PĂ„ Runö i NordsvĂ€stra Estland fanns det i hundratals Ă„r en svensksprĂ„kig befolkning, av vilka enbart ett litet fĂ„tal finns kvar, de allra Ă€lsta som lever i landsflykt frĂ„n Stalinistisk nationalitetspolitik. Ăn talade en otroligt gammalmodig dialekt av svenska som var mycket mer lik det sprĂ„k som Gustav Vasas Bibel skrevs pĂ„ Ă€n kontĂ€mporĂ€r rikssvenska vid 1900-talets mitt, vilket hörs tydligt i den hĂ€r sĂ„ngen. Arvid Björk var en av den sista generationen av Estlandssvenskar, och han spelades in sjungande en psalm, Hela vĂ€rlden klagar sig, som publicerades för första och sista gĂ„ngen i 1695 Ă„rs psalmbok för svenska kyrkan, och han sjunger den pĂ„ det gamla viset att sjunga helig musik, innan orgeln kom att dominera helt i Luterska kyrkor. Otroligt vacker. Texten har publicerats i annoterad form i Den gamla Psalmboken av Svenska Akademin - Arvid sjunger den tredje versen:
VÄre vÀnner falla ifrÄ, Oss en spegel varda : Samma vÀg vi mÄste gÄ, Smaka döden hÄrda : Ho Àr fattig, ho Àr rik? Vi Àre fast var annan lik ; LÀt oss dÀrom vÄrda. Kyrie Eleison, Kriste Eleison. Vi tÀnker man ej dÀr uppÄ, Mitt i döden vi hÀr stÄ ? Kyrie Eleison
