#mackor

En boll till frukost doppad i kakao. Lite mjölk och jojk som för en över alla hinder på en gång. Att bara vara innebär sanning har jag märkt. Så fort man försöker konstla till det och låtsas eller förneka så släpper varandet. Det är som om man inte kan acceptera den delen av resan och ens flow. Jag har hinder. Hinder jag nu stött på där jag märker att jag förnekar och förtrycker. Jag kände det så jävla tydligt igår. Det var direkt som det blev stopp i rören. Nix, här slutar flow. Det ledde till ångest, sorg och känslor jag behövde röra i. Det blev att skriva, känna, fundera på klogget. Det ledde i sin tur till 4 timmars nattprat om vårt förflutna, vad som hände och vår framtid. Mycket sas och mycket kändes. Vi nådde varandra lite igen. Sådär snuddade och jag log inombords. Det finns nåt där som... jag älskar. 

Men sanning Karin. Sanning. Inte byggt på ilska eller hopp. Sanning. 

Sanningen är att jag utvecklar mig själv nu. Jag jobbar på mitt och försöker bli så jag, jag kan vara. Men här är det svårt att inte gömma mig i gamla bekväma saker jag känt. Sanningen är inte alltid skön, det ska gudarna veta. Fast det finns nåt större bortom det, nåt heligt och helt galet asviktigt och det är att när det väl kommer till kritan, at the end of the day, så är det här MITT liv. Inte vårt gemensamma där jag ska finna mig i saker jag inte vill finna mig i. Jag ska vara...jag. Jag är bångstyrig och tycker massa saker. Jag har krav och gränser. Jag vill oftast ha det på mitt sätt för att bli lycklig men dela gärna! Kom och dela min glädje. 

Sanningen är att jag behöver ut. Jag behöver iväg och jag behöver människor som enablar mig. Men jag tror jag nånstans måste börja. Jag ska inte hänga på längre. De finns där, jag vet det. Men på nåt sätt så är jag hindret. Jag har stängt murarna och...jag måste öppna de igen. Jag måste öppna mig igen. Sluta med att vara någon jag inte är och aldrig varit.      

När ingen musik passar mitt humör är det för att nånstans så förnekar jag. Det är nåt jag gömmer som jag inte orkar känna. Då kan jag flippa genom mängder av musik och allt känns fel. Denial.

Jag vet inte men det känns som nåt fyllts på? Som att nåt börjar bli redo? 

Ja vissa hinder är helt klart...challenges deluxe. De kanske får vara där. De kanske får vara sånna bångstyringar. De kanske är viktiga för ens utveckling och vissa mackor är ju så stora att man inte kan äta upp de på en dag. Eller ens en vecka. Eller ens år. Det finns jävligt stora mackor därute. Sånt som ska smältas och hanteras. Vissa kanske är så stora att inte ens en livstid kan smälta dem. Stora mackor.

Samtidigt får inte de här stora hindren vara det som stoppar mig. Jag får väl gå runt eller ta mig upp på dem eller...gå rakt igenom. Jag tycker att när jag märker de så är det sådär...nä...jag ska få göra det jag vill, när jag vill och resten får ramla där det vill. Det rensar och tar bort känslan av att jag kanske inte får. SÄGER VEM? VEM ska komma och få mig att tro att jag inte ska få det jag vill från MITT liv? Lev DITT liv och låt mitt vara, liksom. Förut så var det sådär; eftersom jag valt honom så innebar det att jag fick finna mig i att han var han. Och eftersom jag älskade honom så fick jag “ta det jag fick”. Istället för att sätta gränser, fanns inga gränser och jag trodde det skulle vara så. Det jag börjar fatta nu är att det jag ska göra är att se till att jag har det bra basically. Jag ska sätta gränser när jag märker att något inte är som jag vill. Gränser som mest är. Gränser som inte är byggda på hat utan kärlek till mig själv. För att JAG vill ha det som jag vill. Som när vi pussades och jag störde mig på att han dels luktade ost och att han gapade så att det var som att pussa en sladdrig apa. Istället för acceptera så sa jag det. Han garvade och gick och borstade tänderna och tvättade munnen. Sen var det ljusår bättre. Gränser. Kärleksfulla sånna. Asviktigt.   

“Så levande som jag såg dig för två dagar sen, det har inte jag sett dig på...åratal” sa han igår. Effekter av varandet. Jag gjorde det jag ville när jag ville det den dagen. Ja tog för mig och förklarade gränserna. Han följde. Dagen som jag kände mig levande. Dagen. HUR insane är den? Vad gör jag annars? Existerar? VARFÖR har jag fått för mig att det skulle vara ok? InSAnEtowN.

Packa utflyktskorgen inför helgen

Bedövande vackert i Åva naturreservat bara ett par mil söder om Stockholm.

Trots att vi lever i tider då vi är begränsade på många sätt finns det ändå ljusglimtar. Vi kan ju faktiskt fortfarande vara ute och göra trevliga saker, som på olika sätt förgyller tillvaron, så länge vi håller avstånd till varandra. Så varför inte packa en utflyktskorg och sticka ut i naturen i helgen?

För den som bor i…