Kommer du ihÄg, sommaren 2002.
Gick ut i skogen idag igen.Â
För att det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r den första riktiga sommarvĂ€rmen sen juli fast vi nu Ă€r halvvĂ€gs in i augusti. VĂ€dret och Ă„tergĂ„ngen till jobbet har fĂ„tt mig att helt glömma bort sommaren. SĂ„ det har varit lite svĂ„rt att försöka ta sig tillbaka, nĂ€r man inser att det Ă€nnu finns tid kvar, lediga dagar, ljus och vĂ€rme att fortsatt utnyttja och ta vara pĂ„.Â
Det ledde mig ut idag.
Och i skogen hamnar jag för att slĂ€ppa taget om den vĂ€rld och det samhĂ€lle jag lever i. Och för att slĂ€ppa taget om nĂ„gon jag inte vill vara samtidigt som jag försöker hitta en jag en gĂ„ng var. ĂndĂ„ lyssnar jag pĂ„ en dagsfĂ€rsk podd.
Som vanligt Ă€r allt jag gör och allt med mig kontraproduktivt.Â
Denna vandrande hycklare som spelar för alla vĂ€rldens lag hittar ett ögonblick i Offsides podcast som Ă€r tillbaka frĂ„n semestern. Genom en oklar mĂ„llös vandring hittar jag fram till en oas mitt pĂ„ Ă„kern mellan skogsdungarna. Anders Bengtsson Ă€r i full flĂ€rd med berĂ€ttandet om sin Gothia-sommar, hur han som trĂ€nare för ett pojklag Ă€r med om en helt otrolig dag pĂ„ en fotbollscup. Jag Ă€r helt tillbaka till mina egna somrar, nĂ€r jag upplevde cup-dramatik som en pojkfotbollsspelare. Anders berĂ€ttar om en intensiv slutspelsdag dĂ€r hans lag gĂ„r vidare till bĂ„de Ă„ttondelsfinal och kvartsfinal, men semifinalen dröjer. Det uppstĂ„r en mĂ€rklig situation och fotbollens alla kĂ€nslor rinner friskt i sommarsvetten. PĂ„ oasen sĂ€tter jag mig pĂ„ en sten och njuter av solen och omfamnar och svĂ€ljer hans berĂ€ttelse och mina minnen. Jag har lyckats uppnĂ„ det jag ville nĂ€r jag lĂ€mnade min lĂ€genhet, men det kĂ€nns inte helt bra.Â
Kanske Àr det för att jag Àr ensam. Ensam i lyssnandet, ensam hÀr och ensam nÀr jag kommer hem. Kanske Àr det för att mina barndomssomrar fyllda med fotbollscuper inte bara Àr ett glatt minne, utan ocksÄ en pÄminnelse om det som inte var bra. Men framförallt Àr det nog en kÀftsmÀll att det var dÄ och nu Àr nu.
NĂ€r jag sakta nĂ€rmar mig min lĂ€genhet igen gĂ„r jag igenom ett radhusomrĂ„de med en liten trĂ€-insargad asfaltsplan, likt en billig version av en sĂ„n skolgĂ„rds-multi-arena. DĂ€r stĂ„r tvĂ„ grabbar med en boll och hĂ€mtar andan. Plötsligt börjar de spela igen, men det första skottet gĂ„r typiskt nog, direkt, över sargen. Bollen landar typiskt nog precis dit jag gĂ„tt. Jag hinner pĂ„ den korta stunden innan ett agerande krĂ€vs, bĂ„de bli lite glad för att en möjlighet att kicka en boll dyker upp men ocksĂ„ lite irriterad för att behöva kicka en boll och kanske göra bort mig. Jag tĂ€nker Ă€ndĂ„ försöka skjuta bollen tillbaka till grabbarna och precis innan hör jag ocksĂ„ ett âKan du hĂ€mta bollen?â vilket lugnar mig. SĂ„ jag gör en snabb vĂ€ndning och chippar bollen över sargen, tillbaka till grabbarna. Den blir nĂ€stan lite lĂ„ng och jag hinner pĂ„ nytt oroa mig att den ska studsa ut pĂ„ den andra sidan, men grabben plockar bollen och tackar artigt. DĂ„ blir jag nĂ€stan lite stolt över mitt agerande och min chipp och nĂ€r jag gĂ„tt vidare och sen hör ett till tack, frĂ„n den andra killen, blir jag Ă€n mer emotionell, sĂ„ jag vĂ€nder mig om och nickar subtilt mot honom innan jag snabbt gĂ„r vidare hemĂ„t igen.Â
Vid det hÀr laget har podden i öronen nÀstan tagit slut, det Àr bara de sista sammanfattande orden kvar och min lÀgenhet kommer allt nÀrmare. Jag vet att jag snart Àr tillbaka i verkligheten igen, fast en önskan om att fÄ vara barn igen och kicka boll med grabbarna ligger kvar. Det gör mig ont att inte fÄ uppleva nÄgra fler fotbollscuper, att aldrig kunna komma tillbaka. Men jag tröstar mig med att det nÀsta vecka kommer ett nytt avsnitt och att skogen, ja, den finns trots allt, alltid kvar.
