#utmattning

Ungas arbetsmiljö

jag ser dig binda kransar av smärta i en fällas skepnad medan jag blir utmattad av att slicka mitt hjärta på jakt efter fukt med kaktustunga.

Arbetet ... krossar människorna urskillningslöst ... Det alstrar en förödmjukelsens metafysik. De bästa går under i det slaveri som arbetet formats till i de rättänkandes samhälle ...

Jag hör musik inom mig, jag är helt tyst, jag har tappat uppfattningen om samtalen, mina vänner innebär så många intryck, jag blir utmattad, de har så många känslor.

Vi som har varit utmattade har tvingats bli bra på det [att ta vår egen kropp på allvar]. Första gången jag blev utmattad fick kroppen skrika så högt att benen slutade fungera för att det medvetna jaget skulle reagera. Som utmattad blir man nog aldrig helt frisk igen utan måste ständigt lyssna på kroppen. Jag gör det fortfarande varje dag fem år efter att benen slutade fungera, kollar om det finns något magont och hur andningen fungerar. Av nödtvång.

Det är så vi har uppfostrats: vi har tränat oss i självbehärskning sedan barnsben. Stå i kö. Vänta tills maten är klar. Stå ut i kylan tills vi kommit in. Grundläggande behov som att äta, vila, gå på toaletten har vi lärt oss att skjuta upp. Kroppens signaler tränade vi oss i att förhålla oss till och vänta med att respondera på. [...] Vi internaliserar all disciplin i en självdisciplin vi själva inte ens märker. Jag sätter upp mål, vet vart jag vill, kastar mig framför mig själv. Jag uppfattar mig som ansvarig och som förmögen att påverka. Allt borde jag kontrollera och påverka till det bättre. Redan här är vi tränade på att skapa avstånd till känslor. Men vad vi inte ser är att vår ordnade, effektiva rationalitet själv är en känsla. En känsla med måsten och sina egna osynliga axiom. Sällan erfar vi åtskillnaden och sammanhanget mellan kropp och själ så mycket som i utmattningen. En utmattning orsakad av att viljan envåldigt styr såväl passioner som den kroppsliga utsträckningen. Men som Descartes konstaterar i såväl den femte betraktelsen som i Själens passioner, så fungerar inte ett sådant envåld. Istället kanske vi åter måste ge passionerna en starkare röst.

Omdömesutveckling kanske också handlar om att träna sig på att lyssna på vad kroppen säger och vad den behöver för att vara närvarande och göra sitt jobb.

Vi, de utmattade, är symptom på ett samhälle, vi är dess producent och dess produkt. Vi är de som driver det framåt, ständigt och snabbare, mer, effektivare, rationellare. Men vi är också offer för samma sak. Samhällets smärta utspelar sig i våra kroppar.