#pluxus

Öğle yemeğinden gelmişsiniz, ne dinleyeceğim diye düşünüyorsunuz ve birden aklınıza bu şarkı geliyor. Bu şarkı o anın şarkısı değil. Bu şarkı elinizde içecek uzaklara bakma şarkısı. Bu şarkı bi’ de Ford’un bu reklamının şarkısı.

Hon hette Anna och hade konstiga kläder, en liksom gammaldags, lite brittiskt tantig stil. Hon hängde ihop med en kille i skägg, glasögon och för stor kavaj. Jag kände ingen som vare sig klädde sig tantigt eller i kavaj, eller hade skägg, och jag såg aldrig någon med dessa attribut på skolgården heller, så de stack verkligen ut. Men det verkade inte skrämma dem. De verkade existera i en egen liten värld, där skolans hierarki var helt oviktig. Det här var gymnasiet, och jag var för upptagen med mitt eget för att verkligen intressera mig för Anna och hennes kille. Jag hade min umgängeskrets, mina egna nojor och intriger. Men jag förstod ändå att de höll på med något speciellt. Själv hade jag precis börjat upptäcka musik som befann sig någonstans i gränslandet till det som jag förstod kallades "indie". Kent, Caesars Palace, Eskobar, ja, vi skulle kunna kalla det för P3-indie. Så även om jag inte kände igen banden på de affischer jag en dag såg Anna klistra upp i skolans korridorer; Hell On Wheels, Pluxus, annat jag glömt, så kände jag igen estetiken. Jag visste bara inte om det var något för mig. Eller rättare sagt, jag visste inte ännu att det verkligen var något för mig. Jag tror aldrig att jag talade med någon av dem under gymnasietiden, inte så mycket som ett ord. Men när jag några år senare praktiserade i stans största skivbutik, kom Anna fram när jag stod i kassan, och vi pratade en stund. Jag minns inte vad hon köpte, och jag tror inte vi pratade om så mycket mer än det man vanligtvis pratar om med ytligt bekanta man inte sett på länge. Men hon var verkligen trevlig. Jag märkte aldrig av någon större indiescen i Örebro, den kanske bestod enbart av Anna och hennes kille. Där och då, bakom disken i skivbutiken, önskade jag att jag under gymnasietiden hade tagit kontakt, sagt något, hälsat, varit lite mer nyfiken. Kanske rent av dykt upp på något av de evenemang de arrangerade. Vid det här laget hade jag ju bättre koll, hade funnit mig mer till rätta, Pluxus kände jag till, och första Hell On Wheels-skivan snurrade ofta där hemma. Jag visste att det fanns en scen därute någonstans, men den verkade ha sitt centrum i Stockholm, och Stockholm var långt borta. Anna och hennes kille hade kunnat vara en länk dit, om jag hade närmat mig dem tidigare, när det fanns en chans. Varför sitter jag och minns det här, som en annan gammal gubbe? Jo, idag dök det plötsligt upp en länk i mitt Facebook-flöde. Bokförlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder har startat en blogg om Sveriges indiescen, åren 1996 - 2002. Ett fantastiskt initiativ, måste jag säga. Precis de åren då jag stod på tröskeln och väntade, utan att våga knacka på (eller utan att veta att det ens fanns en dörr att knacka på). En chans för mig att ta igen det jag missade. Samtidigt I Ett Annat Rum heter bloggen, och jag kommer följa den med stort intresse.

Helt okej faktiskt.

Pluxus - Forth (2006)

Track : John Tejada - Unstable Condition

Pluxus - Solid State