertrasande.

Det finns inget fint med döden. Den tar sönder utan att tänka på folks känslor. Tar och ger inget tillbaka. Min mamma berättade en gång om när hennes mamma gick bort. Att det var som att vandra i en dimma och hur hon flera år efteråt kunde sakna att vilja ringa henne. För att det finns vissa saker som man bara vill berätta för sin mamma.

En dag promenerar jag på kyrkogården där min farmor och farfar är begravda och läser på gravstenar. Det är kallt och blåsigt men över marken sprider sig vårblommorna, väller fram utan en tanke på de gravstenar de sväljer. Passerar förbi barnlunden och gläntar lite på den där dörren igen. Sorgen.

Nej, man ser nog inget slut på allt som gör ont. Och då tänker jag, just i den situationen, så står nog tiden faktiskt still.

Det finns ett fotografi som jag älskar. Augusti 2011 och jag är röd i ansiktet av ansträngning och svettigt blank, luggen står rakt upp och munnen är ett sånt där leende som är så äkta att det är någonstans mittemellan väldigt fult och väldigt fint. Sådär i efterhand så har vi pratat om det, A och jag, om det märkliga i att han tog det där kortet precis då. På mitt bröst ligger Ture. Kanske 15 sekunder gammal. Han har svarat att han inte kunde låta bli. Att han aldrig sett mig så lycklig förut.

Augusti 2011 och jag har precis blivit golvad av kärlek. Som en elefanthjord på savannan har han dundrat in och tagit plats i mitt liv. Kört över allt det som tidigare existerat och förändrat allt. Skapat ett före och ett efter där ingenting någonsin kommer att bli som förut. Det känns som att jag ska gå sönder, det är liksom fysiskt och tar över hela mig. Den här lilla människan som jag ska älska i resten av mitt liv. Jag har aldrig upplevt något liknande och det syns. Det syns så mycket att A inte kan låta bli att ta fram kameran och ta ett kort på oss. En liten röd och skrynlig skrikbebis och jag med svettigt ansikte och bångstyrig lugg. Enter januari 2014. Jag står mot sängen på sjukhuset och skriker. Skriker och frågar om det är för sent för kejsarsnitt och att detgörföront och detgårinte DETGÅRINTE. Och så efter 12 minuters skrikande så är hon där. 10 fingrar, 10 tår. Mjukt kladdigt hår och bebislukt. Och jag känner ömhet och tacksamhet över denna lilla varelse som är min dotter.  Men sen. Jag märker det efter några dagar. Jag kollar inte om hon andas så ofta som jag gjorde med Ture. Jag behöver inte lägga handen på henne exakt var tredje minut. Och när hon skriker, då känner jag inte att jag vill lyfta upp och trösta. Istället blir jag irriterad, arg, trött. Och jag vill inte amma. Jag som hållit brandtal om att man inte måste knyta an direkt, att det inte finns något som är rätt eller fel när det kommer till sånt. Jag kan ändå inte riktigt ta till mig vad det är som pågår. Och på kvällarna gråter jag och viskar till A att det inte känns rätt. Tillåter mig att uttlala orden jag knappt vågar tänka.

Min killes mormor föddes på Sveriges tioende största ö. Dom var tio syskon i världens minsta hus. När hon blev äldre flyttade hon till staden på andra sidan vattnet. 1500 invånare. Hennes man, min killes morfar, körde färjan som var länken mellan fastlandet och ön. Färjebefälhavare. Min svärmor har berättat att hon simmade där emellan när hon var liten och att hennes pappa höll koll på henne från båten. Hon kom från ingenting och de bodde i ett av de små trähusen på en av stadens fattigare gator. Kanske är det därför hon alltid varit så stolt över huset de sedan flyttade till. Ett stort, i tegel för att stå emot blåsten från havet. Min killes morfar byggde det själv. Och så en dag när båda barnen var små så skönk han ihop på vägen mellan båten och huset. En hjärtinfarkt. Hon är stark, min killes mormor. Arbetade och tog hand om barnen och huset själv. Och fastän den där staden med 1500 invånare är så liten så gick hon aldrig mer den vägen där han skönk ihop. Gick alltid omvägar, allt för att undvika just den. För att fast än man är stark kan vissa minnen vara lite för tunga för att man ska orka möta dem dag efter dag.

Okej så jag är jättejätteavundsjuk på folk som är bra på att plantera saker och ta hand om växter. Jag: asbra på att köpa blommor, helt okej på att ta typ pelargonsticklingar. Men allt annat, köpa små frön och värmelampor och sånt där: inte så värst bra. Tyvärr.

På bilden där på bordet ligger ett prospekt på ett hus som vi skulle köpa och nu vet jag kanske lite hur Jenny kände sig när hon förlorade budgivningen på det där huset som en annan bloggare flyttade in i istället.

Mitt intresse nummer ett är ju som bekant mat. Älskar mat. Att tänka på mat, läsa recept, googla matbilder, pinteresta matbilder, laga mat (oftast iaf) och förstås äta mat. Kom på nu alldeles nyss att jag glömde en sak på listan över saker jag vill göra 2014: bli bättre på att baka bröd. Alltså baka oftare. Fast jag tycker att det är lite tråkigt, för att det blir så gott.

En annan sak som jag ville bli bättre på 2014 är ju att försöka göra något åt min bekväma (ja, okejdå, min aslata) sida och sluta med för mycket halvfabrikat för att 1) oekonomiskt 2) ofta inte så bra ur miljösynpunkt. När jag/vi väl äter halvfabrikat så ska jag undvika t.ex. quorn och hälsans kök och välja t.ex. anamma. Just nu är jag besatt av att göra grönsaksbiffar av olika slag. Gör lite såhär som grund (fast höftar en del):

2 ägg 1 och en halv dl vetemjöl 1 dl ströbröd 1-2 dl riven ost 1 halv riven gullök

Vad jag gjort sen sist? Nä, inget särskilt bara sålt en liten lägenhet för en himlans massa pengar. Och A som sa att mina blom-inköp och visningsfixande här hemma gick till överdrift? Jag är helt övertygad om att det var enbart tack vare mina anemoner som vi fick in en sån vinst.

Och ja, eftersom mitt liv typ stått på paus sedan den 12 januari, så kommer mitt "det här vill jag 2014" nu. Men bättre sent än aldrig o.s.v. blablabla...

2014 så vill jag...

plastbanta mitt hem (mål: ingen billig fulplast, investera i bra grejjer till barnen typ giftfri vattenflaska, nya bestick o.s.v), ta minst 15 poäng på avancerad nivå, inte ställa för stora krav på mig själv, gå ner gravidkilona (mål: komma i gamla jeansen), köpa ännu mer ekologisk mat, köpa mindre quorn och sojaprodukter. Sälja vår lägga och KÖPA HUS med en TRÄDGÅRD! Måla naglarna oftare. Sälja alla kläder jag rensat ut på loppis och ge bort resten. Bara köpa sådant som jag sedan innan bestämt mig för att köpa - tänka hållbarhet. Engagera mig i valtider. Vara snäll och rolig. Pussas jättemycket. Leka med mina barn. Äta ÄNNU MER jordgubbar och körsbär än tidigare år. Investera i bra produkter till min hy (kanske köpa en clarisonic?). Inte bråka med min kille framför barnen (iaf inte om inte absolut absolut nödvändigt). Fotografera massor. Pyssla mer! Se över mina utgifter och blir mer ekonomisk. Köra en "en in - en ut"-månad. Köra en konsumtionsfri månad (minus typ mat). LÄGGA UNDAN DEN FÖRBANNADE TELEFONEN OFTARE (införa typ reglerad skärmtid?). Färga håret brun-brunt? Och förstås, kämpa för jämställdheten mellan mig och A.

Saker som jag ville göra 2013 men som kanske kan bli gjorda 2014 istället...

ÅKA PÅ BÄSTISRESA TILL NEW YORK (!!!), lära mig stjärnbilder, springa två jävla mil, bli asbra på flaggor, ha mer snygga underkläder (ska bränna amnings-behåarna på bål efter att L växt ifrån det här med bröstmjölk), ligga mer (och skaffa typ p-stav/spiral/liknande)

Eftersom mitt liv typ stått på paus sedan den 12 januari så kommer min utvärdering av 2013 nu. Men bättre sent än aldrig o.s.v.

2013 så ville jag…

vara snäll (aktivt snäll, bry mig om människor - skicka vykort, smsa, ringa, pussa min kille osv), orka leka mycket med Ture och vara rolig och engagerad, ha på mig fina kläder varje dag istället för att bara mala på i samma kläder hela hela tiden, kämpa för jämställdheten mellan mig och A, rensa och ge bort/sälja alla kläder jag inte använder, ha snygga underkläder (dvs sluta använda amnings-bh bara för att den är bekväm), inte vara så jävla lat jämt, inte sitta framför datorn och slösurfa (!!!!), lära mig typ alla flaggor i världen så att jag kan slå A i flaggspelet, ligga mer, läsa mycket böcker (t.ex. istället för att sitta framför datorn), skriva dagbok, lära mig minst tre nya stjärnbilder, orka springa två mil (!!) (så att jag kan uppnå mitt mål att någon gång orka springa New York-maraton), skaffa barnvakt så att jag och A kan gå på bio och gå ut och äta kanske varannan vecka, läsa mycket för Ture, resa till minst ett land jag inte varit i, åka på bästis-resa till New York, vara väldigt somrig i sommar (bada, äta jordgubbar, dricka rosévin ca jämt), öva mig på att prata inför människor, bjuda hem folk på middag på vardagar, sluta köpa ogenomtänkta plagg på typ H&M som är fina på galgen men inte så fina på mig, unna mig ansiktsbehandling för massa pengar, fortsätta lära mig spanska, ha fint hemma (kanske rensa bort en del grejjer), tacka ja till fester (om jag blir bjuden), ha fest hemma, bli klar med min examen, ha roliga frisyrer och inte bara ha håret i tofs, sitta på café eller bibliotek och plugga - inte bara sitta hemma i raggsockor och mjukisbyxor (pga får ont i huvudet och blir folkskygg = dåligt), köpa en ny telefon, ladda ner typ alla P3-dokumentär som finns, lära mig jättemycket, bli aktiv inom Amnesty eller KtK igen. Och så såklart försöka ha kul så mycket som möjligt.

Ska vi utvärdera detta så kan vi ju konstatera att…

jag varit rätt så snäll ändå (fast borde göra mer roliga saker, typ skicka “tycker om dig”-sms och gulliga vykort för det blir ju alla glada över, visst?), tycker jag lekt rätt bra med Ture och gudarna ska veta att jag har läst mycket böcker för ungen. Jag har varit rätt bra på att göra genomtänkta köp (oftast iaf), borde ha varit bättre på att ha roliga frisyrer men jag lät min lugg växa ut för första gången på 14 år så jag får godkänt ändå där tycker jag. Tycker jag haft rätt fint hemma, och jag köpte en ny telefon (fast skippade det där med dokumentärerna) och jag BLEV KLAR MED MIN EXAMEN (!!!) och pluggade duktigt på uni, café och bibliotek. Var faktiskt jätteduktig på det. Och vi var väl rätt somriga när vi hade chansen också (minus “dricka rosévin ca jämt”, om jag ska ta igen det den här sommaren? har påven rolig mössa? o.s.v.). Spanskan hamnar någonstans mittemellan, har väl lärt mig några ord. Och har ju inte blivit sämre liksom så det är väl okej? Och så har jag varit asduktig och rensat ur hela min garderob (förutom kanske några klänningar som jag faktiskt aldrig kommer använda men som är för himla fina för att göra sig av med).

Följande har jag misslyckats katastrofalt med: lära mig typ alla flaggor i världen, lära mig stjärnbilder, blir fortfarande kallsvettig och darrig av att prata inför folk (fast har ju försökt och det får man väl ändå ge sig en klapp på axeln för?). Borde absolut unnat mig mer ansiktsbehandlingar, manikyrer o.s.v. och haft mer fest hemma (haft typ 1 barnkalas och en glöggfest? det är underkänt va?), med tanke på att jag blev på smällen i april och sen var det i ca hundra år så har jag inte orkat springa två mil (men det är väl ok ändå? med tanke på rådande omständigheter och så). Det blidde inte heller någon bästis NY-resa men där vill jag också skylla på rådande omständigheter (vem vill åka till New York och inte få dricka vin eller få ont i fötterna och fogarna å fort man går över typ 5 km) MEN åkte dock på bästisresa till Köpenhamn så tycker jag får godkänt ändå. Det här med snygga underkläder säger vi pass på. Vem bryr sig när man är gravid och typ byter klädstorlek en gång i kvarten? Angående “skaffa barnvakt så att jag och A kan gå på bio och gå ut och äta kanske varannan vecka” kan jag bara säga: ehahahahaha. Typ en gång varannan månad kanske? Om ens det?

Och det här med jämställdheten, ja det maler man väl på med. Dag för dag.

2014. Dagarna går. Två månader, svisch. Bloggen har tagit paus. Igen. Det är inte det att orden eller berättelserna saknas. Dom finns där. Det är orken vid tangentordet, tålamodet och tiden som saknas. Främst det sistnämnda misstänker jag.

3 mars idag. Två månader, svisch. Hittills ett år av ytterligheter. I början av januari kom en ny bokstav in i våra liv, L. 12 timmar med värkar och sedan var hon bara där. Så kommer att nytt liv, en ny liten mini-människa och allt vänds upp och ner. Dom två första veckorna var mest vidrigavidrigavidriga (hade ont överallt), lite fina och känslor överallt (lite som Veronica Maggio och jag kommer jag kommer jag kommer i taxin, i trappen, i hissen, i hallen men mer jag gråter, jag gråter, jag gråter). Nu känns det som att det är hopp om livet. Oftast. Även om det här med tre-fyra timmars sömn per natt tär oändligt. Men hur mycket findör man inte när ens förstfödda sätter pannan mot sin lillasysters panna och tyst viskar "ja älskaj dej"? Oändligt.

Och sedan det mörka. En månad efter L släcks en stjärna för alltid. Min väns dotter. Fyra år gammal. Och så i fredags förlorade As vän kampen efter tre års kämpande. Fuck cancer. Inga mer ord än så. Inga krusiduller.

Alltså. Nu har jag sett det här så himla många gånger på senaste tiden. Och OBS! Inte meningen att hänga ut någon för jag fattar ju att syftet är att vara peppande och positiv och det är ju fint och att vara uppmuntrande och säga snälla saker om andra människor är knappast dumt. Men ändå. Jag.fattar.inte.grejjen. Sen när blev allt som förknippas med att jobba asmycket så himla bra, postivt och värdigt av superlativ?

Årets Mama 2013 p.g.a. "Hon är en av våra största och klarast lysande stjärnmammor. Som vanligt med tusen bollar i luften; ny parfym, julskiva, turné, bokprojekt... Och på detta ny bebis. Charlotte, trebarnsmamma och hetare än någonsin!" eller som fina Madde skriver om sin kompis Linda "Hon har ju nyligen fått en liten bebis och hinner bolla mammalivet med jobbet på Vintagefabriken och samtidigt driver hennes fina inredningsblogg Volang. Jag är så sjukt imponerad, en sann förebild för många mammor."

Ja, att kvinnor inte ska fastna hemma och ta allt ansvar för barn, hushåll o.s.v. och att det fria valet (att få göra saker t.ex. jobba asmycket fast man är mamma utan att behöva stå till svars för det) är asviktiga grejjer. Men ändock, det liksom skaver i mig att det känns som att det enda som är viktigt och status är jobb, jobb, jobbelijobbjobb. Repeat. Nä, sex timmars arbetsdag och blogginlägg om att tillväxt är en myt och att det knappast är vi som individer som tjänar på ekorrhjulet och arbetshets det är nog lite mer min grej. Typ så. Slut på neggande inlägg för denna gång. 

Mvh

Lite såhär: Har börjat titta på Paradise Hotel och kan inte låta bli fast jag skäms jättemycket. Har tittat klart på The Killing och The Fall. Tittar på Homeland, Greys Anatomy och Hart of Dixie. När jag ser det sådär i skrift så undrar jag om jag gör något annat än att ligga med dattan i knät och kolla serier?

Jag har varit i Köpenhamn med min bästis. I Danmark får man äta wienerbröd till frukost.

Min gravidapp säger att det är fem veckor kvar nu. Fem veckor tills en helt ny liten person ska flytta in hos oss och ta plats i vår familj. Så ofattbart stort och svårsmält. Är trött hela tiden. Somnar kanske klockan 9. Har kasst järnvärde, blir förstoppad av järntabletterna. Min gravidapp säger att jag ska passa på och ta det lugnt och att min partner ska massera mig. Min partner skiter i min gravidapp. Vaknar på nätterna med kramp i vaderna så jag dör och måste skrika "KRAMP!" och panikväcka A som får hjälpa till att sträcka ut vaden. Får ont i revbenen när jag sover på sidan och i ryggen när jag sover på ryggen. Kan överlag inte minnas att det var såhär obekvämt förra gången?

(Började gråta igår när jag tänkte på att vakna kanske minst 1 gång var tredje timme och mata bebis eftersom jag inte förstår hur jag ska orka det).

Ture har haft feber och sen fått öroninflammation och sen fått ögoninflammation och sen fick jag feber.

(Började gråta igår när jag såg en gullig pingvin på internet).

Letar hus men hittar inga alls. Skit också.

Har noll motivation vad gäller skolan och funderar på om jag faktiskt kommer att misslyckas med en kurs för första gången någonsin den här hösten. Äter mycket choklad. Har så lite motivation att jag faktiskt skiter i om jag inte får godkänt. Har mycket jag tänker om t.ex. det här men är för trött för att skriva något vettigt? Funderar på att köpa nya kängor.

Utöver det så chockas jag varje dag över att Ture börjar bli så stor och liksom..resonerande. Som när jag hämtade på förskolan och frågade honom om han vill följa med mig till skomakaren och hämta min skor. Och han tittade fundersamt tillbaka, pekade på min jympapjucks och ba "Men mamma, där är dina skor!" och jag försökte förklara mig och säga att vi skulle hämta mina varma skor och han frågade om dom jag hade var kalla och inte fören jag sagt att det var mina springskor jag hade på mig var han nöjd och gick med på att vi kunde gå till skomakaren. Frågade sedan ca 25 gånger på vägen dit "Var är dina varma skor?". Och jag får väl känna mig lite ägd av denna 2,5 åring för ja, man kan ju fråga sig varför jag inte satt på mig mina varma skor lite tidigare än slutet av november.