#natiya

lmao my touchstarved oc/sona

ive had them for months now but i kept changing their appearance whoopsie

Synové: Boys?

Mariam slöt asken och sjönk tillbaka i stolen med en suck. Hennes ord satt som klor i hans hjärta och han drabbades av en plötslig önskan att krossa stolen han satt på mot närmsta vägg. Men det skulle inte ändra något. Ungdomarna var döda, slukade av lågorna och deras själar återlämnade till de högre krafterna. Ändå kände han ingen tillfredställelse över fångarna som våndades i skeppets buk. Minnet av hur den mörke så ömsint hade smekt svettigt hår ur sin plågade kamrats ansikte förbittrade allt. Han hade fått se för mycket av dem visste han. Den bekväma kylan och rättmätiga vreden hade flytt honom och i stället lämnat en känsla av osäkerhet och någonting som kanske var ånger.

Allt hade varit så mycket lättare när han hade avvisat dem som två mordiska landsstrykare och desertörer. Han var därför tacksam när ett knack på dörren väckte honom ur hans rastlösa grubblerier. Dörren slogs upp och Natiya stod där, med en flaska vin i sin hand, hennes ögon listiga bakom lockar av mörkt hår.

”Att döma av din uppsyn tidigare kunde du behöva lite sällskap,” sade hon hest och drog igen dörren bakom sig. Han gned en hand över sina ögon och sneglade sedan upp på henne när hon satte sig ner på skrivbordets kant och nyfiket studerade skrinet han hade framför sig. Han ignorerad hennes frågande blick och svepte undan det, ner i packningen på golvet vid hans fötter. När han rätade sig upp hade hon satt flaskan åt sidan och lutat sig närmre. Hennes andedräkt varm och frän av vin.

”Jag trodde inte din tro tillät dig att dricka,” sade han dröjande och höjde på ett ögonbryn. Hon flinade och ljuset och skuggorna i rummet fick henne att se om möjligt ännu slugare ut.

”I måttliga mängder.” Hennes fingertoppar snuddade vid hans släta kind. ”Min vän, låt mig hjälpa dig att tänka på lättsammare saker.” Fylliga läppar snuddade vid hans. Hennes hand fångade hans och masserade hårt spända knogar tills de slappnade av. Mariam suckade och besvarade med en slags uppgivenhet kyssen.

”Du vet att jag inget kan ge dig,” viskade han hest när de bröt kyssen. Kaptenens ögon glittrade när hon med en havsvarelses mjukhet i sina rörelser gränslade hans knä.