#olyckan

Jag var så rädd för Olyckan när jag var liten 🥺

“Ett pundhuvud utan hjälm! Jag älskar pundhuvuden utan hjälm / A meathead without a helmet! I love meatheads without helmets”

Har du någonsin tänkt på hur svårt det är att bara vara? Bara vara på ett ställe och bara just där? Jag ligger just nu och funderar och jag inser att jag nog aldrig funnit ro i just en stund eller ett ställe.. Där jag inte tänkt på mitt nästa steg eller vad jag ska göra när jag åker hem eller bort eller bara vägen från a till b. Ofta läser jag i romaner hur folk ligger bredvid sina respektive och hur de där finner ro i en liten stund. Hur det befinner sig där och bara där, både själsligt och kroppsligt. Då tankarna står still och livet och minuterna står helt,helt stilla. Jag tror jag aldrig känt så. Mina tankar försvinner jämt och ständigt bort någon annanstans. Jag söker jämt svar på de frågor som jag ständigt ställer mig själv. Det leder till ytterligare en fråga.. Närhet. Hur kommer det sig att jag kan ligga ihopslingrad med en annan naken kropp och ändå inte känna mig tillräckligt nära. Att jag trots det känner mig så otroligt ensam. Att jag kan sitta bland vänner och familj som älskar mig och som jag själv älskar till djupet av mitt hjärta men i samma stund söka mer. För tomheten är inte fylld. Den ekande tomheten som ger känslan av att jag i slutändan enbart har mig själv. Frågan är om det utrymmet någonsin kommer fyllas eller om jag alltid kommer söka efter mer. Och hur stor är kopplingen mellan dessa tankar? Blir jag mindre ensam när jag slutar planera och tänka framåt och bara hittar tystnad och ro i stund. Är det jag söker en annan människa eller helt enkelt en djupare kontakt med mig själv? /Olyckan

This guy's the reason why I love swedish children's shows.